Clownen för mig
Dagens ämne: Klassens clown
Clowner är olyckliga varelser, eller åtminstone osäkra. Clowner bär en mask, ett påmålat leende. Och kanske pekar det groteskt överdrivna i detta misslyckade försök att säga "jag är lycklig", på just vad som finns där under. Kanske är det ett rop på hjälp, som om clownen där under sitt upp till öronen utdragna leende, men med sorgsna ögon, ber om hjälp att räddas. Som skriker han, fast med stumma uttryck: Ta mig ifrån den här cirkusen!
Jag tänkte berätta historien bakom denna bild, tagen på en högstadieskola i en småstad, någon gång mellan 2004-2005.
Historien är som följer:
Bildlektionerna i högstadiet gick till stor del ut på att, när man hade ritat klart sin uppgift, utforska allt spännande som fanns i rummen bakom bildsalen där vi satt. Det här är ett skyddsrum. Vi hittade en clownmask som sattes på mig med tejp under exhalterade förhoppningar, om att ännu en gång göra dödtiden på bildlektionerna till ett minne för livet. Eller åtminstone för högstadiet.
Efter att masken satts på, och efter kontroller att den säkert satt fast, bestämde sig mina klasskamrater för att tejpa fast även mig, då i en stol. Efter ett par roliga minuter fyllda av skratt och snabba kommentarer, som ofta används i sådana här situationer för att ännu mer förgylla tillfället, väljer kamraterna att ta det hela ännu ett steg längre: de stänger skyddsdörren och släcker lyset.
Så där sitter jag i kanske ett par minuter i mörkret, ensam, innan jag bestämmer mig för att nu får det vara nog. Jag hoppar med stolen under mig, en bit i taget, fram till dörren och försöker sedan förgäves få upp den. Som sagt hopplöst och jag vet inte vad jag ska göra. Jag börjar svettas under gipsmasken och det kliar ganska intensivt i mitt ansikte. Händerna är fastsatta i en efter ett par minuter ganska obekväm ställning, och mörker har jag aldrig riktigt gillat. Bara om det är självvalt. Men så till slut kommer räddningen, tror jag...
Dörren öppnas och solens ljus slår mot mina vid mörkret vanda ögon. I den breda öppningen står en gestalt, men jag kan inte urskilja vilkens den är. En kompis tänker jag, men jag har väldigt fel. Det är bildläraren som står där. Och hade jag kunnat se något utav hans ansikte hade jag förväntat mig en aningen bitter min.
"Ta av dig den dära!" säger han med en ton som ger intrycket av att det här inte alls är kul. "Ta av den säger jag!" ryter han ännu en gång, men jag sitter oförmögen att röra mig, eller tala. Vad skulle jag göra? Jag var fasttejpad. Så där sitter jag och skäms under en tid som känns ganska lång och väldigt pinsam, innan läraren till slut inser att jag är oförmögen att utföra den handling han uppmanat mig att utföra. Kompisarna ropas in i rummet.
"Ta loss honom" säger läraren. Och de tar loss masken från mig, och mig från stolen. Medan jag reser mig undviker jag, liksom mina kamrater när de går förbi, att se läraren i ögonen. Våra ansikten är ett försök till att inte visa sig allvarliga, men de visar nog snarare ingenting. Sedan går vi därifrån tillsammans, under skratt, och lektionen är slut.
Clowner är olyckliga varelser, eller åtminstone osäkra. Clowner bär en mask, ett påmålat leende. Och kanske pekar det groteskt överdrivna i detta misslyckade försök att säga "jag är lycklig", på just vad som finns där under. Kanske är det ett rop på hjälp, som om clownen där under sitt upp till öronen utdragna leende, men med sorgsna ögon, ber om hjälp att räddas. Som skriker han, fast med stumma uttryck: Ta mig ifrån den här cirkusen!
Jag tänkte berätta historien bakom denna bild, tagen på en högstadieskola i en småstad, någon gång mellan 2004-2005.
Historien är som följer:
Bildlektionerna i högstadiet gick till stor del ut på att, när man hade ritat klart sin uppgift, utforska allt spännande som fanns i rummen bakom bildsalen där vi satt. Det här är ett skyddsrum. Vi hittade en clownmask som sattes på mig med tejp under exhalterade förhoppningar, om att ännu en gång göra dödtiden på bildlektionerna till ett minne för livet. Eller åtminstone för högstadiet.
Efter att masken satts på, och efter kontroller att den säkert satt fast, bestämde sig mina klasskamrater för att tejpa fast även mig, då i en stol. Efter ett par roliga minuter fyllda av skratt och snabba kommentarer, som ofta används i sådana här situationer för att ännu mer förgylla tillfället, väljer kamraterna att ta det hela ännu ett steg längre: de stänger skyddsdörren och släcker lyset.
Så där sitter jag i kanske ett par minuter i mörkret, ensam, innan jag bestämmer mig för att nu får det vara nog. Jag hoppar med stolen under mig, en bit i taget, fram till dörren och försöker sedan förgäves få upp den. Som sagt hopplöst och jag vet inte vad jag ska göra. Jag börjar svettas under gipsmasken och det kliar ganska intensivt i mitt ansikte. Händerna är fastsatta i en efter ett par minuter ganska obekväm ställning, och mörker har jag aldrig riktigt gillat. Bara om det är självvalt. Men så till slut kommer räddningen, tror jag...
Dörren öppnas och solens ljus slår mot mina vid mörkret vanda ögon. I den breda öppningen står en gestalt, men jag kan inte urskilja vilkens den är. En kompis tänker jag, men jag har väldigt fel. Det är bildläraren som står där. Och hade jag kunnat se något utav hans ansikte hade jag förväntat mig en aningen bitter min.
"Ta av dig den dära!" säger han med en ton som ger intrycket av att det här inte alls är kul. "Ta av den säger jag!" ryter han ännu en gång, men jag sitter oförmögen att röra mig, eller tala. Vad skulle jag göra? Jag var fasttejpad. Så där sitter jag och skäms under en tid som känns ganska lång och väldigt pinsam, innan läraren till slut inser att jag är oförmögen att utföra den handling han uppmanat mig att utföra. Kompisarna ropas in i rummet.
"Ta loss honom" säger läraren. Och de tar loss masken från mig, och mig från stolen. Medan jag reser mig undviker jag, liksom mina kamrater när de går förbi, att se läraren i ögonen. Våra ansikten är ett försök till att inte visa sig allvarliga, men de visar nog snarare ingenting. Sedan går vi därifrån tillsammans, under skratt, och lektionen är slut.
Kommentarer
Trackback
