Livet på landet
Dagens ämne: Film
Ännu en noll-budgetproduktion, denna gång av indie-bolaget Film på landet.
Se och njut av denna konstart som kallas stumfilm, som jag hoppas inte än
har sett sina sista dagar!
Jag ger er "Livet på landet":
Tack till Lukas som låter mig tränga mig på hemma hos honom!
Challenge accepted!
Ja, för nu är jag trött på mittuppslag om ankfamiljer i dammar, om grisar som hoppar hinder och om alldeles för sena nyheter. VAD GÖR MAN PÅ YSTADS ALLEHANDA EGENTLIGEN?! Det måste ju ändå finnas någonting att skriva om inom de hektar skåneland ni tilldelats?
Idag pissade ni ut droppen som fick mitt utedass att rinna över, YA: En artikel om en journalist som äter wienerbröd! Jag bara inte säger, utan jag vet(!), jag vet att jag gör en större journalistisk betydelse bara genom att skriva i min anteckningsbok.
Idag pissade ni ut droppen som fick mitt utedass att rinna över, YA: En artikel om en journalist som äter wienerbröd! Jag bara inte säger, utan jag vet(!), jag vet att jag gör en större journalistisk betydelse bara genom att skriva i min anteckningsbok.
Och inte nog med att ni varje gång lyckas koncentrera er på just skiten som händer, utan även alltid är sena med de stora nyheterna. Idag, tex. så stod det om den polske presidentens död, fast det hände för flera dagar sedan. Men sen kan en journalist från YA ha mage att stå och fråga elever som anordnar en välgörenhetskonsert för Haiti, om "det inte är lite ute?"
Vilken dag dog Michael Jackson? skulle man kunna fråga YA, och redaktören skulle glatt säga: "Jag vet inte men vi publicerar det minst två dagar efter alla andra! Tihi!" Jag slår vad om att jag kan göra ett bättre jobb än YA i vad gäller Sverige- och världsnyheter, bara genom att läsa metro varje morgon...
Nu ska jag in på journalistlinjen för fan!
Rättelse: Det finns en viss musikintresserad själ på tidningen som inte alls har något med detta inlägg att göra. En eloge till dig, för du gav ju en till oss!
Vet ni...
... vilken mening man kan
läsa baklänges, och då få
exakt samma sak?
Svar: kas ammas tkaxe
- Amenåååh!
Pappa Håkan
Dagens ämne: Livet med en pappa som polis
Som liten fick jag jämt höra om hur gott jag hade det med en far som var konstapel.
"Får du skjuta med din pappas pistol?" frågade killen som hette Oreda i efternamn, med något intensivt i blicken. "Är det en nio-milimeters?!"
"Jag vet inte..." svarade jag tyst med blicken vänd mot marken, och vände om på väg mot idrottsplatsen.
Allt handlade om min pappa, alltid om hur det var att få skjuta bovar. Aldrig ville någon prata om hur jag hade det, vad jag hade varit ute på för äventyr. Mina vänner bjöd in sig själva för att "leka med mig", men leken övergick snabbt till att hänga i pappas pumpade biceps för att se hur många gånger han kunde lyfta de åtta barnen.
"Vill ni se min titanicmodell?" frågade jag några vänner en gång.
"Äh, farsan din har hängt upp Olle i takbjälken med handbojor! Kom med och kolla!" och så sprang de iväg till vardagsrummet. Så här gick det till, och jag gjorde till slut allt för att få uppmärksamhet. På ett av mina barnkalas hade jag klättrat upp på vårt plank i trädgården, och satt fast några hophakade elastiska band runt midjan.
"Kolla när jag hoppar bangi-jamp!" skrek jag, och för ett ögonblick riktades ögonen mot mig. Nu är det min tur att skina, tänkte jag och log - ett brett leende. Vinden drog genom mitt slätkammade hår, och solen lyste upp mig där jag stod, upphöjd över alla andra. Jag såg på pappa, han stod längst bak i folkhopen. Jag log mot honom, men jag fick endast en sur min tillbaka. Precis när jag gör mig redo att hoppa så bränner ett pistolskott av i trädgården, och allt blir tyst. Det är pappa polis som skjutit sönder pinjatan jag jobbat med hela morgonen, och godisregnet lockar snabbt till sig alla mina vänner. Jag hoppar, och linorna tappar fästet i planket och slår mig över ryggen när jag landar. Snärten svider obarmhärtigt genom min skjorta och näsan blöder ymnigt när jag reser mig upp, men ingen ser...
Jag gick gråtande fram till hopen av godisplockande ungar, och skrek ut min frustration.
"KALASET ÄR SLUT!" ropade jag till dem med sprucken röst och tårar i ögonen.
Detta "oacceptabla beteende" fick jag en natt i isoleringscell för.
Med åren skulle man kunna tro att det blev bättre. Och visst tröttnade mina vänner tids nog på att få hålla i pistolen och slå varandra med batong (dessutom var det någon annans pappa som kom ut som nazist), men min fars terror fortskred på nya sätt.
Längre upp i tonåren, när det börjades med fest, var det inte ovanligt att pappa dök upp med patrull och husrannsakan och avblåste hela grejen. Razzior i mitt pojkrum blev vardag, liksom jakten med sirener och blinkande blåljus när jag skjutsade någon på min cykel. Så helt förståeligt blev jag snabbt av med nästan hela min umgängeskrets. Ingen ville ju vara kompis med killen som hade en "Nazi-pappa".
"Men Joels pappa..." försökte jag.
"Men han är ju i alla fall Nazist på riktigt!" sa de då, och vände mig snabbt ryggen.
Men så mot alla odds fick jag till slut en flickvän, någon som faktiskt orkade vara med mig. Men detta förhållande hälsades dock också snabbt farväl, när pappa vid min sexdebut, utan att knacka på dörren gick in i mitt pojkrum för att berätta om informationsplikten för HIV-smittade. Och allting har bara fortsatt så här, år efter år.
"Att följa lagen är A och O min son! Jag vill bara ditt bästa.." sa han igår, när han satte fast mig för skattefusk efter att vi deklarerat och han fått reda på att jag jobbat svart hos mormor.
Men folk känns ändå mer förstående nu, och några gamla vänner har kommit tillbaka. När jag för ett tag sedan på en fest tackade nej till ett sug på haschpipan fick jag ett par medlidande blickar, och frågan "Är det pappa blå?" Jag log lite grand, svarade ja och uppskattade deras medkänsla. Men så sitter någon halvbekant med i ringen, funderar en stund och säger sedan: "Ganska coolt ändå, får du skjuta med hans pistol?"
Som liten fick jag jämt höra om hur gott jag hade det med en far som var konstapel.
"Får du skjuta med din pappas pistol?" frågade killen som hette Oreda i efternamn, med något intensivt i blicken. "Är det en nio-milimeters?!"
"Jag vet inte..." svarade jag tyst med blicken vänd mot marken, och vände om på väg mot idrottsplatsen.
Allt handlade om min pappa, alltid om hur det var att få skjuta bovar. Aldrig ville någon prata om hur jag hade det, vad jag hade varit ute på för äventyr. Mina vänner bjöd in sig själva för att "leka med mig", men leken övergick snabbt till att hänga i pappas pumpade biceps för att se hur många gånger han kunde lyfta de åtta barnen.
"Vill ni se min titanicmodell?" frågade jag några vänner en gång.
"Äh, farsan din har hängt upp Olle i takbjälken med handbojor! Kom med och kolla!" och så sprang de iväg till vardagsrummet. Så här gick det till, och jag gjorde till slut allt för att få uppmärksamhet. På ett av mina barnkalas hade jag klättrat upp på vårt plank i trädgården, och satt fast några hophakade elastiska band runt midjan.
"Kolla när jag hoppar bangi-jamp!" skrek jag, och för ett ögonblick riktades ögonen mot mig. Nu är det min tur att skina, tänkte jag och log - ett brett leende. Vinden drog genom mitt slätkammade hår, och solen lyste upp mig där jag stod, upphöjd över alla andra. Jag såg på pappa, han stod längst bak i folkhopen. Jag log mot honom, men jag fick endast en sur min tillbaka. Precis när jag gör mig redo att hoppa så bränner ett pistolskott av i trädgården, och allt blir tyst. Det är pappa polis som skjutit sönder pinjatan jag jobbat med hela morgonen, och godisregnet lockar snabbt till sig alla mina vänner. Jag hoppar, och linorna tappar fästet i planket och slår mig över ryggen när jag landar. Snärten svider obarmhärtigt genom min skjorta och näsan blöder ymnigt när jag reser mig upp, men ingen ser...
Jag gick gråtande fram till hopen av godisplockande ungar, och skrek ut min frustration.
"KALASET ÄR SLUT!" ropade jag till dem med sprucken röst och tårar i ögonen.
Detta "oacceptabla beteende" fick jag en natt i isoleringscell för.
Med åren skulle man kunna tro att det blev bättre. Och visst tröttnade mina vänner tids nog på att få hålla i pistolen och slå varandra med batong (dessutom var det någon annans pappa som kom ut som nazist), men min fars terror fortskred på nya sätt.
Längre upp i tonåren, när det börjades med fest, var det inte ovanligt att pappa dök upp med patrull och husrannsakan och avblåste hela grejen. Razzior i mitt pojkrum blev vardag, liksom jakten med sirener och blinkande blåljus när jag skjutsade någon på min cykel. Så helt förståeligt blev jag snabbt av med nästan hela min umgängeskrets. Ingen ville ju vara kompis med killen som hade en "Nazi-pappa".
"Men Joels pappa..." försökte jag.
"Men han är ju i alla fall Nazist på riktigt!" sa de då, och vände mig snabbt ryggen.
Men så mot alla odds fick jag till slut en flickvän, någon som faktiskt orkade vara med mig. Men detta förhållande hälsades dock också snabbt farväl, när pappa vid min sexdebut, utan att knacka på dörren gick in i mitt pojkrum för att berätta om informationsplikten för HIV-smittade. Och allting har bara fortsatt så här, år efter år.
"Att följa lagen är A och O min son! Jag vill bara ditt bästa.." sa han igår, när han satte fast mig för skattefusk efter att vi deklarerat och han fått reda på att jag jobbat svart hos mormor.
Men folk känns ändå mer förstående nu, och några gamla vänner har kommit tillbaka. När jag för ett tag sedan på en fest tackade nej till ett sug på haschpipan fick jag ett par medlidande blickar, och frågan "Är det pappa blå?" Jag log lite grand, svarade ja och uppskattade deras medkänsla. Men så sitter någon halvbekant med i ringen, funderar en stund och säger sedan: "Ganska coolt ändå, får du skjuta med hans pistol?"
Manspojke...
Jag är bakfull och kände att jag behövde komma upp på topp igen. Självklart slår jag igång min nya favoritlåt om en man/pojke från den där kända musiktävlingen i SVT. Dock kan jag inte ljuga och säga att jag inte gillar den första versionen jag hörde bättre. Det var min syster och min svåger som glatt tog ton och förgyllde min dag med orden:
"Manspojke, manspojke, du kan kalla mig manspojke
Jag bryr mig inte, jag ska visa hur man älskar / Det finns
ingen gloria runt mitt huvud, det finns inga änglar här
TONARTSHÖJNING!!!
MANSPOJKE, MANSPOJKE, DU KAN KALLAMIG MANSPOJKE!!!"
Matkritikern del 3
(OBS! Följande inlägg skrivs på skånska för att göra det hela mer intressant)
Dagens ämne: Stängda resturangår
Vi vau itt paur poulare sum skulle ti å ejda ejn bid maud ejn dau i fårra vickan. Ettårsum vi kännor ejn sum jubbar pu ett ställe ve Kåsebarga tyckte vi att man kunne slå tvåu fluår i ejn smäll å åuga did å hälsa pu han å sejn ejda däur. Vi chårde i bilen å stanna te ve ejn gammal mack. Däur vau de parrfekt å hänga tyckte vij. Men di ej ente di den häur rejsan hannlar om.
Väul framme i fiskjebyjn (sum ente ej så stour) så insåug vi ti våur fårrskreckelse att di hade stängt hejla ställed!
Föurrett: Starkbir
Vi varmde opp i bilen me itt paur starkbir sum jau köpt. Jau haur nemlijen åldårn ingje å fåur köuba ud nu. (Jau haur vatt pu Systejmet trej gångår dinna vickan) OBS! Föuraren drack ente!
Varmrett: Ente nudd
Näe, di vau ju stängt hejla skijten! Vi tänkte att darr kanske finns nudd oppe ve stejnana (Aules Stejna) men ente vau darr nudd daer hellår. Föuraren pejga mutt Yjsta å sau att "Frietisbauren haur nock ypped!" men ingjen å oss orka gåu did. Då tänkte jau ti! "Vi köur te Glemmingje-grillen!" Å alla vau mej pu den idéjn!
Men väul framme i Glemmingje såu vi att din tjåsken åsse vau stängd! Ejn å oss ble fårrbannad å sket udanföur (di brugar han jårra), sin kårrde vij.
Våurt nessta försöug ble Familjäur ij Hammenhöug. Nojda ettår ennu itt paur bir snubbla vij ud ur bilen å vau redet glaua. Men näur vi kummår fram ti luckan sijor karringen ti oss att di presijs gjort rejnt stegebored. "Fan" tänkte vij "Vij fåur gåu syltna idau!" Så, besvigna chårde vij him igen.
Ettorrett: Ente nudd
Jau sau ju att di vau stängt öuvårallt!
- Att di baura haur ypped föur stockholmana näur di kummår
- Bir ej alltijd gutt!
Sammanfattning: Jau vau fortfarrande sylten näur jau kumm him...
"Cocaine, it's a hell of a drug!"
Jag vill inleda med ett stycke fakta:
Som ett knytnävslag slog stormen av snö in över Sverige i början av 2010.
Ingen hade kunnat tro att det skulle få ett sådant fäste, och inga föraningar kunde ge oss en inblick i de problem som skulle komma med invasionen. Landets ledare var i chock, och polisen med många andra har märkt ett uppsving för den grupp som hanterar, sk. "forslar", snön i vårt land. Man vet inte säkert, men förtjänsten hos dessa har räknats uppnå enorma summor, vilket varit ett rejält bakslag för flertalet svenska kommuner. Unga som gamla har fallit offer för snöns framfart, och Statsministern har citerats: "Hela landet är påverkat". Det som inträffat kan i flera fall räknas som en katastrof, då styrkan i snöns sätt att påverka människor lamslagit de flesta arbetsområden i vårt samhälle. Ingenting har varit sig likt, det enda alla pratar om är, som det på engelska kallas: "snow"...
Detta leder oss in på ett samtal, i en bil för ett par veckor sedan:
- Det är svårt hitta bra snö nu.
- Svårt..? Om inte omöjligt. De senaste dagarna har jag bara sett den skitigaste sort du kan tänka dig ute på gatorna.
- Shit, det ser för jävligt ut.
- Jo, folk är inte alls lika uppåt längre. Den här skiten verkar ta ner alla på jorden igen.
- När snön först kom, det var dagar det.
- Man trodde lyckan skulle vara för evigt... Men man såg ju också hur det gick utför.
Hur hela samhället blev som lamslaget. Det kom för mycket på en gång tror jag...
- Jo, men det var ju rent i början också. Det här kan ju knappt räknas som samma sak.
- Rent, snacka inte! Och det var de största mängder jag har sett!
- Vet du vad en kompis kompis tjänade för att köra skiten då?
- Nej, men jag kan tänka mig...
- Hundra papp för ett par körningar. Det är helt sjukt..
- Jo pengarna finns ju där. Men så är det inte riskfritt, du ska kunna din grej!
- Man kanske gav sig in på fel bana? Haha
- Nej, det var tider det. Ren snö...
- Den här skiten är tung... smutsig som fan har jag hört. Säkert mycket mer kemiskt påverkad också.
- Du skojar?
- Nej, allvarligt.. rör inte skiten, jag varnar dig. Får du in det där i kroppen är du illa ute.
- Shit... Men jag tänker, alla ungar som drogs med så lätt från början. De har ju antagligen aldrig upplevt snö i den mängden och så lätt att få tag på innan. Vad händer med dem nu?
- Tja, de svagare går väl över till det som finns. Desperata som fan kommer de kravla runt i skiten och tro att det ska ge samma kick. Resten... vette fan.
- Men gräs. Det blir det ju till sommarn?
- Det kan du räkna med! Jag är säker på att det blir ett liv på gröna ängar. Men den som tar hand om att skörda, packa, och köra den skiten kan nog inte räkna med samma förtjänst som de som dealar med snö.
- Sant, gräs funkar. Men ibland tål jag inte skiten, blir helt tjock i skallen liksom. Det är inte samma sak..
- Nä, tacka vet jag den vita, riktiga skiten. Där har du något som får vem som helst att dansa på bordet en julafton...
