Pappa Håkan
Dagens ämne: Livet med en pappa som polis
Som liten fick jag jämt höra om hur gott jag hade det med en far som var konstapel.
"Får du skjuta med din pappas pistol?" frågade killen som hette Oreda i efternamn, med något intensivt i blicken. "Är det en nio-milimeters?!"
"Jag vet inte..." svarade jag tyst med blicken vänd mot marken, och vände om på väg mot idrottsplatsen.
Allt handlade om min pappa, alltid om hur det var att få skjuta bovar. Aldrig ville någon prata om hur jag hade det, vad jag hade varit ute på för äventyr. Mina vänner bjöd in sig själva för att "leka med mig", men leken övergick snabbt till att hänga i pappas pumpade biceps för att se hur många gånger han kunde lyfta de åtta barnen.
"Vill ni se min titanicmodell?" frågade jag några vänner en gång.
"Äh, farsan din har hängt upp Olle i takbjälken med handbojor! Kom med och kolla!" och så sprang de iväg till vardagsrummet. Så här gick det till, och jag gjorde till slut allt för att få uppmärksamhet. På ett av mina barnkalas hade jag klättrat upp på vårt plank i trädgården, och satt fast några hophakade elastiska band runt midjan.
"Kolla när jag hoppar bangi-jamp!" skrek jag, och för ett ögonblick riktades ögonen mot mig. Nu är det min tur att skina, tänkte jag och log - ett brett leende. Vinden drog genom mitt slätkammade hår, och solen lyste upp mig där jag stod, upphöjd över alla andra. Jag såg på pappa, han stod längst bak i folkhopen. Jag log mot honom, men jag fick endast en sur min tillbaka. Precis när jag gör mig redo att hoppa så bränner ett pistolskott av i trädgården, och allt blir tyst. Det är pappa polis som skjutit sönder pinjatan jag jobbat med hela morgonen, och godisregnet lockar snabbt till sig alla mina vänner. Jag hoppar, och linorna tappar fästet i planket och slår mig över ryggen när jag landar. Snärten svider obarmhärtigt genom min skjorta och näsan blöder ymnigt när jag reser mig upp, men ingen ser...
Jag gick gråtande fram till hopen av godisplockande ungar, och skrek ut min frustration.
"KALASET ÄR SLUT!" ropade jag till dem med sprucken röst och tårar i ögonen.
Detta "oacceptabla beteende" fick jag en natt i isoleringscell för.
Med åren skulle man kunna tro att det blev bättre. Och visst tröttnade mina vänner tids nog på att få hålla i pistolen och slå varandra med batong (dessutom var det någon annans pappa som kom ut som nazist), men min fars terror fortskred på nya sätt.
Längre upp i tonåren, när det börjades med fest, var det inte ovanligt att pappa dök upp med patrull och husrannsakan och avblåste hela grejen. Razzior i mitt pojkrum blev vardag, liksom jakten med sirener och blinkande blåljus när jag skjutsade någon på min cykel. Så helt förståeligt blev jag snabbt av med nästan hela min umgängeskrets. Ingen ville ju vara kompis med killen som hade en "Nazi-pappa".
"Men Joels pappa..." försökte jag.
"Men han är ju i alla fall Nazist på riktigt!" sa de då, och vände mig snabbt ryggen.
Men så mot alla odds fick jag till slut en flickvän, någon som faktiskt orkade vara med mig. Men detta förhållande hälsades dock också snabbt farväl, när pappa vid min sexdebut, utan att knacka på dörren gick in i mitt pojkrum för att berätta om informationsplikten för HIV-smittade. Och allting har bara fortsatt så här, år efter år.
"Att följa lagen är A och O min son! Jag vill bara ditt bästa.." sa han igår, när han satte fast mig för skattefusk efter att vi deklarerat och han fått reda på att jag jobbat svart hos mormor.
Men folk känns ändå mer förstående nu, och några gamla vänner har kommit tillbaka. När jag för ett tag sedan på en fest tackade nej till ett sug på haschpipan fick jag ett par medlidande blickar, och frågan "Är det pappa blå?" Jag log lite grand, svarade ja och uppskattade deras medkänsla. Men så sitter någon halvbekant med i ringen, funderar en stund och säger sedan: "Ganska coolt ändå, får du skjuta med hans pistol?"
Som liten fick jag jämt höra om hur gott jag hade det med en far som var konstapel.
"Får du skjuta med din pappas pistol?" frågade killen som hette Oreda i efternamn, med något intensivt i blicken. "Är det en nio-milimeters?!"
"Jag vet inte..." svarade jag tyst med blicken vänd mot marken, och vände om på väg mot idrottsplatsen.
Allt handlade om min pappa, alltid om hur det var att få skjuta bovar. Aldrig ville någon prata om hur jag hade det, vad jag hade varit ute på för äventyr. Mina vänner bjöd in sig själva för att "leka med mig", men leken övergick snabbt till att hänga i pappas pumpade biceps för att se hur många gånger han kunde lyfta de åtta barnen.
"Vill ni se min titanicmodell?" frågade jag några vänner en gång.
"Äh, farsan din har hängt upp Olle i takbjälken med handbojor! Kom med och kolla!" och så sprang de iväg till vardagsrummet. Så här gick det till, och jag gjorde till slut allt för att få uppmärksamhet. På ett av mina barnkalas hade jag klättrat upp på vårt plank i trädgården, och satt fast några hophakade elastiska band runt midjan.
"Kolla när jag hoppar bangi-jamp!" skrek jag, och för ett ögonblick riktades ögonen mot mig. Nu är det min tur att skina, tänkte jag och log - ett brett leende. Vinden drog genom mitt slätkammade hår, och solen lyste upp mig där jag stod, upphöjd över alla andra. Jag såg på pappa, han stod längst bak i folkhopen. Jag log mot honom, men jag fick endast en sur min tillbaka. Precis när jag gör mig redo att hoppa så bränner ett pistolskott av i trädgården, och allt blir tyst. Det är pappa polis som skjutit sönder pinjatan jag jobbat med hela morgonen, och godisregnet lockar snabbt till sig alla mina vänner. Jag hoppar, och linorna tappar fästet i planket och slår mig över ryggen när jag landar. Snärten svider obarmhärtigt genom min skjorta och näsan blöder ymnigt när jag reser mig upp, men ingen ser...
Jag gick gråtande fram till hopen av godisplockande ungar, och skrek ut min frustration.
"KALASET ÄR SLUT!" ropade jag till dem med sprucken röst och tårar i ögonen.
Detta "oacceptabla beteende" fick jag en natt i isoleringscell för.
Med åren skulle man kunna tro att det blev bättre. Och visst tröttnade mina vänner tids nog på att få hålla i pistolen och slå varandra med batong (dessutom var det någon annans pappa som kom ut som nazist), men min fars terror fortskred på nya sätt.
Längre upp i tonåren, när det börjades med fest, var det inte ovanligt att pappa dök upp med patrull och husrannsakan och avblåste hela grejen. Razzior i mitt pojkrum blev vardag, liksom jakten med sirener och blinkande blåljus när jag skjutsade någon på min cykel. Så helt förståeligt blev jag snabbt av med nästan hela min umgängeskrets. Ingen ville ju vara kompis med killen som hade en "Nazi-pappa".
"Men Joels pappa..." försökte jag.
"Men han är ju i alla fall Nazist på riktigt!" sa de då, och vände mig snabbt ryggen.
Men så mot alla odds fick jag till slut en flickvän, någon som faktiskt orkade vara med mig. Men detta förhållande hälsades dock också snabbt farväl, när pappa vid min sexdebut, utan att knacka på dörren gick in i mitt pojkrum för att berätta om informationsplikten för HIV-smittade. Och allting har bara fortsatt så här, år efter år.
"Att följa lagen är A och O min son! Jag vill bara ditt bästa.." sa han igår, när han satte fast mig för skattefusk efter att vi deklarerat och han fått reda på att jag jobbat svart hos mormor.
Men folk känns ändå mer förstående nu, och några gamla vänner har kommit tillbaka. När jag för ett tag sedan på en fest tackade nej till ett sug på haschpipan fick jag ett par medlidande blickar, och frågan "Är det pappa blå?" Jag log lite grand, svarade ja och uppskattade deras medkänsla. Men så sitter någon halvbekant med i ringen, funderar en stund och säger sedan: "Ganska coolt ändå, får du skjuta med hans pistol?"
Familjesyndromet
Nästan hela min familj lider av vårt eget lilla Familjesyndrom. Vi kan kalla det L's Syndrom (förkortat LS). Syndromet kännetecknas i tre olika områden:
1. Beslutsångesten (från mammas sida)
2. Att skjuta upp sysslor
3. Att aldrig bli klar att gå
Beslutsångesten kommer utan tvekan från min mors sida. Jag tror att den främst drabbat mig och min äldre syster i nästa generation. Den har färgat av sig på mig sedan jag som liten kunde gå runt i timmar på Bo Ohlsson i jakt på rätt lego...
Parentes: (Lågprisvaruhuset Bo Ohlsson är en hemsk plats, vilket man inte inser när man är ett litet oskyldigt barn. Jag var där för sista gången i förrgår och blev fruktansvärt deppig. Fula människor och fula lokaler is no good for you!)
... till att jag nu för tiden måste rådfråga hälften av mina kvinnliga vänner innan jag ens kan köpa en vårjacka. Mor har just nu mest beslutsångest över minsta detalj i vårt blivande badrum.
Att skjuta upp sysslor är nog pappas grej. Detta drabbar främst familjen när han till exempel har lovat att betala en räkning, men likväl blir förbannad och svär när påminnelsen med extra avgift kommer 14 dagar senare.
Denna del av syndromet har också drabbat min lillasyster väldigt hårt. När vi för ett par år sedan skulle flytta kom mamma upp på hennes rum och fick till sin förskräckelse se att ingenting var nedpackat, och flytten skulle gå under veckan. Då ser min lillasyster lugnt upp på henne och säger: "Äh, jag tar det mot slutet"
Att aldrig bli klar att gå drabbar nog främst våra vänner. Vi är familjen som kommer sist på släktmiddagar, och folk har slutat förvånas. Jag minns hur vi i panik och i kampen mot klockan grät som barn i bilen, när pappa gick in i huset en femte gång för att hämta något.
Jag kan erkänna att jag själv drabbats väldigt hårt av den där genen. Det vet förmodligen också ni som någon gång varit hemma hos mig när vi ska gå någonstans, hur det på något konstigt sätt alltid tar en jävla tid för mig att komma utanför dörren, bara för att sedan komma på att jag glömt något och bli tvungen att gå in igen.
Till alla er som någon gång påverkats negativt av LS säger jag bara förlåt, vi kan inte hjälpa det. Det är generna! Till er som lyckats påverkas positivt säger jag, bra gjort?
Min släkting på Titanic
Dagens ämne: Ett svin?
För något år sedan fick jag nys om en släkting, några generationer bak, som tydligen fanns med ombord på det ganska kända, sk. osänkbara skeppet Titanic. Hade jag fått reda på detta ännu tidigare, si sådär när jag gick i lågstadiet hade jag nog dött då jag var en riktig entusiast. Jag och en kompis brukade rabbla fakta som: Hur många som överlevde, hur många som var ombord, vid vilket klockslag Jack stack sin penis i Rose osv...
Men nu fick jag alltså reda på det för ett par år sedan då både intresset och mina kunskaper avtagit en hel del. Men ändå coolt, tänkte jag. Så dök ämnet släktforskning upp på släktmiddagen för en vecka sedan och jag började tänka närmre på det hela. Borde jag vara stolt?
Faktum är att min släkting, Herr Lundström, var man samt reste i 3:e klass. Och ser man då på hans förutsättningar att överleva så är de ganska små. För det första: "Kvinnor och barn först", för det andra "Nej, tyvärr. Då ni reser i tredje klass har ni inte betalat för plats i livbåtarna. Vänligen stå kvar innanför den låsta grinden och hoppas på tur."
Alltså borde han inte överlevt? Vad gjorde min släkting för att få en plats i livbåten egentligen? Jag och min far spekulerade i hurvida troligt det kan vara att han faktiskt kastade kvinnor och barn överbord för att själv ro vidare mot Amerikat. Jag kommer så klart aldrig få reda på hur han bar sig åt, men misstankarna är stora. Jag vill inte ha ett svin i släkten!
Ännu en tragisk del i historien är att han länge försökte övertala sina svärföräldrar att få ta med sin Branteviks-flicka på resan. Trots att detta inte gicks med på så stack de ändå, båda två. Och gissa vem som dog?
