Remake
"... Noun. Something that is made again or anew
'It is a remake of an old film' "
Jag läste i DN i går att regissören/producenten/manusförfattaren Spike Lee ("Inside Man", "25th Hour", "Malcolm X") ska göra en remake på en av mina favorit filmer: den sydkoreanska "Old Boy". Detta är en film som jag ständigt försöker pracka på folk som inte har sett den. Nu kan jag kanske ge upp det arbetet. Snart kommer folk att säga "Har du sett Old Boy? Den med Denzel Washington..."
Remakes kan vara en av Hollywoods favoritsysselsättningar. Övriga är att publikanpassa bra, annorlunda manus och att på film förflytta rummet i en utländsk bok till USA (läs: High Fidelity). Den största delen av det generella filmutbudet vi tar del av kommer onekligen från kullarna i Los Angeles, och inget fel med det - man vet hur man gör film där, inga tvivel om den saken. Vad jag kan irritera mig på är denna nöjestillverkande krets misstro till det amerikanska folkets förmåga att kunna se på utländska filmer med undertexter.
Allt som oftast droppar man remakes och vi ser dem - så klart. Oftast utan att ha en aning om att de är just omarbetade gamla filmer. Till exempel fick jag höra av min norrländske klasskamrat att "The Departed" (med Matt Damon och lille Titanic-Leo) gjorts efter Hong Kong thrillern "Internal Affairs".
Amerikanarna verkar ge sken av att de är så dåliga på att läsa på en bioduk att man till och med gör remakes som The Tourist (efter franska "Anthony Zimmer").
Men kanske handlar det inte om det. Kanske är man i Hollywood bara rädd för att satsa. På nextmovie.com kan man läsa en artikel från 2010 om 50 remakes som då (och fortfarande) var på gång. I listan finns klassiker som "The Warriors", "De tre musketörerna", "Mad Max" och - hör och häpna - en 3D-animerad remake på den tecknade Beatles-filmen "Yellow submarine" från 1968 (!!!).
Kanske är det så som vissa hävdar med musik - att allt har redan gjorts. Jag förväntar mig att snart få höra ett uttalande från en filmexpert, i stil med:
"Alla händelseföljder har redan gjorts. Det är omöjligt att göra en film som inte ser ut som en annan. Tonerna är begränsade och allt som släpps idag är bara kopior på tidigare filmer - fast med nya instrument"
Över och ut, Kastaom!
'It is a remake of an old film' "
Jag läste i DN i går att regissören/producenten/manusförfattaren Spike Lee ("Inside Man", "25th Hour", "Malcolm X") ska göra en remake på en av mina favorit filmer: den sydkoreanska "Old Boy". Detta är en film som jag ständigt försöker pracka på folk som inte har sett den. Nu kan jag kanske ge upp det arbetet. Snart kommer folk att säga "Har du sett Old Boy? Den med Denzel Washington..."
Remakes kan vara en av Hollywoods favoritsysselsättningar. Övriga är att publikanpassa bra, annorlunda manus och att på film förflytta rummet i en utländsk bok till USA (läs: High Fidelity). Den största delen av det generella filmutbudet vi tar del av kommer onekligen från kullarna i Los Angeles, och inget fel med det - man vet hur man gör film där, inga tvivel om den saken. Vad jag kan irritera mig på är denna nöjestillverkande krets misstro till det amerikanska folkets förmåga att kunna se på utländska filmer med undertexter.
Allt som oftast droppar man remakes och vi ser dem - så klart. Oftast utan att ha en aning om att de är just omarbetade gamla filmer. Till exempel fick jag höra av min norrländske klasskamrat att "The Departed" (med Matt Damon och lille Titanic-Leo) gjorts efter Hong Kong thrillern "Internal Affairs".
Amerikanarna verkar ge sken av att de är så dåliga på att läsa på en bioduk att man till och med gör remakes som The Tourist (efter franska "Anthony Zimmer").
Men kanske handlar det inte om det. Kanske är man i Hollywood bara rädd för att satsa. På nextmovie.com kan man läsa en artikel från 2010 om 50 remakes som då (och fortfarande) var på gång. I listan finns klassiker som "The Warriors", "De tre musketörerna", "Mad Max" och - hör och häpna - en 3D-animerad remake på den tecknade Beatles-filmen "Yellow submarine" från 1968 (!!!).
Kanske är det så som vissa hävdar med musik - att allt har redan gjorts. Jag förväntar mig att snart få höra ett uttalande från en filmexpert, i stil med:
"Alla händelseföljder har redan gjorts. Det är omöjligt att göra en film som inte ser ut som en annan. Tonerna är begränsade och allt som släpps idag är bara kopior på tidigare filmer - fast med nya instrument"
Över och ut, Kastaom!
Nazist, åh fan!
Dagens ämne: Konspirations-näsan
Med så här nästan en termin avklarad i min journalistutbildning känner jag mig mer berättigad att klaga på journalistiken där ute i stora världen. Detta har jag gjort så länge jag kan minnas, men det känns som sagt som att jag har lite mer belägg för det nu.
TV4's Kalla Fakta avslöjar chockerande nog att Walther Sommerlath, Drottning Silvias far, var Nazist. Visst är det otroligt? Att en tyskfödd man i 30-årsåldern följde strömmen i ett land där ingen visste ut eller in? Jag hade förväntat mig att alla nuvarande svenskar med tysk bakgrund var ättlingar till Oskar Schindler! Det här är ju minst sagt bestört.
Nej, jag försvarar inte de tyskar som följde strömmen och inte satte sig emot Naziströrelsen, för visst fanns det de änglalika personer som gjorde det. Men det är Kalla Faktas val av ämne att rota runt i som stör mig.
Efter att boken Den Motvillige Monarken, om Kung Carl XVI Gustafs burleska festande, släpptes hade kvällstidningarna massvis av "klockrent" bildmaterial och rubriker att gotta sig i. Sedan dog det ut lite grann. Inte skulle det förvåna mig om Kalla Fakta nu helt enkelt bäddar för kvällstidningsrubriker. Visst älskar Aftonbladet att kötta på med "Ryssvinter!!!" och "SNÖKAOS!!!" på sina ettor, men nyhetsvärdet kommer nog inte att hålla vintern ut. Speciellt inte nu i år när det ska bli "REKORDLÅNG VINTER!!!" och allt.
Nej, när snön blivit uttjatad är det bara att be Kalla fakta dra ännu ett avsnitt om Drottnings Silvias djävul till far. Då drottningen är född 1943, och Nazi-tyskland inte störtades förrän 1945, kan hon ju mycket väl ha varit potentiell medlem i Hitler Jugends knattelag. Det kanske blir nästa scoop?
Cluedo, klart jag spelat det!
Dagens ämne: Engelska mord
Det verkar vara något visst med mord på den Engelska landsbygden. Hur många deckarserier finns det inte om just detta? Ett dussintal gissar jag på, och jag antar också att de alla är verklighetsbaserade: Morden i Midsomer, Poirot, Mrs Marple osv. Och det är väl självklart att man på så många plan som möjligt måste spegla detta fantastiska fenomen! För det är något visst med morden i dessa pitoreska små byar med gamla stenhus, fina bilar och ängar med betande får. Jag ska dra några typiskt karakteristiska exempel nedan, som gör morden just så underbara som de faktiskt är.
1. Invånarna i byarna verkar aldrig gå ner på några djupare emotionella plan. Du behöver aldrig bli ledsen när din/dina anhöriga ev. stryker med. Den mest obscena reaktionen bland rollfigurerna är ju oftast inte mer än ett "Menar du allvar, död? Är jag misstänkt?"
2. Medan mordutredningen fortgår spenderar du mest troligt tiden i salongen med en cognac eller med din dubbelpipiga Walter ute på er privata skjutbana med fantastisk utsikt. Bara njut! Men se dock upp med att skjuta för vilt - du kan för en stund av avsnittet bli den misstänkta!
3. Skulle du till slut bli avslöjad som mördare kan du alltid trösta dig med en stund i rampljuset. Alla mördare får givetvis sin obligatoriska monolog där de avslöjar sina motiv bakom mordet. Oftast är anledningen inte värre än att din morbror (alt. annan släkting) varit riktigt jävla jobbig.
Men det finns självklart sk. "downsides" även med denna typ av finare mord. Med tanke på hur litet Midsomer verkar vara (alla känner alla) och med antalet inspelade avsnitt i åtanke...
Parentes: (Jag har sett min väns föräldrars samling av DVD:er från Aftonbladet med Morden i Midsomer. Tro mig, de är många!)
... så kommer det oundvikligt sluta med att det bara finns en person kvar i bygden, exklusive Barnaby och hans assistent. Se till att den personen är Du, så går allt fint ska du se!
Det verkar vara något visst med mord på den Engelska landsbygden. Hur många deckarserier finns det inte om just detta? Ett dussintal gissar jag på, och jag antar också att de alla är verklighetsbaserade: Morden i Midsomer, Poirot, Mrs Marple osv. Och det är väl självklart att man på så många plan som möjligt måste spegla detta fantastiska fenomen! För det är något visst med morden i dessa pitoreska små byar med gamla stenhus, fina bilar och ängar med betande får. Jag ska dra några typiskt karakteristiska exempel nedan, som gör morden just så underbara som de faktiskt är.
1. Invånarna i byarna verkar aldrig gå ner på några djupare emotionella plan. Du behöver aldrig bli ledsen när din/dina anhöriga ev. stryker med. Den mest obscena reaktionen bland rollfigurerna är ju oftast inte mer än ett "Menar du allvar, död? Är jag misstänkt?"
2. Medan mordutredningen fortgår spenderar du mest troligt tiden i salongen med en cognac eller med din dubbelpipiga Walter ute på er privata skjutbana med fantastisk utsikt. Bara njut! Men se dock upp med att skjuta för vilt - du kan för en stund av avsnittet bli den misstänkta!
3. Skulle du till slut bli avslöjad som mördare kan du alltid trösta dig med en stund i rampljuset. Alla mördare får givetvis sin obligatoriska monolog där de avslöjar sina motiv bakom mordet. Oftast är anledningen inte värre än att din morbror (alt. annan släkting) varit riktigt jävla jobbig.
Men det finns självklart sk. "downsides" även med denna typ av finare mord. Med tanke på hur litet Midsomer verkar vara (alla känner alla) och med antalet inspelade avsnitt i åtanke...
Parentes: (Jag har sett min väns föräldrars samling av DVD:er från Aftonbladet med Morden i Midsomer. Tro mig, de är många!)
... så kommer det oundvikligt sluta med att det bara finns en person kvar i bygden, exklusive Barnaby och hans assistent. Se till att den personen är Du, så går allt fint ska du se!
MSS16 del 2
Jag lovade för en herrans massa år sedan att jag skulle skriva en del två till inlägget "MSS16 del 1" (My super sweet sixteen). Detta ska jag göra nu. Men istället för att helt hålla mitt löfte, och skriva om mitt dröm-SS16, så ska jag skriva om det mest trovärdiga utifrån mina skånska, mindre rika förutsättningar.
Dag 1, Inbjudan:
En SS16-fest är något exklusivt, speciellt här i Skåne där jag inte tror att de existerar överhuvudtaget. Och därför måste man välja gäster med noggrannhet. Då jag skulle fylla sexton år gick jag alltså i högstadiet, och högstadiet var inte min tid om man säger så. Jag kände inte många, och många visste inte vem jag var, så jag har bara ett litet utbud av potentiella gäster. Vi säger att jag har tio mer eller mindre nära vänner. För att göra min tillställning exklusiv måste jag välja att inte bjuda in en eller ett par av dem. Helst någon som står mig nära, så att det kan bli lite drama.
Har man tittat på MSS16 (MTV) så vet man att också utdelningen av inbjudningarna måste vara något lite extra. Därför får jag skjuts av min enda kompis som har moped, och skiter som tack för hjälpen i att bjuda honom. Där har vi dramat, och jag får känna mig speciell.
Dag 2, Kostymen
I den här delen av MSS16-processen brukar det faras till den lokala bästa skräddaren. Men eftersom ingen sådan finns att hitta i min stad så åker vi till Stadens Modehus. Eftersom det är en liten stad jag kommer ifrån så är utbudet på kostymer likaså. Jag får nöja mig med den enda kostymen, som inte alls är sydd efter min kroppsbyggnad (en klen sådan), men jag måste ändå bråka med min mamma om vilken jag ska ta. Alltså måste jag stå och stampa i golvet för att jag inte får gå naken på min egen fest.
Dag 3, festlokalen
Festlokaler finns det få där jag bor. Och särskilt få är de med klass. Jag får välja mellan en fiskestuga och ett syförenings-hus. Detta ska så klart omdekoreras, och i mitt fall blir det med ett party-kit från Netto.
Dag 4, artisten
Här ska jag driva min pappa till vettet. Jag måste ha en känd artist på min fest om det överhuvudtaget ska räknas som ett riktigt SS16. Men det är få svenska band som gör hemma hos-spelningar, och vi har inte råd att boka Robyn. Här blir det självklara valet bandet Joddla med Siv, som sjunger på skånska.
Dag 5, festen och presenten i form av ett fordon
Den stora dagen är här. Vi har hängt upp girlanger i takbjälkarna och Joddla står och soundcheckar. Mycket bråk med mina föräldrar om att jag inte är nöjd är obligatoriskt, men till slut ger jag min pappa en stor kram som säger:
Gästerna börjar sedan att anlända, och när alla nio är på plats gör jag min storslagna entré. Detta brukar ske på någon slags trappa. Men i syförenings-huset finns det bara en brant stege upp till ett sovloft, så denna tar jag mig snyggt nedför i min förstora kostym. Sedan går bandet igång, och kameran ska sedan gå från ansikte till ansikte på alla som skriker som galningar över vilken fet fest det är. Jag får köra en låt med bandet (Inte ens en kolvastång) och det är sedan ett faktum att jag nu är coolast i stan. Då kommer det som alla, och som inte minst jag själv har väntat på - min present! Mina föräldrar tar mikrofonen och ber alla gå ut till framsidan. Och där står det, mitt fordon. En röd Yamaha DT från 1995, som min pappa köpt upp av pappan till kompisen som jag inte bjöd. Jag trampar igång motorn, vinkar mina gäster adjö, och kör sedan ut i det ljuva livet som 16-åring...
"Jag älskar dig när jag får saker"
Gästerna börjar sedan att anlända, och när alla nio är på plats gör jag min storslagna entré. Detta brukar ske på någon slags trappa. Men i syförenings-huset finns det bara en brant stege upp till ett sovloft, så denna tar jag mig snyggt nedför i min förstora kostym. Sedan går bandet igång, och kameran ska sedan gå från ansikte till ansikte på alla som skriker som galningar över vilken fet fest det är. Jag får köra en låt med bandet (Inte ens en kolvastång) och det är sedan ett faktum att jag nu är coolast i stan. Då kommer det som alla, och som inte minst jag själv har väntat på - min present! Mina föräldrar tar mikrofonen och ber alla gå ut till framsidan. Och där står det, mitt fordon. En röd Yamaha DT från 1995, som min pappa köpt upp av pappan till kompisen som jag inte bjöd. Jag trampar igång motorn, vinkar mina gäster adjö, och kör sedan ut i det ljuva livet som 16-åring...
"Åhnej! Det är cheers på tv"
Dagens ämne: Natt-tv
Hur många råkar ibland bli kvar vid 6:ans kvällstablå? Jag är en av dem, räcker upp min hand. Några av mina vänner har varit där, det vet jag, så räck upp era händer! TV6:s kvällstablå brukar se ut så här på ett ungefär:
Family Guy
Simpsons
Simpsons
Simpsons
Scrubs
Scrubs
How I met your mother (Just det, din mamma!)
Seinfeldt
Cops
Simpsons
osv, osv....
Det är alltså en kväll fullspäckad av vad jag vill kalla Slö-tv. Man kan sitta ett bra tag och titta utan att titta, och då det en gång i tiden sades att Simpsons var roligt så stannar man lätt kvar vid TV:n när det ena programmet avlöser det andra. Men det är efter 18 avklarade avsnitt av Simpson, 4 av Scrubs och 2 av Seinfeldt som det börjar bli farligt. Varför 6:an överhuvudtaget har gjort så här har jag ingen aning om, men efter en hel kväll med helt okej slö-tv kommer ett avsnitt av Cheers ("Skåul" på skånska) - serien vilken "Fraiser" blev en succéartad spin-off på. Har ni aldrig sett Cheers, så är jag glad för er skull. Cheers är inge kul. Det är inte ett lika farligt dåligt program som Våra värsta år (som får 20 u-landsbarn att dö varje gång det sänds) men det är fan inte roligt!
Här får man ett förtroende för 6:ans helt okej utbud av serie-maraton, och så väljer de att avsluta varje kväll med Cheers! Det är som att de vill djävlas med en. Det är som om din tjej skulle ge dig världens bästa förspel, i flera timmar, för att sedan slå dig i huvudet med ett baseball-trä upprepade gånger! Det är sjukt helt enkelt!
Här kommer ett visdomsord från en av mina vänner, om att sitta vid tv:n för länge (till kl 01.20) och se när ett avsnitt av Cheers börjar:
"När Cheers börjar, då är det dags att gå och lägga sig"
Samt ett citerat rop på hjälp, från en vän över hundra mil härifrån:
"Åhnej! Det är Cheers på tv"
Första säsongen på DVD - köp den inte!
Tack och hej, Tv-out!
/Kastaom
MSS16, del 1
Dagens ämne: My Super Sweet 16!
Jag brukar oftast, vid de få tillfällen då jag faktiskt känner för att sätta igång TV:n kl 16.50, så snabbt jag kan zappa förbi MTV och dess program om jag skulle råka passera.
Parentes: (Ja, det fanns en tid då jag inte gjorde det. Men det var i ett helt annat liv! Av någon konstig anledning, nu när jag tänker efter, så har jag under mitt 19åriga liv kollat som mest på MTV under de två längre förhållande med flickvänner jag haft. Hur bra låter det? Måste undersökas någon gång!)
I vilket fall, idag kände jag för motsatsen. Ja, jag kände faktiskt riktigt mycket för att stanna vid och låta mig uppslukas av ett avsnitt ur My Supersweet 16.
Parentes: (För er som inte vet vad det är för ett program: Kolla mer på MTV på vardagseftermiddagar/helgmorgnar. Alternativt hela helger - Nej gör inte det! - genom att skaffa er en flickvän).
Men jag ska nog ändå kort förklara vad det handlar om, enbart för att detta inlägg annars skulle bli mycket kortare.
Och det vill vi ju inte?
My Super Sweet 16 (hädanefter i detta inlägg kallat MSS16) visar när de lyckligt lottade ungdomarna i USA, ...
Parentes: (USA - uttalas INTE "usah" = United States of America = Förenta staterna av Amerika = Under vår uppväxt den enda supermakten, om du inte är rebell och född på 80-talet, som för övrigt ser ut att bli den största arbetslösa generationen på länge HAHA!)
... som har föräldrar som tömmer tarmarna på dollar ca. 1-3 ggr om dagen, firar sin stora dag. Nämligen 16års-dagen! Det är väl stort? Åtminstone i USA. Där får du börja köra bil! Beroende på vilken delstat du bor i, samt hur kristna dina föräldrar är, så får du kanske också injiceras med gift fastspänd i en stol, samt dricka alkohol.
Är det lika roligt att bli 16 i Sverige? frågar jag mig. Nä, jag tror inte det. Du får ju förvisso börja tjata på dina föräldrar om att du vill övningsköra, varpå du får höra dem svära över avgiften för den fruktansvärt onödiga teorikursen ni först måste gå tillsammans. Du har förvisso också fått ligga i nästan ett helt år nu, men har förmodligen fortfarande inte förlorat oskulden*. Du får ta körkort för lätt motorcykel, men fortfarande är det ingen Hummer eller BMW som står och väntar på dig utanför festen, tilldelad rollen som din födelsedagspresent.
Alltså, det är bättre i USA. Det som sedan händer i programmet är att tonåringen i fråga ska genom inbjudningskort, gästartist på festen, entrén till partyt, dyr bil som väntar på framsidan, osv. osv. visa hur mycket bättre denna är än alla andra 16-åringar.
Det kan vara svårt för oss vanliga, dödliga tittare att avgöra exakt HUR mycket bättre just dagens 16-åring är jämfört med alla andra, men det kan underlätta att skapa sig en bild av det när de stöter ur sig saker som:
Parentes: (Allt detta sades i dagens avsnitt där vi fick träffa Bjorn. Ja, han var en kille).
Avsnitten innehåller också oftast raseriutbrott på dåliga föräldrar, gnäll över hur fel allt är, pressade scheman, samt ett väldigt väldigt lyckligt slut där alla är glada att ha fått vara del av en så underbar fest!
Det här blev nu väldigt mycket bara en presentation av MSS16, och jag orkar faktiskt inte skriva mer nu. Men i nästa inlägg kan jag fresta med att jag kommer berätta om mitt eget dröm-MSS16, som tyvärr aldrig blev av.
Till att avsluta med vill jag be er kolla in http://tubbyshow.blogg.se !
Ha det fint så länge!
*Källa: enligt A på Ungdomsmottagningen, Olle Waller, Veckorevyn, samt en hel del böcker och internetsidor är genomsnittsåldern för en kille att förlora oskulden 17 år. (Jag var 16 år, 9 månader och 27 dagar gammal).
Jag brukar oftast, vid de få tillfällen då jag faktiskt känner för att sätta igång TV:n kl 16.50, så snabbt jag kan zappa förbi MTV och dess program om jag skulle råka passera.
Parentes: (Ja, det fanns en tid då jag inte gjorde det. Men det var i ett helt annat liv! Av någon konstig anledning, nu när jag tänker efter, så har jag under mitt 19åriga liv kollat som mest på MTV under de två längre förhållande med flickvänner jag haft. Hur bra låter det? Måste undersökas någon gång!)
I vilket fall, idag kände jag för motsatsen. Ja, jag kände faktiskt riktigt mycket för att stanna vid och låta mig uppslukas av ett avsnitt ur My Supersweet 16.
Parentes: (För er som inte vet vad det är för ett program: Kolla mer på MTV på vardagseftermiddagar/helgmorgnar. Alternativt hela helger - Nej gör inte det! - genom att skaffa er en flickvän).
Men jag ska nog ändå kort förklara vad det handlar om, enbart för att detta inlägg annars skulle bli mycket kortare.
Och det vill vi ju inte?
My Super Sweet 16 (hädanefter i detta inlägg kallat MSS16) visar när de lyckligt lottade ungdomarna i USA, ...
Parentes: (USA - uttalas INTE "usah" = United States of America = Förenta staterna av Amerika = Under vår uppväxt den enda supermakten, om du inte är rebell och född på 80-talet, som för övrigt ser ut att bli den största arbetslösa generationen på länge HAHA!)
... som har föräldrar som tömmer tarmarna på dollar ca. 1-3 ggr om dagen, firar sin stora dag. Nämligen 16års-dagen! Det är väl stort? Åtminstone i USA. Där får du börja köra bil! Beroende på vilken delstat du bor i, samt hur kristna dina föräldrar är, så får du kanske också injiceras med gift fastspänd i en stol, samt dricka alkohol.
Är det lika roligt att bli 16 i Sverige? frågar jag mig. Nä, jag tror inte det. Du får ju förvisso börja tjata på dina föräldrar om att du vill övningsköra, varpå du får höra dem svära över avgiften för den fruktansvärt onödiga teorikursen ni först måste gå tillsammans. Du har förvisso också fått ligga i nästan ett helt år nu, men har förmodligen fortfarande inte förlorat oskulden*. Du får ta körkort för lätt motorcykel, men fortfarande är det ingen Hummer eller BMW som står och väntar på dig utanför festen, tilldelad rollen som din födelsedagspresent.
Alltså, det är bättre i USA. Det som sedan händer i programmet är att tonåringen i fråga ska genom inbjudningskort, gästartist på festen, entrén till partyt, dyr bil som väntar på framsidan, osv. osv. visa hur mycket bättre denna är än alla andra 16-åringar.
Det kan vara svårt för oss vanliga, dödliga tittare att avgöra exakt HUR mycket bättre just dagens 16-åring är jämfört med alla andra, men det kan underlätta att skapa sig en bild av det när de stöter ur sig saker som:
"This is a Beyonce-moment"
"I felt like I'm better than Usher"
och "Everybody just loves me!"
"I felt like I'm better than Usher"
och "Everybody just loves me!"
Parentes: (Allt detta sades i dagens avsnitt där vi fick träffa Bjorn. Ja, han var en kille).
Avsnitten innehåller också oftast raseriutbrott på dåliga föräldrar, gnäll över hur fel allt är, pressade scheman, samt ett väldigt väldigt lyckligt slut där alla är glada att ha fått vara del av en så underbar fest!
Det här blev nu väldigt mycket bara en presentation av MSS16, och jag orkar faktiskt inte skriva mer nu. Men i nästa inlägg kan jag fresta med att jag kommer berätta om mitt eget dröm-MSS16, som tyvärr aldrig blev av.
Till att avsluta med vill jag be er kolla in http://tubbyshow.blogg.se !
Ha det fint så länge!
*Källa: enligt A på Ungdomsmottagningen, Olle Waller, Veckorevyn, samt en hel del böcker och internetsidor är genomsnittsåldern för en kille att förlora oskulden 17 år. (Jag var 16 år, 9 månader och 27 dagar gammal).
