Kastaom

Här kommer Dagens Ämne: Kärlek (gay)

Det var min kära lilla arbetsgivare som beskrev honom så, min vän Mr Tubby. Hon gestikulerade ovanför huvudet något som skulle vara en stor frisyr, kom jag på efter en liten stund. "Är hon fortfarande tillsammans med Han?" (hår-gesten), frågade hon en dag på jobbet. Det var nog så man bäst beskrev honom, eller kände igen honom på den tiden. Kaluffsen var rejäl. Dottern till denna arbetsgivare skrek när hon en gång klev in i bilen och fick se monstret från Norrland. Jag minns även en gång när vi hämtat upp honom på centralstationen och håret liksom inte fick plats, utan vek sig under biltaket. Jag och min syster skrattade i smyg (förlåt).

Jag har nämnt honom en del här i bloggen, och nu kände jag att det var dags att berätta hur vi möttes och hur vår vänskap kom att byggas upp till något av det finaste (gay) och roligaste i mitt liv faktiskt. Tragiskt? Nej.

Han kom som ett yrvärder (bokstavligt talat - håret) en juli-morgon för några år sedan, in i mitt kök i Skåne. Jag hade hört talas om Besten från Norrland och var en aning nervös. Jag visste mycket väl att han var i huset, men jag försökte liksom spela obemärkt (vilket inte kan ha gett någon större effekt eftersom jag var fruktansvärt blyg på den här tiden, så jag såg antagligen bara blyg ut). Det första han sa till mig var: "Jo tjena... jag ska visst klippa dig!"
"NAAAJ!" tänkte jag på skånska. Men det gjorde han ändå. Men det blev ingen sån där kaluffs. Det blev en emo-frisyr, långt innan "emo" ens var ett ord i Svenska Ordlistan.

Hur som helst. Jag var som sagt ganska blyg på den här tiden, och det leder som ni alla blyga där ute vet, till att man inte så ofta hakar på händelser, och därför hade jag inte riktigt upplevt de där revolterande ungdomens händelser som: fylla, halsbloss och rockkonsert.
Men den här kvällen jag talar om hade jag nog för tråkigt helt enkelt. Det gick till så att min kära mor går fram till Besten från Norrland och säger på ljuv skånska:

"Du Dännis, kan ni ente ta me Mattias ikväll? Han behöuvor göura något rolit!" och Besten svarar något i stil med: "Schuuuuop".

Och på den vägen var det. Jag följde med min kära syster och Besten till Malmöfestivalen, och här vände livet.

Efter att ha druckit Rebenschoppen (här fick jag även lära mig dricka på allmän plats-knepet "plastpåsen") i Slottsparken (en tradition jag hållt väldigt hårt på) så vandrade de och vinglade jag mot Mölleplatsen. Där fick jag uppleva mitt livs första Danko Jones-konsert (läs inlägget längre ner om Danko Jones). Det var svettigt, det var ös, jag var lycklig. Jag nockade Besten med min armbåge, dock inte med flit - jo med flit, och hoppade som en full kalv på grönbete.
Efter konserten gick jag nöjt och gjorde min första "pissa på allmän plats" och när jag kommer tillbaka till de tu sätter Dennis en cigarett i munnen på mig (en tradition han hållt hårt på) och tänder den...

"De ä int din föschta va? Höhö!"
"Naaaj, di ej de ente..." (Jo, det var det)

Och så lär Dennis mig dra halsbloss.

"Peeeeppaaarkaaakaaa" sa jag medan jag drog in, och hostade.
Sedan dess har vi varit vänner.