Kastaom

Beslutsångesten kommer utan tvekan från min mors sida. Jag tror att den främst drabbat mig och min äldre syster i nästa generation. Den har färgat av sig på mig sedan jag som liten kunde gå runt i timmar på Bo Ohlsson i jakt på rätt lego...

... till att jag nu för tiden måste rådfråga hälften av mina kvinnliga vänner innan jag ens kan köpa en vårjacka. Mor har just nu mest beslutsångest över minsta detalj i vårt blivande badrum.

Att skjuta upp sysslor är nog pappas grej. Detta drabbar främst familjen när han till exempel har lovat att betala en räkning, men likväl blir förbannad och svär när påminnelsen med extra avgift kommer 14 dagar senare.

Denna del av syndromet har också drabbat min lillasyster väldigt hårt. När vi för ett par år sedan skulle flytta kom mamma upp på hennes rum och fick till sin förskräckelse se att ingenting var nedpackat, och flytten skulle gå under veckan. Då ser min lillasyster lugnt upp på henne och säger: "Äh, jag tar det mot slutet"

Att aldrig bli klar att gå drabbar nog främst våra vänner. Vi är familjen som kommer sist på släktmiddagar, och folk har slutat förvånas. Jag minns hur vi i panik och i kampen mot klockan grät som barn i bilen, när pappa gick in i huset en femte gång för att hämta något.

Jag kan erkänna att jag själv drabbats väldigt hårt av den där genen. Det vet förmodligen också ni som någon gång varit hemma hos mig när vi ska gå någonstans, hur det på något konstigt sätt alltid tar en jävla tid för mig att komma utanför dörren, bara för att sedan komma på att jag glömt något och bli tvungen att gå in igen.