Det nya projektet!
Kastaom har numera ingått äktenskap med en grupp andra sarkasmälskande skribenter.
Deras verk i progress finner du på www.samlevnad.blogspot.com.
Mycket nöje!
På grund av...
... tråkiga händelser med mera har Kastaomgrytan tagits bort från den heta plattan ett tag.
Det har varit risk för överkok då jag inte riktigt haft tid eller ork att granska och tänka igenom mina sarkastiska utfall. Således har jag skitit i att skriva.
Med hopp om att planerna om ett nytt, kollektivt bloggprojekt ska bli mer än just bara planer, så tackar jag här för mig en tid framöver - kanske för evigt - och hoppas att den nya tremannabloggen ska nå ut till er som tappert kämpat er kvar som läsare på denna blogg.
Tack ska ni ha, tack ska ni fick.
Tack,
tack,
tack.
Och så ett stort, stort tack, större än något annat, till en mycket, mycket, mycket god vän och det han gav.
/Kastaom
Det har varit risk för överkok då jag inte riktigt haft tid eller ork att granska och tänka igenom mina sarkastiska utfall. Således har jag skitit i att skriva.
Med hopp om att planerna om ett nytt, kollektivt bloggprojekt ska bli mer än just bara planer, så tackar jag här för mig en tid framöver - kanske för evigt - och hoppas att den nya tremannabloggen ska nå ut till er som tappert kämpat er kvar som läsare på denna blogg.
Tack ska ni ha, tack ska ni fick.
Tack,
tack,
tack.
Och så ett stort, stort tack, större än något annat, till en mycket, mycket, mycket god vän och det han gav.
/Kastaom
Dagens spoiler: Romeo och Julia
Båda dör. De får inte varandra.
/Kastaom
Om tätorten
Då man bor i en stad känner jag att det är viktigt att ta del av hela staden, och inte bara centrum. Ta Malmö till exempel. Kan man säga att man är en riktig Malmöit om man rör sig på och precis omkring Södra Förstadsgatan, och aldrig har ätit en falafel i Rosengård? Nej. Det krävs mer något i den här stilen.
Och ta Simrishamn som ännu ett exempel. Kan man säga att man är en redig simrishamnare om man inte cyklat runt på Simrislunds cykelstigar en halv barndom? Nej.
Det handlar helt enkelt om att även utforska utkanterna, som till en början kanske inte känns helt tilltalande - detta om man inte är hipster.
Numera bor jag (under skolterminerna) i en Småländsk kuststad, och även där måste det ju finnas smultronställen utanför själva stadskärnan. Nu pratar jag inte om självklarheter som de olika öarna (stenen, ängen, svinet och det där landet) utan om tätorterna utanför. I höst ska jag bege mig dit för att upptäcka, men redan nu kände jag för lite research. Strax nordväst om staden jag bor i finns vad som verkar vara pärlan i de småländska skogarna: Läckeby
På hemsidan där alla får bidra med sina kunskaper står det så här om Läckeby:
"Läckeby består av till största delen av småhus, men vid centrum, där även en pizzeria och livsmedelsbutik finns, är det även en del tvåvåningslägenheter."
Förutom det bristfälliga språket i texten så verkar det ju hur grymt som helst. Så i höst ska jag garanterat ta mig dit, på cykel eller i bil - eller varför inte med bara fötterna? (Inte med fötterna bara naturligtvis. Jag har inte hunnit härda mina fotsulor tillräckligt). Någon som ska med och se på tvåvåningslägenheter i centrum, ta en pizza och en Pepsi cola?
Och ta Simrishamn som ännu ett exempel. Kan man säga att man är en redig simrishamnare om man inte cyklat runt på Simrislunds cykelstigar en halv barndom? Nej.
Det handlar helt enkelt om att även utforska utkanterna, som till en början kanske inte känns helt tilltalande - detta om man inte är hipster.
Numera bor jag (under skolterminerna) i en Småländsk kuststad, och även där måste det ju finnas smultronställen utanför själva stadskärnan. Nu pratar jag inte om självklarheter som de olika öarna (stenen, ängen, svinet och det där landet) utan om tätorterna utanför. I höst ska jag bege mig dit för att upptäcka, men redan nu kände jag för lite research. Strax nordväst om staden jag bor i finns vad som verkar vara pärlan i de småländska skogarna: Läckeby
På hemsidan där alla får bidra med sina kunskaper står det så här om Läckeby:
"Läckeby består av till största delen av småhus, men vid centrum, där även en pizzeria och livsmedelsbutik finns, är det även en del tvåvåningslägenheter."
Förutom det bristfälliga språket i texten så verkar det ju hur grymt som helst. Så i höst ska jag garanterat ta mig dit, på cykel eller i bil - eller varför inte med bara fötterna? (Inte med fötterna bara naturligtvis. Jag har inte hunnit härda mina fotsulor tillräckligt). Någon som ska med och se på tvåvåningslägenheter i centrum, ta en pizza och en Pepsi cola?
Livsmedelsbutik och tvåvåningslägenhet i ett!
(Bilden är stulen. Genom att använda dig av den gör du dig skyldig till häleri)
(Bilden är stulen. Genom att använda dig av den gör du dig skyldig till häleri)
Macken i hammar...
... vilken plats! Turister lockas ut till diverse sevärdheter i sydöstra Skåne, men inget är då så vackert som det här. Ett givet stopp på vägen, vart du än är på väg, om jag får säga mitt.
2010. Foto: Jakob Fyledal
2011. Foto: Kastaom
2010. Foto: Jakob Fyledal
2011. Foto: Kastaom
Kastaom svarar på mänsliga läsares frågor!
Maja skriver:
"Hej kastaom! Tack för din underbara blogg! Jag har en fråga och den lyder såhär. Varför drömmer man alltid mest på morgonen och inte under natten? Gärna ska man ha vaknat till en liten stund och sen somnat om, då hamnar man oftast direkt i en dröm"
Det var en mycket märklig fråga du ställer Maja. Drömma medan man sover, hur går det till? Åtminstone min hjärnverksamhet slås fullständigt ut så fort jag sussar in om natten. Jag vet inte om det är ett skämt du försöker dra, men jag förstår det då icke.
Drömmer gör man om dagen, det kallas att dagdrömma. Jag kan inte erinra mig om att jag någonsin läst ordet nattdrömma, vare sig i den svenska ordboken eller i någon översättning.
Ditt medicinska tillstånd låter onekligen unikt. Jag skulle rekommendera dig att uppsöka närmaste forskningscentra för undersökning - det kan du tjäna stora pengar på!
/Kastaom
"Hej kastaom! Tack för din underbara blogg! Jag har en fråga och den lyder såhär. Varför drömmer man alltid mest på morgonen och inte under natten? Gärna ska man ha vaknat till en liten stund och sen somnat om, då hamnar man oftast direkt i en dröm"
Det var en mycket märklig fråga du ställer Maja. Drömma medan man sover, hur går det till? Åtminstone min hjärnverksamhet slås fullständigt ut så fort jag sussar in om natten. Jag vet inte om det är ett skämt du försöker dra, men jag förstår det då icke.
Drömmer gör man om dagen, det kallas att dagdrömma. Jag kan inte erinra mig om att jag någonsin läst ordet nattdrömma, vare sig i den svenska ordboken eller i någon översättning.
Ditt medicinska tillstånd låter onekligen unikt. Jag skulle rekommendera dig att uppsöka närmaste forskningscentra för undersökning - det kan du tjäna stora pengar på!
/Kastaom
Upplev Alvaret
På journalistutbildningen får man bl.a ha så här kul:
En skapelse som hela Kaskett-gruppen blev nöjd med. Från början visste vi bara att vi ville ha ett surrealistiskt hotell mitt ute i ödemarken på Öland. Självklart behövdes en story också som vi jobbade fram.
Det var mycket slit och släp. De duktiga skådisarna fick vi tag på i sista stund. Grejerna hämtades från diverse återbrukscentraler i Kalmar och bara djävulen vet vad vi hade gjort utan tillgången till två bilar och släp.
Till den knappt märkbara åkningen (vid 0:17) hade vi tänkt använda en dolly. Dock visade den sig vara obrukbar på gropig asfalt. Medan vi stod och svor över detta kom en man förbi och frågade om vi ville låna lite hemmabyggd räls som han hade i källaren. Denna otroliga slump var vi mycket tacksamma för. Filmen är inspelad i Kalmar och på Alvaret på Öland.
Musiken skapades av mig och (främst!) Jonas Jakobson. Mannen ska ha en stor eloge för att han på en dag lärde sig spela munspel. "Hum"-låten började som ett dåligt skämt om musik från filmen Juno, men fastnade sedan så pass i våra huvuden att den fick vara med.
Resterande urduktiga gruppmedlemmar i Kaskett är:
Stina Gustafsson, Emilia Thor, Linus Pettersson och Peter Malmgren.
En skapelse som hela Kaskett-gruppen blev nöjd med. Från början visste vi bara att vi ville ha ett surrealistiskt hotell mitt ute i ödemarken på Öland. Självklart behövdes en story också som vi jobbade fram.
Det var mycket slit och släp. De duktiga skådisarna fick vi tag på i sista stund. Grejerna hämtades från diverse återbrukscentraler i Kalmar och bara djävulen vet vad vi hade gjort utan tillgången till två bilar och släp.
Till den knappt märkbara åkningen (vid 0:17) hade vi tänkt använda en dolly. Dock visade den sig vara obrukbar på gropig asfalt. Medan vi stod och svor över detta kom en man förbi och frågade om vi ville låna lite hemmabyggd räls som han hade i källaren. Denna otroliga slump var vi mycket tacksamma för. Filmen är inspelad i Kalmar och på Alvaret på Öland.
Musiken skapades av mig och (främst!) Jonas Jakobson. Mannen ska ha en stor eloge för att han på en dag lärde sig spela munspel. "Hum"-låten började som ett dåligt skämt om musik från filmen Juno, men fastnade sedan så pass i våra huvuden att den fick vara med.
Resterande urduktiga gruppmedlemmar i Kaskett är:
Stina Gustafsson, Emilia Thor, Linus Pettersson och Peter Malmgren.
Siesta! - Del 2
"Hanna!"
En utav Camp Cracks bättre uppfinningar. En lek som från och med nu får namnet Hanna. Hanna är en utmärkt lek dagtid på festivaler - när man knäckt några första öl och inte orkar göra mycket annat än att sitta i sin solstol och skrika.
Kort och gott går leken ut på att skrika namn. Vi för vår del började skrika "Hanna" då en passerande tjej var väldigt lik en Hanna vi känner. När en annan person då vände sig om, och undrande tittade åt vårt håll, insåg vi att vi skapat världens kanske bästa lek för sådana här tillfällen.
Hela campet ska skrika ett namn för att se om någon reagerar. En bra förutsättning är att bo relativt nära en gång. Jag kan också rekommendera att börja med vanliga namn som Hanna och Emma (Hanna kan dessutom lätt misstas för Sanna, Anna eller Johanna - vilket bara är till er fördel). Efter att ha fått respons på tillräckligt många Hannor och Emmor kan man ge sig på svårare namn, som Tor-Olle.
Vår största bedrift i leken måste ha varit när någon i campet sa: "Han ser ut att heta Kalle...", alla skrek "Kalle" och killen kom fram till oss och undrade om vi kände varandra. Oerhört underhållande.
Genvägen
Samma dag som vi insåg att Systemet var stängt (kanske den värsta dagen i mitt liv) gick vi för att inhandla omotiverat dyr 3,5% öl på ICA. När vi inhandlat våra drycker och ska gå tillbaka till campingen förslår vår Norrländska vän att vi ska gå en annan väg. Hans motivering lyder:
"Förut gick vi som i ett U. Om vi går så så kommer vi hamna där vi ska va."
Smått förbryllade över vad han egentligen sa följde vi utan ork till motstånd efter. Efter att ha passerat ett bostadsområde utan att möta någon annan festivalbesökare började jag fundera på om idén var så bra. Jag gav i alla fall min vän en chans och fick ångra mig djupt. Vi lyckades gå ut ur staden Hässleholm, ja kanske till och med kommunen. Vi såg nedlagda bruk, industrijärnväg och gick till slut vid kanten av en motorfartsled. Norrlänningen gick främst, glad i hågen och lyckligtvis utom hörhåll för våra glåpord. Dryga som vi är sa vi i fortsättningen, så fort Norrlänningen ville gå någonstans: "Vadå, har du hittat en genväg?"
Vi var så elaka att han till slut åkte hem. Han skyllde på sjukdom.
"Parkour!"
På festivaler verkar jag bli som fullast när min flickvän lämnar mig utom synhåll, fråga mig inte varför. Det är inte min mening. Denna kväll hade hon hängt på en fotograferande bekant medan jag satt kvar i Camp Crack. Då jag inte var lika soltålig som de andra (Sjöwald t.ex.) så flyttade jag mig ganska snart till skuggan. När jag kom tillbaka efter ett par öl var jag väldigt törstig och tog glatt för mig av Mr Cracks apelsinläsk.
"Du Matty. Det är vin i den där. Ta det lugnt", sa han varnande.
"I den här?" frågade jag medan apelsinläsken rann nedför hakan. "Det är inget vin i den här!"
Och förrådd av smaken fortsatte jag att klunka. Sedan minns jag inte riktigt. Jag minns att jag blev glad, och som alltid när jag är glad började jag praktisera parkour, samtidigt som jag utropade "PARKOUR!" inför varje trick. Då jag inte hade så mycket fransk betongdjungel att tillgå hoppade jag mest upp på stängsel och försökte klättra längs dem. Vidare hoppade jag upp på en väns axlar, satte hälarna i sidan på honom och red glatt ned en massa andra passerande. Det hela slutade med att vi kom till ytterligare ett stängsel. Min vän bromsade och jag flög genom luften (skrikandes "PARKOUR!") för att sedan spetsa handen på ett uppstickande järn.
En utav Camp Cracks bättre uppfinningar. En lek som från och med nu får namnet Hanna. Hanna är en utmärkt lek dagtid på festivaler - när man knäckt några första öl och inte orkar göra mycket annat än att sitta i sin solstol och skrika.
Kort och gott går leken ut på att skrika namn. Vi för vår del började skrika "Hanna" då en passerande tjej var väldigt lik en Hanna vi känner. När en annan person då vände sig om, och undrande tittade åt vårt håll, insåg vi att vi skapat världens kanske bästa lek för sådana här tillfällen.
Hela campet ska skrika ett namn för att se om någon reagerar. En bra förutsättning är att bo relativt nära en gång. Jag kan också rekommendera att börja med vanliga namn som Hanna och Emma (Hanna kan dessutom lätt misstas för Sanna, Anna eller Johanna - vilket bara är till er fördel). Efter att ha fått respons på tillräckligt många Hannor och Emmor kan man ge sig på svårare namn, som Tor-Olle.
Vår största bedrift i leken måste ha varit när någon i campet sa: "Han ser ut att heta Kalle...", alla skrek "Kalle" och killen kom fram till oss och undrade om vi kände varandra. Oerhört underhållande.
Genvägen
Samma dag som vi insåg att Systemet var stängt (kanske den värsta dagen i mitt liv) gick vi för att inhandla omotiverat dyr 3,5% öl på ICA. När vi inhandlat våra drycker och ska gå tillbaka till campingen förslår vår Norrländska vän att vi ska gå en annan väg. Hans motivering lyder:
"Förut gick vi som i ett U. Om vi går så så kommer vi hamna där vi ska va."
Smått förbryllade över vad han egentligen sa följde vi utan ork till motstånd efter. Efter att ha passerat ett bostadsområde utan att möta någon annan festivalbesökare började jag fundera på om idén var så bra. Jag gav i alla fall min vän en chans och fick ångra mig djupt. Vi lyckades gå ut ur staden Hässleholm, ja kanske till och med kommunen. Vi såg nedlagda bruk, industrijärnväg och gick till slut vid kanten av en motorfartsled. Norrlänningen gick främst, glad i hågen och lyckligtvis utom hörhåll för våra glåpord. Dryga som vi är sa vi i fortsättningen, så fort Norrlänningen ville gå någonstans: "Vadå, har du hittat en genväg?"
Vi var så elaka att han till slut åkte hem. Han skyllde på sjukdom.
"Parkour!"
På festivaler verkar jag bli som fullast när min flickvän lämnar mig utom synhåll, fråga mig inte varför. Det är inte min mening. Denna kväll hade hon hängt på en fotograferande bekant medan jag satt kvar i Camp Crack. Då jag inte var lika soltålig som de andra (Sjöwald t.ex.) så flyttade jag mig ganska snart till skuggan. När jag kom tillbaka efter ett par öl var jag väldigt törstig och tog glatt för mig av Mr Cracks apelsinläsk.
"Du Matty. Det är vin i den där. Ta det lugnt", sa han varnande.
"I den här?" frågade jag medan apelsinläsken rann nedför hakan. "Det är inget vin i den här!"
Och förrådd av smaken fortsatte jag att klunka. Sedan minns jag inte riktigt. Jag minns att jag blev glad, och som alltid när jag är glad började jag praktisera parkour, samtidigt som jag utropade "PARKOUR!" inför varje trick. Då jag inte hade så mycket fransk betongdjungel att tillgå hoppade jag mest upp på stängsel och försökte klättra längs dem. Vidare hoppade jag upp på en väns axlar, satte hälarna i sidan på honom och red glatt ned en massa andra passerande. Det hela slutade med att vi kom till ytterligare ett stängsel. Min vän bromsade och jag flög genom luften (skrikandes "PARKOUR!") för att sedan spetsa handen på ett uppstickande järn.
Konstnärligt
För längesedan gav jag upp tanken på att hamna på förstasidan som dagens bloggtips. Jag har helt enkelt inte möjlighet att stå i bikini i en pool någonstans i Thailand och blogga på min 11" notebook. Jag har inte heller möjlighet att skriva ointressant varje dag om hur jag dricker kaffe, hur jag snart ska gå ut med tjejerna och om hur min nya klänning (som alla borde köpa, men damn you copy cats om ni gör det - ni vill bara vara precis som jag!) sitter perfekt, och sedan visa detta med en närbild på min rumpa och en på mina bröst. Jag kan helt enkelt inte gå ifrån kvalitén.
Borde jag lägga in fler bilder? Det kanske är för mycket text? Fan heller. Den som inte orkar läsa mina texter utan att se en bild på min rumpa/papperskaffekopp/klänning/bikini/pool/11" notebook har helt enkelt inte gjort sig förtjänt av det. Jag tänker fortsätta så här, precis som vanligt. När jag blir skjuten efter en väldigt konstnärlig fotografering i New York och dör så kommer bloggen bli kult. Folk kommer tänka: Den där Kastaom. Han sålde aldrig ut sig.
Därför tänker jag nu skriva om skitnödiga konstnärer på Österlen.
Konstnären Gunilla Mann, som är kvinna, har enligt Wikipedia på norska "utviklet en naivistisk stil". Hon målar som ett barn. På nästintill alla hennes tavlor finns hus, en cyklande dam med ghetto ass och klänning samt en svart katt. Hon är omåttligt populär.
I går när jag stod i kön till kassorna i mataffären stod en medelålders kvinna framför mig. Hon var klädd i den obligatoriska stilen som jag kallar "Hej-jag-har-flyttat-till-Österlen-och-arbetar-med-konst-och-vill-hemskt-gärna-förbättra-kulturlivet-här-nere-för-andra-sommargäster" (märk: ej urinvånarna).
Hur som haver hade hon väl köpt lite av det vanliga (mat) och betalade för detta med sitt kort. Sedan hade hon ytterligare varor uppställda, vilka skulle skrivas upp på Gunilla Manns (still a woman) kredit. Varorna vilka konstnären skickat bud efter var enbart toalettpapper av märket Euroshopper. Mitt öga räknade snabbt till fyra stora paket - oändliga meter rövrengöring.
Tänk vad man kan få reda på bara genom att gå till affären. Nu kan jag slappna av med vetskapen (snarare förhoppningen) om att hela konstnärseliten på Österlen har drabbats av matförgiftning efter en vernissage, och nu likt en lackeringsfirma sprutar ur alla tänkbara ändar. Kanske håller det i sig så att nästa års konstrunda får ställas in, eller åtminstone försenas och väcka ilska bland världsvana stadsjeepförare, hela vägen från från Brösarp till Nybrostrand.
Borde jag lägga in fler bilder? Det kanske är för mycket text? Fan heller. Den som inte orkar läsa mina texter utan att se en bild på min rumpa/papperskaffekopp/klänning/bikini/pool/11" notebook har helt enkelt inte gjort sig förtjänt av det. Jag tänker fortsätta så här, precis som vanligt. När jag blir skjuten efter en väldigt konstnärlig fotografering i New York och dör så kommer bloggen bli kult. Folk kommer tänka: Den där Kastaom. Han sålde aldrig ut sig.
Därför tänker jag nu skriva om skitnödiga konstnärer på Österlen.
Konstnären Gunilla Mann, som är kvinna, har enligt Wikipedia på norska "utviklet en naivistisk stil". Hon målar som ett barn. På nästintill alla hennes tavlor finns hus, en cyklande dam med ghetto ass och klänning samt en svart katt. Hon är omåttligt populär.
I går när jag stod i kön till kassorna i mataffären stod en medelålders kvinna framför mig. Hon var klädd i den obligatoriska stilen som jag kallar "Hej-jag-har-flyttat-till-Österlen-och-arbetar-med-konst-och-vill-hemskt-gärna-förbättra-kulturlivet-här-nere-för-andra-sommargäster" (märk: ej urinvånarna).
Hur som haver hade hon väl köpt lite av det vanliga (mat) och betalade för detta med sitt kort. Sedan hade hon ytterligare varor uppställda, vilka skulle skrivas upp på Gunilla Manns (still a woman) kredit. Varorna vilka konstnären skickat bud efter var enbart toalettpapper av märket Euroshopper. Mitt öga räknade snabbt till fyra stora paket - oändliga meter rövrengöring.
Tänk vad man kan få reda på bara genom att gå till affären. Nu kan jag slappna av med vetskapen (snarare förhoppningen) om att hela konstnärseliten på Österlen har drabbats av matförgiftning efter en vernissage, och nu likt en lackeringsfirma sprutar ur alla tänkbara ändar. Kanske håller det i sig så att nästa års konstrunda får ställas in, eller åtminstone försenas och väcka ilska bland världsvana stadsjeepförare, hela vägen från från Brösarp till Nybrostrand.
Siesta! - Del 1
För att förtälja om årets - för min del - enda festivalupplevelse:
Första känslan: "Jag är för gammal"
Att Siesta! är de ungas festival, det hade jag klart för mig. Utan tvekan skulle merparten av besökarna vara yngre än mig. Ändå var det i chock vi anlände och konstaterade att besökarna var jätte-jätte-små! Klädda som för en skolavslutning i 6:an strövade de förvirrade runt och visste inte riktigt hur man gör på en festival. Vi slog oss ner på en gräsmatta för att vänta in resten av vännerna och började studera spektaklet.
Inom fem minuter hände det första gången. En tjej och en kille kom, med ansiktsuttryck utan hopp, fram och frågade: "Kan ni ta in vår alkohol?".
Vi var deras sista hopp, en slags garanti. Dom där är gamla, hade de tänkt.
Inte ens vår 29-åriga åldring hade då anlänt. Bedrövade över deras åldersbedömning tackade vi nej. Innan alla var samlade hade vi tillfrågats ytterligare två gånger och första känslan på festivalen blev: "Jag är för gammal för det här..."
Camp Crack
Camp Crack bestod av journaliststudenter från Kalmar, två bloggfans från Halland samt en söt flickvän från Skåne.
Våra grå och gröna tält sattes upp i ringformation tveksamt nära bajamajorna, i den del som kan ha varit den varmaste på campingområdet. Super Hans var något av en husgud och förutom det självklara (crack) berusade vi oss mestadels med Zumbali och Varm*.
"Jag tror på Jesus"
"Ska jag köpa med ett flak öl?", skrev min flickvän i ett sms på onsdagseftermiddagen när jag satt i bilen på väg till Hässleholm. "Nej", skrev jag. Inte skulle hon behöva släpa på det helt ensam. Vi klarade oss fint i campet där vin delades liksom mellan Jesus och hans lärjungar. Men morgonen därefter hade förrådet sinat och vi beslöt oss för att gå mot stan.
Halvvägs dit, ungefär vid den av festivalbesökare invarderade Netto-butiken, möttes vi av en besviken man som varnade oss för att gå hela vägen in till stan.
"Systemet har stängt... det är röd dag tydligen"
Jag kunde inte tro det. Systemet har stängt under festivalens första dag! Mitt utrop följdes av diverse svordomar. Jag gick som i en dimma. Jag kunde inte se, inte höra världen omkring mig. Hur skulle vi klara oss?
"Just det, det är ju Kristi Himmelfärdsdag", kom någon i gänget fram till. Ännu värre, vi tvingas dricka tre-femmor för en kristen högtid som ingen i landet firar, ingen förutom butiksägarna som fått ännu en anledning att hålla stängt.
"VEM FAN TROR PÅ JESUS ÄNDÅ?!" utbrast jag i min mest intensiva desperation
"Jag..." svarade en flicka lite skrämt, som satt på trottoarkanten nedanför mig.
Vi gick tysta därifrån.
Sjöwald - Solguden
Efter att ha haft sommarlov i cirka ett dygn kändes det inte svårt att kasta av sig tröjan och slå sig ner i en av de stulna solstolarna i Camp Crack. Solen värmde, värmde för mycket. Men tanken som gick genom allas huvuden var att nu ska man inte klaga. Inte nu när det äntligen är varmt... för varmt!
Vi satt så länge vi orkade, eller snarare tills vi orkade resa oss och göra något annat, och det kändes fint att redan i början på juni lagt en fin grund för brännan.
Följande dag vaknar jag av ett rött sken utanför mitt tält. Med smala, trötta ögon tog jag mig ut, och fick till min fasa se min vän Sjöwald, förvandlad till röd under natten.
Folk kan bränna sig, och folk kan bli röda. Men detta var utan dess like. En så röd och klar färg trodde jag inte att man kunde frammanna på mänslig hud. Sjöwald hade bränt sig, och det var vackert.
Senare under dagen tog han sig klokt nog till ett apotek i stan. Med en fnissande kö bakom sig beskrev han för kassörskan vad han behövde: Lite solkräm. Något starkt, kanske solfaktor 15?
Kom inte på fråga. Kassörskan tvingade på honom en flaska med solfaktor 50, något annat tillät hon honom inte att köpa.
*Varm kallades den 7% dryck som av Kiviks Musteri framställs under namnet "Varm & Kall". Vi upplevde att drycken nästan uteslutande var varm.
Första känslan: "Jag är för gammal"
Att Siesta! är de ungas festival, det hade jag klart för mig. Utan tvekan skulle merparten av besökarna vara yngre än mig. Ändå var det i chock vi anlände och konstaterade att besökarna var jätte-jätte-små! Klädda som för en skolavslutning i 6:an strövade de förvirrade runt och visste inte riktigt hur man gör på en festival. Vi slog oss ner på en gräsmatta för att vänta in resten av vännerna och började studera spektaklet.
Inom fem minuter hände det första gången. En tjej och en kille kom, med ansiktsuttryck utan hopp, fram och frågade: "Kan ni ta in vår alkohol?".
Vi var deras sista hopp, en slags garanti. Dom där är gamla, hade de tänkt.
Inte ens vår 29-åriga åldring hade då anlänt. Bedrövade över deras åldersbedömning tackade vi nej. Innan alla var samlade hade vi tillfrågats ytterligare två gånger och första känslan på festivalen blev: "Jag är för gammal för det här..."
Camp Crack
Camp Crack bestod av journaliststudenter från Kalmar, två bloggfans från Halland samt en söt flickvän från Skåne.
Våra grå och gröna tält sattes upp i ringformation tveksamt nära bajamajorna, i den del som kan ha varit den varmaste på campingområdet. Super Hans var något av en husgud och förutom det självklara (crack) berusade vi oss mestadels med Zumbali och Varm*.
"Jag tror på Jesus"
"Ska jag köpa med ett flak öl?", skrev min flickvän i ett sms på onsdagseftermiddagen när jag satt i bilen på väg till Hässleholm. "Nej", skrev jag. Inte skulle hon behöva släpa på det helt ensam. Vi klarade oss fint i campet där vin delades liksom mellan Jesus och hans lärjungar. Men morgonen därefter hade förrådet sinat och vi beslöt oss för att gå mot stan.
Halvvägs dit, ungefär vid den av festivalbesökare invarderade Netto-butiken, möttes vi av en besviken man som varnade oss för att gå hela vägen in till stan.
"Systemet har stängt... det är röd dag tydligen"
Jag kunde inte tro det. Systemet har stängt under festivalens första dag! Mitt utrop följdes av diverse svordomar. Jag gick som i en dimma. Jag kunde inte se, inte höra världen omkring mig. Hur skulle vi klara oss?
"Just det, det är ju Kristi Himmelfärdsdag", kom någon i gänget fram till. Ännu värre, vi tvingas dricka tre-femmor för en kristen högtid som ingen i landet firar, ingen förutom butiksägarna som fått ännu en anledning att hålla stängt.
"VEM FAN TROR PÅ JESUS ÄNDÅ?!" utbrast jag i min mest intensiva desperation
"Jag..." svarade en flicka lite skrämt, som satt på trottoarkanten nedanför mig.
Vi gick tysta därifrån.
Sjöwald - Solguden
Efter att ha haft sommarlov i cirka ett dygn kändes det inte svårt att kasta av sig tröjan och slå sig ner i en av de stulna solstolarna i Camp Crack. Solen värmde, värmde för mycket. Men tanken som gick genom allas huvuden var att nu ska man inte klaga. Inte nu när det äntligen är varmt... för varmt!
Vi satt så länge vi orkade, eller snarare tills vi orkade resa oss och göra något annat, och det kändes fint att redan i början på juni lagt en fin grund för brännan.
Följande dag vaknar jag av ett rött sken utanför mitt tält. Med smala, trötta ögon tog jag mig ut, och fick till min fasa se min vän Sjöwald, förvandlad till röd under natten.
Folk kan bränna sig, och folk kan bli röda. Men detta var utan dess like. En så röd och klar färg trodde jag inte att man kunde frammanna på mänslig hud. Sjöwald hade bränt sig, och det var vackert.
Senare under dagen tog han sig klokt nog till ett apotek i stan. Med en fnissande kö bakom sig beskrev han för kassörskan vad han behövde: Lite solkräm. Något starkt, kanske solfaktor 15?
Kom inte på fråga. Kassörskan tvingade på honom en flaska med solfaktor 50, något annat tillät hon honom inte att köpa.
*Varm kallades den 7% dryck som av Kiviks Musteri framställs under namnet "Varm & Kall". Vi upplevde att drycken nästan uteslutande var varm.
Om att komma hem. Och vägen dit.
Resan hem började utan att jag blev förvånad med att Skånetrafiken blåste mig igen.
Den plötsliga känslan av spontanitet som kom till mig gjorde min hemfärd från Siesta än mer diabolisk än jag från början tänkt mig.
"Jag kan ju ta vilken väg som helst", tänkte jag. Vad mysigt att se var tåget stannar, att ta en promenad i byn/staden i fråga medan jag som en vagabond väntar på nästa färdmedel hem.
Så var inte fallet. Efter att ha hoppat av tåget från Hässleholm i Kristianstad upptäckte jag vid Simrishamnsbussens kur att nästa buss inte gick på fyra timmar - ergo: min vuxenbiljett för 96 kronor skulle ha spelat ut sin roll och busschauffören skulle utan tvekan kräva en ny.
I desperation ringde jag till min flickvän, och som den ängel hon är löste hon hela situationen. Kanske ska jag tacka hennes iPhone med vilken hon snabbt surfade fram diverse kollektiva transportvägar hem.
Parentes: (Kan inte erinra mig att jag tidigare använt ordet surfa i skrift. Får mig också att tänka på hur min journalistlärare rättade mitt ord "siten" till "sajten" - oroväckande)
Det blev en tur som åter gick genom Hässleholm. När tågvärden i högtalarna berättade om anslutningståg till Stockholm på både svenska och utländska sjöng jag högt refrängen i Patrik Isakssons låt "Tillbaks till ruta ett".
I Lund hoppade jag av, en smula besviken över min oförmåga att spontant åka till Helsingör och ta "en kold en", och beställde på Subways en inte fullt så spännande macka av en än mindre exhalterad expedit.
Besöket avslutades ändå lyckligt med att se en gammal gammal gammal vän, som jag knappt kände igen i hans renrakade ansikte och nyklippta frisyr. Den 1,5 timmar långa bussfärden sov jag mig igenom innan jag på stationen i Simrishamn möttes av mödrar i två generationer.
"Välkommen hem!"
I det vita huset, med nylagd stengång framför dörren, bjöds jag på mat i mängder, som jag trots förkylningen jag fick betala helgens nöjen med njöt av. Resten av kvällen spenderade jag med att förundrat stå och titta på all mat som fanns i kylskåpet. Är det så det ser ut, att ha mat...
Kort sagt kan jag väl endast säga: It feels good to be home... vid havet, vid Österlens dalar!
Den plötsliga känslan av spontanitet som kom till mig gjorde min hemfärd från Siesta än mer diabolisk än jag från början tänkt mig.
"Jag kan ju ta vilken väg som helst", tänkte jag. Vad mysigt att se var tåget stannar, att ta en promenad i byn/staden i fråga medan jag som en vagabond väntar på nästa färdmedel hem.
Så var inte fallet. Efter att ha hoppat av tåget från Hässleholm i Kristianstad upptäckte jag vid Simrishamnsbussens kur att nästa buss inte gick på fyra timmar - ergo: min vuxenbiljett för 96 kronor skulle ha spelat ut sin roll och busschauffören skulle utan tvekan kräva en ny.
I desperation ringde jag till min flickvän, och som den ängel hon är löste hon hela situationen. Kanske ska jag tacka hennes iPhone med vilken hon snabbt surfade fram diverse kollektiva transportvägar hem.
Parentes: (Kan inte erinra mig att jag tidigare använt ordet surfa i skrift. Får mig också att tänka på hur min journalistlärare rättade mitt ord "siten" till "sajten" - oroväckande)
Det blev en tur som åter gick genom Hässleholm. När tågvärden i högtalarna berättade om anslutningståg till Stockholm på både svenska och utländska sjöng jag högt refrängen i Patrik Isakssons låt "Tillbaks till ruta ett".
I Lund hoppade jag av, en smula besviken över min oförmåga att spontant åka till Helsingör och ta "en kold en", och beställde på Subways en inte fullt så spännande macka av en än mindre exhalterad expedit.
Besöket avslutades ändå lyckligt med att se en gammal gammal gammal vän, som jag knappt kände igen i hans renrakade ansikte och nyklippta frisyr. Den 1,5 timmar långa bussfärden sov jag mig igenom innan jag på stationen i Simrishamn möttes av mödrar i två generationer.
"Välkommen hem!"
I det vita huset, med nylagd stengång framför dörren, bjöds jag på mat i mängder, som jag trots förkylningen jag fick betala helgens nöjen med njöt av. Resten av kvällen spenderade jag med att förundrat stå och titta på all mat som fanns i kylskåpet. Är det så det ser ut, att ha mat...
Kort sagt kan jag väl endast säga: It feels good to be home... vid havet, vid Österlens dalar!
Öppen för frågor
Finns det något du funderat på? Vad som helst?
Något du inte får svar på vart du dig än vänder?
Nu när jag ändå är igång så har jag bestämt mig
för att öppna frågelådan även för er mänskliga
läsare. Det är bara att posta en kommentar med
något du undrar över, så ska jag göra mitt bästa
för att svara utförligt på frågan i fråga.
/Väl mött, Kastaom
Sillamaffian
Revolterna mot korrupta makthavare sprider sig över arabvärlden. I närheten av Sverige minns vi kanske den senaste revolutionen som den i Frankrike år 1789. Men det har uppstått uppror närmre än vi tror. Det har funnits försök till att skapa rättvisa som brutalt slagits ned av de bestämmande. Låt mig berätta om vad som hände i mina hemtrakter, i det lilla fiskeläget på Skånes sydöstra kust.
Sillarörelsen tog sin början då kvoten för torskfiske i Östersjön sänktes. Tillgången på fisk - som tidigare varit basfödan för invånarna i denna del av landet - sinade i takt med att direktiv efter direktiv från EU togs i hamn. Tallrikarna fulla med stekt sill blev färre och min far berättade gråtande och sentimentalt om hur han som barn kunnat promenera på stora fiskstim till den danska ön Bornholm.
Stämningen i staden blev mer och mer uppgiven. Man kunde nätt och jämt ana hur den svarta marknaden för torskfilé började ta fart, men tillgången var fortfarande knapp. SÄPO tillsatte en särskild grupp som med alla medel slog ner minsta tjuvfiske: allt från gamle Månsson som lade ut åltinor utanför Baske till de små barnen som fiskade mört utan licens i Tommarpsån.
Samtidigt blev fisk en exklusiv råvara för de rikare sommargäster* som besökte staden på sommaren. Nu gick uppgivenheten över till ilska och invånarna behövde någon som tog tag i problemet - på riktigt, utom räckhåll för lagens långa arm.
Sillamaffian startades av Muffe "Muff" Andersson sommaren 2004. Till en början var det en hemlig studiecirkel genom Vuxenskolan, där målet var att diskutera och filosofera kring Östersjöfiskets, och inte minst fiskelägets framtid. Huruvida namnet uppkom är oklart men flera källor menar att delordet "maffian" skapats utav gruppens medlemmars initialer:
MA = Muffe Andersson, FF = Frans Fritjofson, IA = Inger Algren och N = Nisse Träl (Nisse Träls riktiga efternamn är och har alltid varit okänt och man sket rätt och slätt i att ta med T:t för en bättre klang i namnet).
Sillamaffian började under året 2004 att verka mer och mer utanför Vuxenskolans väggar. Man satte upp meddelanden om SÄPOs planerade tillslag för att varna fiskare i staden, det började vid särskilda tillfällen dyka upp större mängder fisk än vad som tilläts i de olika fiskbutikerna och runt om i staden syntes mystiska budskap som uppmanade invånarna att fortsätta äta fisk. Bland annat kunde bysten på torget ibland ses med en bit Brantevikssill hängande i mungipan.
Sillamaffian gjorde sitt första och sista publika framträdande på Sillens dag den 28 augusti 2005. På hamnplan samlades hela stadens invånare (att folk går ut och möts inträffar annars bara vid två tillfällen: vid julskyltningen och sommarmarknaden) för att avnjuta sill i alla dess former. Med ett särskilt undantag i regeringens beslut angående förbudet att förtära fisk på allmän plats i denna del av landet, var det nu fullt tillåtet att trycka i sig den stekta, inlagda och stekta inlagda fisken.
Det var kort efter att en man - aktiv i stadens segelsällskap - mottagit pris för årets eldsjäl som Muffe "Muff" tillsammans med sina studiecirkelmedlemmar äntrade lastbilsflaket och slet micken ur handen på snapsvissångaren.
Jag citerar här Muffe Muffs tal till staden:
"Hur länge ska ditta hålla pu? Hur länge ska vij, Sillens fålk** udstå detta fårrtryck som Eroupa och våur ejgen rejering udsäddår oss föur? Hur länge ska vij finga oss ij att baura ejda sill offentled EJN ynka dau om åred!?
Visst ej vij alla glaua att vij ådminstone haur denna dau. Men att man dåe uddelar prijs ti "Ånkan" Andersson*** ej ju rent fårrejävled! JAU HAUR FÅTT NOCK! Å di haur nij åsse! Sillamaffian finns häer föur er!"
Efter detta sviker mitt minne, liksom många andras. Det uppstod tumult på hamnplan och det är svårt att urskilja vad som egentligen hände. Föreståndarna för serveringstälten rev ner prislistorna och började servera gratis sill. Folk stormade mot tälten och i högtalarna började man spela Till Havs med Jussi Björling. Plastgafflar och papperstallrikar dumpades från piren och man åt sillen på traditionellt vis - på en skiva grovt bröd. Stadens fiskeföretag öppnade portarna till förvaringshallarna och körde med gaffeltruckar pallar med sill - sill för ett års ransonering - till folkfesten. "Ånkan" Andersson fråntogs sitt pris och kastades med familj i småbåtshamnen (efter att ha försetts med flytvästar) och bara minuterna senare stormades platsen av Nationella Insatsstyrkan. Sillamaffians samtliga medlemmar greps tillsammans med de värsta upprorsmakarna. Upproret var över innan slaget börjat på riktigt och vår dröm om det gamla sillaätandets dagar var som bortblåst, liksom våra förhoppningar om en offentlig ursäkt från EU och regeringen.
Trots att det stora nederlaget och de faktum att vi aldrig såg till Muffe "Muff" igen, minns jag liksom många andra hur Sillamaffians ord ekade över hamnplan. Det var sanningens ord, de gav oss ett uppvaknande, och de finns för alltid kvar i våra hjärtan.
* Mestadels stockholmare (även kallade 08:or, Stockholmajävlar och Fiskmåsar).
** Uttrycket "Sillens folk" kom att bli beteckningen för de som kämpade för rätten till hejdundrande mängder fisk på borden.
***Smeknamnet Ånkan kommer från det skånska uttalet av anka. "Ånkan" Andersson, som han kallades i folkmun, fick sitt smeknamn då han ofta sågs segla runt i gräsands-täta utloppet av Tommarpsån i en liten optimistjolle.
Fula fiskar
Tvingad av personen i sätet bredvid mig på bussen skriver jag nu hennes berättelse.
Hon är på väg till Malmö för att köpa låtsasfisk, alltså mat som ser ut som fisk men är gjort av något helt annat. Priset för denna icke-fisk är inget annat än skyhögt, den tillverkas i Libanon och äts främst av veganer som är trötta på röda linser.
Hon berättar att hon tänker köpa åtta stycken, motsvarande 559,00 kronor och bjuda sina föräldrar på det när de kommer på besök nästa helg. Hon hatar sina föräldrar för att de gillar att rensa rabatter och ta hand om sina undulater. Det mest enerverande i deras beteende, berättar hon, är att de kallar måltiden vid kl 12 för middag och inte lunch. Hennes föräldrar äter oftast torsk och potatis med äggsås. Nu tänker hon ge igen för sin monotona barndom genom att bjuda på denna låtsasfisk.
Men är det inte en lite väl dyr hämnd? frågar jag
- Det kommer vara värt varenda krona, svarar kvinnan och påpekar att jag under inga omständigheter får nämna hennes namn.
- De får inte komma på att det är JAG som tänker bjuda DEM på låtsasfisk.
Men hur smakar låtsasfisken, undrar jag. Är den äcklig?
- Nej, det är precis som vanlig fisk. De kommer inte att märka någonting!
Sedan skrattar hon lite märkligt genom att lyfta ena sidan av överläppen, upp och ner. Upp och ner. Hon spänner blicken i mig och lutar sig sedan tillbaka och somnar.
Att ta del av medier - hela tiden
Idag förflöt livet i kollektivet på Kungens gata tämligen lugnt. Jag har tillsammans med min svåger/vän/sambo plockat blommor och skjutit ihjäl folk i det otroliga spelet Red Dead Redemption (Svenska: Röd död frälsning. Se: Socialdemokraternas väljarrsiffror anno 2010). Vi har också tagit del av filmatiseringen av Imorgon när kriget kom, samt inhandlat Catch's för säsongen nya snussmak. Smaken var bättre än baken och bestod av mint och vanlij - som en Ako-kola under läppen. Är det någon som minns hur de smakar?
Utöver det har jag börjat på två nya böcker varav ingen fångar mitt intresse så här inpå de små timmarna - som liksom stora timmar som 17, 18 och 23 är exakt en timme långa.
Gårdagen spenderade jag i mexikansk mundering, med ha-sex-i-en-kanot-öl och Taco-buffé på en av stadens pubar. Vi var fem pojkar som spökat ut oss och vi var alla lika rädda för den obekväma situation som skulle uppstå om vi skulle stöta på några riktiga mexikanare. Själv känner jag aldrig så stort förakt inför en människa som när hon spelar rollen som Inga (uttalas In-gaaah) i en amerikans college-film, iklädd svensk folkdräkt och babblande om hur kåt hon är samt att pappa sitter hemma i stugan på fjället.
Lyckligtvis gick det bra. Vi stötte inte på några mexikanare (tror jag) och jag är därför ännu inte föraktad av en person med denna nationalitet. Som en ren vink från en övre makt har jag däremot halkat två gånger och landat på samma blåmärks-prydda lår. Här ligger jag nu och tycker synd om mig själv för att jag är rastlös kl 02.41 en lördagkväll och tänker därför njuta av programmet Alfredsson och söner på SVT Play.
På tal om...
Dagens ämne: Hemma i Skåne
Jag satt och läste om manusförfattande och blev, liksom alla andra gånger jag presenterats för diverse yrken i min journalistutbildning, sugen på att byta spår.
På tal om att byta spår så blev mitt första möte på länge med Skånetrafiken ett möte av hat. Någon idiot i ledningen har, antagligen för att Malmöborna nu ska få åka tunnelbana utan problem, ändrat tågtiderna med fem minuter för samtliga tåg. Glatt kom jag gående bara 50 meter från stationen och tänkte att jag varit snabb som nu hade hela fem minuter på mig att köpa biljett. Då ser och hör jag till min förskräckelse hur tågvärden ropar ut i högtalarna att "... dörrarna stängs, dörrarna stängs".
På tal om dörrar som stängs så har vi helgen då och då fått låsa in två hundar som tillhör släkten för att få känna lite julfrid (vi firar lite i förväg, för vem fan orkar vänta på något gott för länge?). Hundarna har varit helt hysteriska och sysslat med allt från homosexuell tidelag till att skälla så fort någon blir glad.
Och på tal om att bli glad så spenderade jag 60 minuter i dag med att kolla in semifinalen i handboll. Det var 58,5 minuter av spänning (och hundskäll) och 1,5 minuter av sådär lagom mycket sportglädje. Handboll är precis vad det låter som, så detta tänker jag inte spekulera vidare i. Istället tänker jag nu fortsätta att ilsket spänna blicken i de två hundarna (Figo och Linus, som vid ett argt och kanske inte så genomtänkt tillfälle fick det gemensamma namnet "FIKUS!" av min moster). De ligger nu konstigt nog tysta och snälla, vilket jag inte kan minnas att jag upptäckt tidigare. Tänk om jag har haft ihjäl dem?
Stand up Journalism
Jag fick i veckan äran att få föreläsas för av självaste Björn Häger.
Björn Häger är inte bara mannen med ett namn bestående av två djur (vilket å andra sidan är fantastiskt nog), utan han är även mannen bakom kurslitteraturen som får mig att för nöjes skull läsa vidare. Han har bland annat fått mig att med skräckblandad förtjusning bli lätt besatt av alla intervjusituationer som innehåller ingrediensen Carl Bildt. Jag vet inte hur länge jag desperat letade runt på nätet efter minsta klipp från intervjun som gjordes av Adaktusson och Larsson för Aktuellt, någon gång på 90-talet (i vilken de stackars intervjuarna bl.a krossas när Carl Bildt överlägset får konstatera att "norra Grekland är en provins och inget land").
Jag kände mig lite som ett pinsamt fan när satte mig till rätta i föreläsningssalen och spänt väntade på att han skulle börja prata. Sedan drog Häger igång sin stand up-liknande inledning, i vilken han förklarade för oss vilken oerhört kass stad Kalmar var, och där varje mening avslutades med en härlig rundgång från hans mygg-mikrofon (djur nummer tre). Det tog ett tag innan jag vande mig av vid det hemska ljudet (jag har ju gått ljudteknik A och B) och helt kunde ägna min uppmärksamhet åt vad som sades. Men det kan å andra sidan räknas som det enda negativa.
Den nära sju timmar långa föreläsningen (inklusive en icke förhandlingsbar paus med mat – kroppkakor med lingon) kändes som en rockkonsert, där tiden svischar förbi medan man sjunger med i texterna som man kan så väl. Hela klassen hade läst boken, och gillar den uppskattningsvis (i snitt) lika mycket som jag (detta gör min metafor hållbar). Och jag kan klart säga att jag aldrig har haft så roligt på en föreläsning.
Det här var Stand up Journalism. Medan komiker-varianten är på nedgång, så var detta något helt nytt. Nog lyckades han likt en arg, för publiken anonym lustigkurre på Raw Comedy, förnedra oss på diverse roliga sätt. Men sådant får man väl ta? Jag är bara en student och kan pusta ut även om första dagen på mitt framtida jobb går käpprätt åt helvete, det fick jag lära mig. Jag fick också ta del av en disk-bråks-hanterings-metod som ska bli underbar att få tillämpa här i lägenheten.
Den, efter ståtliga djur döpta journalisten får av mig 10 tjädrar av 10 möjliga.
S.N.Ö
Dagens ämne: Snö = förkortning för Svårframkomlighetens nitiska ökning
Ja, så måste fallet vara. En resa måste planeras med marginaler på timtal, för alla vet att Snö-intoleranta Järnvägarna (SJ) inte håller tiden på vinterhalvåret heller. Men problemen är fler än så.
Jag ser äldre människor promenera extrema omvägar för att hitta den där lilla gången i snövallarna som leder upp till trottoaren. De ska där sedan halka och som sig bör, bryta lårbenshalsen.
Jag kan inte längre cykla på min Rex. Vad namnet står för är jag osäker på, men jag skulle dra slutsatsen att den är döpt efter Tyrranödlekungen T-rex. För vad jag vet klarade sig inte heller denna ödla särskilt bra i snöoväder.
Nu har låset frusit fast och fukten i sadeln har trängt sig upp likt magman mellan två kontinentalplattor som vid ytan sedan stelnat och gjort sittplatsen obekväm. Skulle jag överhuvudtaget få cykeln i ursprungligt skick igen (upplåst) så är jag osäker på om jag skulle klara av att cykla i den decimeterhöga och lösa, alternativt hoptryckta, hala snön.
Det är med försiktighet som man nu tar sig mot sitt mål. Jag planerar varje färd som vore den en expedition mot nordpolen. Verktyg, trangiakök (Tiodelad Riks-erkänd Anordning som Naturovana Grabbar Inte bör Använda) och varma kläder är ett måste när man ska ge sig iväg för att köpa SNUS (Sällan Nedvärderat Under Snoken).
Det gäller nu att hålla sig inne så mycket som möjligt. Jag ska nog vänta tills framåt JUL (Jäktade Ursinniga mammors Långhelg) innan jag ger mig ut på en längre färd, och då söderut.
Att vara beige
"Termen kommer ursprungligen från beige kläde, ett ulltyg kvarställt i dess naturligaste färg" - Wikipedia.org
Dagens ämne: Överlevnad
Att smälta in i omgivningen (som en kameleont) som försvarsmekanism uppskattas inget vidare i den moderna djungeln. Jag kan själv erkänna att jag otaliga gånger med nedlåtande ton beskyllt folk för att vara beiga. Alltså tråkiga, intetsägande.
Hur har detta eminenta sätt att skydda sig mot faror blivit så nedvärderat, så ofta medvetet bortvalt?
Vi målar upp ett scenario: En krypskytt ska lära upp sin tio-åriga dotter att lika precist som han själv träffa mål på flera hundra meters avstånd. Han hjälper henne att hålla det tunga vapnet stadigt och låter henne titta i kikarsiktet.
– Ser du kvinnan i rött där på gågatan? frågar han henne, innan han hjälper henne att försiktigt trycka in avtryckaren.
– Saaaakta...
Jag kan inte tänka mig att han (åtminstone inte till en början) ger henne den svåra uppgiften att träffa mannen i beige vindjacka, beiga khakis, ljusa glasögonbågar och mellanblond comb over. Det vore ju elakt. Den beiga mannen går vidare i livet, oberörd av farorna som lurar från hustak och andra höjder.
Vi tar ytterligare ett scenario: Kvinnan i rött har ett skotthål i vänster axel och faller pladask till marken.
Folket på gatan samlas kring henne och någon tar initiativ till hennes räddning. Mannen i fråga skriker bestämt ut order (det finns alltid någon som delar ut order i sådana här situationer. Exempel: Jack Bauer) och pekar på dem han vill ska göra något viktigt.
– Men kom igen då! Ring en ambulans sa jag! Du där...
Jack Bauers blick landar på en kille i orange jacka och hörlurar.
– Stoppa flödet av blod!
Varefter killen i orange jacka fumligt får försöka trycka tummen på hålet i venen. Jackan blir blodig liksom hans händer och hans nya, vita iPod. Det blir ett trauma för honom som resulterar i år av terapi. Mannen i beigt får lugnt promenera hem, då Jack inte så mycket som lagt märkte till honom i ringen av åskådare.
Dessa scenarion visar att det är oförståeligt att livsstilen beige fått det nedsvärtade rykte det idag har. Det är ju det bästa man kan göra för att lugnt få leva vidare, sitt lilla lagom-liv, i ett beiget och regnigt Sverige.
En stor, bristande damm... med känslor
