Kastaom

Dagens ämne: Livet med en pappa som polis

Som liten fick jag jämt höra om hur gott jag hade det med en far som var konstapel.
"Får du skjuta med din pappas pistol?" frågade killen som hette Oreda i efternamn, med något intensivt i blicken. "Är det en nio-milimeters?!"
"Jag vet inte..." svarade jag tyst med blicken vänd mot marken, och vände om på väg mot idrottsplatsen.

Allt handlade om min pappa, alltid om hur det var att få skjuta bovar. Aldrig ville någon prata om hur jag hade det, vad jag hade varit ute på för äventyr. Mina vänner bjöd in sig själva för att "leka med mig", men leken övergick snabbt till att hänga i pappas pumpade biceps för att se hur många gånger han kunde lyfta de åtta barnen.
"Vill ni se min titanicmodell?" frågade jag några vänner en gång.
"Äh, farsan din har hängt upp Olle i takbjälken med handbojor! Kom med och kolla!" och så sprang de iväg till vardagsrummet. Så här gick det till, och jag gjorde till slut allt för att få uppmärksamhet. På ett av mina barnkalas hade jag klättrat upp på vårt plank i trädgården, och satt fast några hophakade elastiska band runt midjan.

"Kolla när jag hoppar bangi-jamp!" skrek jag, och för ett ögonblick riktades ögonen mot mig. Nu är det min tur att skina, tänkte jag och log - ett brett leende. Vinden drog genom mitt slätkammade hår, och solen lyste upp mig där jag stod, upphöjd över alla andra. Jag såg på pappa, han stod längst bak i folkhopen. Jag log mot honom, men jag fick endast en sur min tillbaka. Precis när jag gör mig redo att hoppa så bränner ett pistolskott av i trädgården, och allt blir tyst. Det är pappa polis som skjutit sönder pinjatan jag jobbat med hela morgonen, och godisregnet lockar snabbt till sig alla mina vänner. Jag hoppar, och linorna tappar fästet i planket och slår mig över ryggen när jag landar. Snärten svider obarmhärtigt genom min skjorta och näsan blöder ymnigt när jag reser mig upp, men ingen ser...
Jag gick gråtande fram till hopen av godisplockande ungar, och skrek ut min frustration.
"KALASET ÄR SLUT!" ropade jag till dem med sprucken röst och tårar i ögonen.
Detta "oacceptabla beteende" fick jag en natt i isoleringscell för.

Med åren skulle man kunna tro att det blev bättre. Och visst tröttnade mina vänner tids nog på att få hålla i pistolen och slå varandra med batong (dessutom var det någon annans pappa som kom ut som nazist), men min fars terror fortskred på nya sätt.

Längre upp i tonåren, när det börjades med fest, var det inte ovanligt att pappa dök upp med patrull och husrannsakan och avblåste hela grejen. Razzior i mitt pojkrum blev vardag, liksom jakten med sirener och blinkande blåljus när jag skjutsade någon på min cykel. Så helt förståeligt blev jag snabbt av med nästan hela min umgängeskrets. Ingen ville ju vara kompis med killen som hade en "Nazi-pappa".
"Men Joels pappa..." försökte jag.
"Men han är ju i alla fall Nazist på riktigt!" sa de då, och vände mig snabbt ryggen.

Men så mot alla odds fick jag till slut en flickvän, någon som faktiskt orkade vara med mig. Men detta förhållande hälsades dock också snabbt farväl, när pappa vid min sexdebut, utan att knacka på dörren gick in i mitt pojkrum för att berätta om informationsplikten för HIV-smittade. Och allting har bara fortsatt så här, år efter år.
"Att följa lagen är A och O min son! Jag vill bara ditt bästa.." sa han igår, när han satte fast mig för skattefusk efter att vi deklarerat och han fått reda på att jag jobbat svart hos mormor.

Men folk känns ändå mer förstående nu, och några gamla vänner har kommit tillbaka. När jag för ett tag sedan på en fest tackade nej till ett sug på haschpipan fick jag ett par medlidande blickar, och frågan "Är det pappa blå?" Jag log lite grand, svarade ja och uppskattade deras medkänsla. Men så sitter någon halvbekant med i ringen, funderar en stund och säger sedan: "Ganska coolt ändå, får du skjuta med hans pistol?"