Kastaom

Jag gav upp idén om att klaga på Lunds kollektivtrafik i Ystads Allehanda ganska tidigt. Så nu tänker jag gnälla på något annat, och det har med konserter att göra.

Jag och en bunt kära vänner begav oss igår kväll mot lärdomsstaden Lund (Lynd) för att avnjuta en konsert tillsammans, varpå det skulle bli klubb. En helbra kväll helt enkelt. Efter en bra förfest (som gjordes ännu bättre tack vare att en av mina kvinnliga vänner åt jätte mycket falafel) med vinet och ölen och rommen, så var peppheten på topp. I garderoben står jag och väntar på att vännerna ska hänga in sina jackor och kan knappt bärga mig tills vi får gå in framför scenen. Mina fötter kan inte hålla sig still, jag vill dansa, jag är så otålig. Så äntligen är de klara!

Jag drar i dem, tränger mig fram genom folkmassan, och försöker över musiken säga "Vi går ner dit", och pekar mot golvet framför scenen. Där blir det mest tryck, tänker jag. Bäst dans. Men icke! Väl nere är det som att vara del i en jättestor nyjäst deg, en seg sådan. För folk har skapat en mosh-pit, på den här konserten! Det kunde jag aldrig förvänta mig. Det ska ju inte få hända? Vi ska hoppa, stampa, svänga!

Vi försöker, och mina vänner har vissa fördelar; en av dem är mycket längre och större än de flesta i lokalen, och kan därför gunga fritt över allas huvuden; några av dem är små och lyckas liksom få rum att dansa i de små luftbubblor som skapas mellan alla andra människor. Men jag, jag är inte stor och inte liten. Så jag blir en del av degen helt enkelt. Jag försöker hitta takten, och jag har takten, jag känner var gunget ska vara, men det går inte!

Degen drar i otakt fram och tillbaka... fram.... och... tillbaaaaaaka!

Efter konserten går jag ut, jag måste ha luft. I kön till klubben börjar jag bli yr. Deg-gunget sitter kvar i hjärnan. Jag lämnar mina vänner i kön och uppsöker närmaste buske för att spy av otakt.