Kalmars centralstation är ett helvete.
Dagarna i ända står jag och väntar på att bommarna ska gå upp, känns det som.
Varenda gång jag är på väg till andra sidan staden, centrum eller skolan, så tycks klockorna börja ljuda vid just det tillfälle att jag inte hinner ta mig över, utan får stå och vänta... och vänta, och vänta. I live on the wrong side of the tracks, som ett katolskt barn i 70-talets Belfast.
Lika vanligt är det, vid de få tillfällen då bommarna går ner först efter att jag passerat spåren, att jag skriker ett segerrop, drar upp ett långfinger åt bommarna och tänker:
"Det ska ni fan i mig ha!"
Nu är det inte bara så att bommarna går ner titt som tätt. Skulle något liknande den tågolycka som inträffade i Kristianstad (en lastbil fastnade mellan bommarna varefter tåget rammade den) börja utvecklas i Kalmar skulle man med lugn och ro kunna plocka isär lastbilen bit för bit innan tåget nådde den. Det tar år för det faktiska tåget att komma efter att de livsräddande bommarna fällts ner, och det är med onödigt långsam fart som bommarna sedan letar sig tillbaka till sin lodräta position. Kalmars centralstation med omnejd är ett helvete, och det fick jag i dag bekräftat.
Efter att ha försovit mig trampade jag på utav bara fan (uttalas i det här fallet ungefär som fawn) på min cykel, ilandes mot tågstationen var mitt 191 kronor dyra tåg väntade. När jag når Slottsvägen börjar klockorna ringa, ett tågbommarnas stridsrop, och jag tänker "Jaja, det är lugnt. Jag hinner väl ändå". Men vad har man för fredsförslag?
Jag fick stå och se på hur ett Krösatåg* körde fram till den korsande vägens slut, stod still... stod still och stod still, innan det så småningom backade tillbaka in på spåret bredvid det som det från början kom från. Ett spårbyte mitt i morgontrafiken, vilken idé, KLT!
En smula förargad, tämligen piss-sur, kom jag sedan fram till själva stationen och fick där genast svar på om man inte borde göra något åt den rådande situationen runt Kalmars central. Där stod det nämligen ett gäng vägarbetare och gjorde perrongen fin!
*Smålands motsvarighet till Skånes Pågatåg. Svensk översättning är "Lingontåg" - En demonstration enbart bestående av menstruerande kvinnor.
Varenda gång jag är på väg till andra sidan staden, centrum eller skolan, så tycks klockorna börja ljuda vid just det tillfälle att jag inte hinner ta mig över, utan får stå och vänta... och vänta, och vänta. I live on the wrong side of the tracks, som ett katolskt barn i 70-talets Belfast.
Lika vanligt är det, vid de få tillfällen då bommarna går ner först efter att jag passerat spåren, att jag skriker ett segerrop, drar upp ett långfinger åt bommarna och tänker:
"Det ska ni fan i mig ha!"
Nu är det inte bara så att bommarna går ner titt som tätt. Skulle något liknande den tågolycka som inträffade i Kristianstad (en lastbil fastnade mellan bommarna varefter tåget rammade den) börja utvecklas i Kalmar skulle man med lugn och ro kunna plocka isär lastbilen bit för bit innan tåget nådde den. Det tar år för det faktiska tåget att komma efter att de livsräddande bommarna fällts ner, och det är med onödigt långsam fart som bommarna sedan letar sig tillbaka till sin lodräta position. Kalmars centralstation med omnejd är ett helvete, och det fick jag i dag bekräftat.
Efter att ha försovit mig trampade jag på utav bara fan (uttalas i det här fallet ungefär som fawn) på min cykel, ilandes mot tågstationen var mitt 191 kronor dyra tåg väntade. När jag når Slottsvägen börjar klockorna ringa, ett tågbommarnas stridsrop, och jag tänker "Jaja, det är lugnt. Jag hinner väl ändå". Men vad har man för fredsförslag?
Jag fick stå och se på hur ett Krösatåg* körde fram till den korsande vägens slut, stod still... stod still och stod still, innan det så småningom backade tillbaka in på spåret bredvid det som det från början kom från. Ett spårbyte mitt i morgontrafiken, vilken idé, KLT!
En smula förargad, tämligen piss-sur, kom jag sedan fram till själva stationen och fick där genast svar på om man inte borde göra något åt den rådande situationen runt Kalmars central. Där stod det nämligen ett gäng vägarbetare och gjorde perrongen fin!
*Smålands motsvarighet till Skånes Pågatåg. Svensk översättning är "Lingontåg" - En demonstration enbart bestående av menstruerande kvinnor.
Kommentarer
Postat av: mia böcker
Åh..du måste ta kontakt med Lars Yngve på "Nya Upplagan"
Dina texter skulle passa perfekt där :-)
Trackback
