Kastaom

Det känns faktiskt roligt att sitta inne på lite enklare kunskaper, om hur man skålar riktigt vid en finare middag, var glas och bestick skall placeras, hur många som skall vara till bords innan maten får huggas in på m.m. Detta, som för mig kan vara sådär lagom kul att kunna, borde dock präntas in med tvång på vissa människor.

Jag är inte en så pass stor vän av ordning att jag skulle bry mig ifall någon här hemma slevade i sig som en häst, eller om någon skulle sätta fötterna på bordet när jag bjudit på nudelsoppa hemma i vardagsrummet. Självfallet ska måltider nästan alltid få vara avslappnande, bekväma, utan en bok av regler. Finns det något bättre sätt att äta en pizza på, än halvt nedsjunken framför TV:n en söndageftermiddag?

Det jag talar om är folk som inte kan uppföra sig bland andra, "ute bland folk" så att säga (vuxenpoäng eller surgubbevarning?). Jag fick under min semester i mellandagarna tyvärr erfara flera exempel av totalt nonchalanta, mat-förstörande, icke en smula vett och etikett-erfarna puckon.

Flertalet av mina måltider förtärdes i en matsal, som alltid är en matsal och därför ganska tråkig och högljudd, men ändå med ett försök av serveringspersonal, kockar och andra att göra det till en trevlig plats att äta på.

Efter 9 år i skolmatsal, och efter 20 års erfarenhet av offentliga platser har jag lärt mig att det finns något som heter kö. Att stå i kö är ett (oftast) demokratiskt system som ska göra det möjligt för (nästan) alla att ta del av det mesta utan att kaos uppstår, så även i matsalar.

Jag tror jag fyllde på min första tallrik, lugnt gående vid de olika borden för att få se vad som erbjöds, när jag sprangs över av det första puckot. Det var någon som slängde sig in i kön vid salladerna och vräkte åt sig av mozzarellan. "Jahapp.." tänkte jag, han var hungrig. Men redan vid nästa bord kom det någon till och trängde sig före. Ju längre kvällen gick, desto värre blev det. Jag fick se ett klent belgiska barn som slevade upp en halv plåt friterad bläckfisk på sin tallrik (kanske behövde han det), och tjocka engelska barn som slet åt sig nävar (alltså direkt i handen) med kakor. Barn är ju alltid barn, kan man tänka. Men sådana barn, sådana mammor.

Sista kvällen på plats hade det dukats upp för nyårs-supé. Man hälsades välkommen med ett glas champagne och folk var uppklädda så att det glittrade om hela salen. Fint, tänkte jag, i kväll blir det nog lite klass på det hela!

Men inte alls. I kön till skaldjuren fick jag tillsammans med min flickvän bevittna hur en, i blå klänning uppiffad mamma tog sig bakom bordet, tryckte sina armar genom den hängande ljusdekorationen och roffade tigerräkor med händerna. Senare blev vi separerade från varandra i kön då en annan mamma desperat armbågade sig fram till den grillade auberginen. Till slut var jag så irriterad att jag vägrade släppa tången när den tjocka engelska pojken sprang fram mot mig och klyftpotatisen. Sakta tog jag två klyftor från plåten, släppte dem på min tallrik, stannade upp ett tag för att filosofera. Bredvid mig skakade pojken av frustration. Jag tog två klyftor till, med samma procedur som innan och stannade sedan upp igen. Nu var han högröd i ansikten, och jag kunde se hur det innanför hans tjocka panna dånande ljöd: "I WANT ME FRIIIEEES!"

Vänligt försökte jag räcka över tången till nästa person i kön, men jag underskattade den lille satte engelsmannen, som snabbt ryckte åt sig den så fort den lämnat greppet från mina fingrar.