Kastaom

Idag gick jag glad till jobbet, eller nej... Glad var jag, men det var med il och hast som jag sprang upp för trappan till omklädningsrummet, då jag var nästan försenad. Stolt över att ha hunnit stämpla in precis den tid jag skulle börja låter jag fötterna glida nedför trappan igen, ner till butiken. Jag hoppar in i en tom kassa och uttalar de finaste ord som man som kund kan höra i en välbefolkad matvarubutik:

"Det går bra här med"

Sedan rullar det på: koder knappas in och steckkoder läses av i stäckkodsavläsaren (vilket ord!), medan kunderna en efter en får lämna butiken med sina införskaffade förnödenheter. Jag är beredd på det värsta, det är jag alltid. Det värsta är när telefonen bredvid mig ringer...

Parentes: (Jag har nog inte berättat om mina fobier, detta blir ett ypperligt tillfälle för mig att få skryta med lite svåra ord. Förutom extrem akrofobi, mild klaustrofobi och viss ornitofobi så lider jag nog även av lite telefonfobi. Jag avskyr att svara i telefon, det är lika sant som oförståeligt)

... eller när saker och ting kör ihop sig när köerna är som längst. Idag utsattes jag för en enorm kvantitet utav det förstnämnda, samt det sistnämnda i högkoncentrerad form.

Allting verkar gå fint. Fast köerna är långa så rullar det på i sin lugna takt. En efter en tas kunderna om hand. En man står framför mig och ska betala. "Varför fungerar inte kortet?"

"Du kanske ska prova med ett annat?" Mannen sätter in sitt andra kort i kortterminalen, men ack nej, inte heller detta fungerar. "Har du kontanter?"

"Nej tyvärr"

"Kan någon hjälpa mig här? Det går inte att läsa av mannens kort" ropar jag till kassan framför mig. Men ingen uppmärksammar mitt rop på hjälp, alla verkar ha sina egna problem. "Hallå?"

Affären står still, vi slungas in i ett ovetande så påtagligt att det kan beskrivas som tystnaden innan en atombombsexplosion. BOOOOM! Vi chockeras av nyheten, inga kort går att läsa av i hela butiken. "Men bonuskort då?" ropar damerna förskräckt ifrån de långa köerna.

Telefoner ringer, därtill också min, och jag drar mig för att svara. Det är från kassan längst bort. "Hallå?"

"Fungerar inte din heller?" Nej, är svaret på allas läppar. Allas ögon riktas mot de långa köerna som vindlar långt in i butiken, samt mot de icke fungerande kortterminalerna som blivit teknikens vapen i ett uppror mot mänskligheten. Chefen för bygget kallas ner, och han ropar ut i högtalarna att endast kontanter fungerar. Kortanvändarna hänvisas till närmsta bankomat. Detta är en krissituation, och våra hjärnor ställs genast om för att anpassa sig till den.

Frågan "Betalar ni kontant?" som vi aldrig förberetts med, då ett sammanhang för denna ses som obefintligt, kommer plötsligt ur alla kassörer och kassörskors munnar. Familjer börjar givmilt skramla ihop sina kontanta tillgångar för att kunna få maten med sig hem, och till och med en liten pojke stäcker fram sin tio kronors veckopeng till sina föräldrar. Men samtidigt infinner sig en tryckt stämning. Hur länge ska detta fortsätta, och kommer vi klara av att hantera det? Som tur var gick det hela över på tio minuter, och det berodde på något större fel - i hela södra Skåne fick jag höra.

I denna korta stund av stress, någonstans mellan de hundratals telefonsamtal från en anställd någon annanstans i butiken - som bestämt krävde att få prata med en person som inte var tillgänglig (åh, vad jag svettades av dessa samtal) - kom jag att tänka på vad som en gång kan ske. Någon gång kanske tekniken lägger av, av en eller annan anledning, och vad gör vi då? Vad händer med mänskligheten, om en tiominuters-blackout i en matbutik kan framkalla panik som den jag idag bevittnade? Kommer vi som barnfamiljen samarbeta för att klara oss, eller kommer vi för våra liv, utan tankar på någon annan, kämpa oss fram till den undermåliga räddningen (2 bankomater inom 200 meters räckvidd)? Jag insåg ungefär samtidigt som jag tänkte detta att det var en löjlig tanke att framkalla utifrån den lilla kris som det faktiskt var där på jobbet idag. Inte kommer tekniken lägga av. Jag slänger mina funderingar i papperskorgen tillsammans med kvittot från den senast lyckade kortbetalningen, loggar av kassan och promenerar sedan nöjt hem med en påse gratis frukostbullar i handen.

Glatt strosande i det som kallas gamla stan upptäcker jag något jag aldrig tidigare lagt märke till - tjuvtitt-speglar! Vad har man dessa till, undrade jag. Det kan ju inte vara till någon fördel när man fickparkerar? "Se, där sitter Einar och Märta och dricker kaffe, det var ju bra att se nu när jag ska parkera här utanför!" Nej, den teorin kasserade jag snabbt. Det måste ju vara för dem som sitter inne i huset? Och någon funktion måste de ju ha. De finns ju på nästan alla små hus här! Kan det vara för att ha uppsikt över gatan? "Oh, där kommer Knut. Einar, sätt på kaffet! Han är här om en och en halv minut" Eller kan det vara för att Märta vill slippa stöta på någon när hon går ut för att hämta tidningen? "Attans, här kommer Knut. Han vill säkert ha kaffe. Tur att jag har mina sidospeglar så att jag kan se när han gått förbi!"

Jag blir snart 20...

Parentes: (en replik jag brukar använda när damer över 23 på krogen frågar hur många år jag äro fyllda)

... och känner ingen direkt ålderskris. En vän, även kallad Besten i min Norrlandsblogg, hade en jääävla nojja över hur gammal han var ett tag. Nu gnäller han inte längre, men ändå är han äldre än han var då... hmm? Hur som helst har jag på något sätt bestämt mig för att själv aldrig gnälla över min ålder. När jag kontinuerligt ser tillbaka på mig själv hur jag var för ett antal år sedan så inser jag att jag bättrats, jag blir mindre dryg och inställsam i mina egna ögon, och vill när jag tänker efter inte alls gå tillbaka till den tiden, fast jag hade kul då också.

Min farmor sa till mig för ca ett år sedan att jag "aldrig kommer ha så roligt som jag haft under skoltiden". Tack farmor, tänkte jag och fick en bild över hur dåligt mitt liv kommer vara fram tills jag blir lika gammal som hon är. Ska jag inte ha kul på femtio år efter det här?

Detta leder mina tankar till uttrycket "det var bättre förr". Jag kan nog själv i vissa avseenden säga detsamma: Ja, ungdomsgården här i stan var t.ex. mycket bättre förr, men då snarare för att jag inte längre tillhör målgruppen.

Jag tycker uttrycket borde ta sig en ny form. Ska man klaga på de nya tiderna så ska man säga: "Jag var bättre förr". För det är väl det det handlar om? De farbröder som klagar på mopedåkande ungdomar som stör friden anser sig förmodligen själva inte längre passande att köra runt och ragga. Och tanterna i fråga, som klagar på denna groteska stil som tjejerna klär sig i nu för tiden, vill nog inget hellre än att släta till celluiterna på det som en gång var lår, pusha upp brösten till åtminstone ursprunglig position och hoppa upp bak på den där mopeden och känna fullständig frihet och förhoppning inför framtiden.

Om min superba stil någon gång slutar öka i styrka och jag blir gammal och grinig, så ska jag inte skylla allt på det nya samhället. Jag ska ärligt och resignerat ställa mig på balkongen, öppna fönstret och skrika ut med hyttande näve åt ungdomarna på gården att: "JAG VAR MINSANN BÄTTRE FÖRR!"

Parentes: (Å andra sidan kan jag säga emot hela det här inlägget genom att besviket undra varför fenomenet ölhallar nästintill förintats. Förlåt alla gamla människor, jag förstår er!)