Kastaom

Idag gick jag glad till jobbet, eller nej... Glad var jag, men det var med il och hast som jag sprang upp för trappan till omklädningsrummet, då jag var nästan försenad. Stolt över att ha hunnit stämpla in precis den tid jag skulle börja låter jag fötterna glida nedför trappan igen, ner till butiken. Jag hoppar in i en tom kassa och uttalar de finaste ord som man som kund kan höra i en välbefolkad matvarubutik:

"Det går bra här med"

Sedan rullar det på: koder knappas in och steckkoder läses av i stäckkodsavläsaren (vilket ord!), medan kunderna en efter en får lämna butiken med sina införskaffade förnödenheter. Jag är beredd på det värsta, det är jag alltid. Det värsta är när telefonen bredvid mig ringer...

Parentes: (Jag har nog inte berättat om mina fobier, detta blir ett ypperligt tillfälle för mig att få skryta med lite svåra ord. Förutom extrem akrofobi, mild klaustrofobi och viss ornitofobi så lider jag nog även av lite telefonfobi. Jag avskyr att svara i telefon, det är lika sant som oförståeligt)

... eller när saker och ting kör ihop sig när köerna är som längst. Idag utsattes jag för en enorm kvantitet utav det förstnämnda, samt det sistnämnda i högkoncentrerad form.

Allting verkar gå fint. Fast köerna är långa så rullar det på i sin lugna takt. En efter en tas kunderna om hand. En man står framför mig och ska betala. "Varför fungerar inte kortet?"

"Du kanske ska prova med ett annat?" Mannen sätter in sitt andra kort i kortterminalen, men ack nej, inte heller detta fungerar. "Har du kontanter?"

"Nej tyvärr"

"Kan någon hjälpa mig här? Det går inte att läsa av mannens kort" ropar jag till kassan framför mig. Men ingen uppmärksammar mitt rop på hjälp, alla verkar ha sina egna problem. "Hallå?"

Affären står still, vi slungas in i ett ovetande så påtagligt att det kan beskrivas som tystnaden innan en atombombsexplosion. BOOOOM! Vi chockeras av nyheten, inga kort går att läsa av i hela butiken. "Men bonuskort då?" ropar damerna förskräckt ifrån de långa köerna.

Telefoner ringer, därtill också min, och jag drar mig för att svara. Det är från kassan längst bort. "Hallå?"

"Fungerar inte din heller?" Nej, är svaret på allas läppar. Allas ögon riktas mot de långa köerna som vindlar långt in i butiken, samt mot de icke fungerande kortterminalerna som blivit teknikens vapen i ett uppror mot mänskligheten. Chefen för bygget kallas ner, och han ropar ut i högtalarna att endast kontanter fungerar. Kortanvändarna hänvisas till närmsta bankomat. Detta är en krissituation, och våra hjärnor ställs genast om för att anpassa sig till den.

Frågan "Betalar ni kontant?" som vi aldrig förberetts med, då ett sammanhang för denna ses som obefintligt, kommer plötsligt ur alla kassörer och kassörskors munnar. Familjer börjar givmilt skramla ihop sina kontanta tillgångar för att kunna få maten med sig hem, och till och med en liten pojke stäcker fram sin tio kronors veckopeng till sina föräldrar. Men samtidigt infinner sig en tryckt stämning. Hur länge ska detta fortsätta, och kommer vi klara av att hantera det? Som tur var gick det hela över på tio minuter, och det berodde på något större fel - i hela södra Skåne fick jag höra.

I denna korta stund av stress, någonstans mellan de hundratals telefonsamtal från en anställd någon annanstans i butiken - som bestämt krävde att få prata med en person som inte var tillgänglig (åh, vad jag svettades av dessa samtal) - kom jag att tänka på vad som en gång kan ske. Någon gång kanske tekniken lägger av, av en eller annan anledning, och vad gör vi då? Vad händer med mänskligheten, om en tiominuters-blackout i en matbutik kan framkalla panik som den jag idag bevittnade? Kommer vi som barnfamiljen samarbeta för att klara oss, eller kommer vi för våra liv, utan tankar på någon annan, kämpa oss fram till den undermåliga räddningen (2 bankomater inom 200 meters räckvidd)? Jag insåg ungefär samtidigt som jag tänkte detta att det var en löjlig tanke att framkalla utifrån den lilla kris som det faktiskt var där på jobbet idag. Inte kommer tekniken lägga av. Jag slänger mina funderingar i papperskorgen tillsammans med kvittot från den senast lyckade kortbetalningen, loggar av kassan och promenerar sedan nöjt hem med en påse gratis frukostbullar i handen.