Kastaom

Dagens ämne: En förklaring

Ett försök att ta upp bloggandet igen. Denna sysselsättning har för min del fått ligga lite på is på grund av en rad händelser som av någon anledning verkat mer viktiga i hur det gäller att fördela min tid.

För det första tror jag att det blev mycket att göra, eller tänka på, de sista veckorna av min gymnasietid (Ja, jag är numera en studenterad gosse). Det var ju fest tjofyrasjo och en del inlämningar osv. Sedan tog jag alltså studenten, och detta firades med en hejdlös fest som inte riktigt slutat än känns det som.

Numera är jag inte arbetslös som jag trodde skulle bli min nya sociala status. Nej, jag är en arbetande gosse. Jobbet kan jag berätta om en annan gång, men detta har alltså också varit en av anledningarna till ett icke existerande bloggande.

En annan jävligt bra anledning, anser jag, är att jag inte har orkat sitta vid datorn särskilt mycket. Bra för mig tycker jag. Det är faktiskt något att rekommendera.

En fjärde anledning till mitt icke-bloggande är nog också Hultsfred. En fortsättning på student-festandet? Kanske det. Jag kom hem idag från denna fantastiska festival, som kanske inte kommer att existera så länge till. Jag hörde något om ett ännu lägre antal besökande och det gör mig ont. Jag har bott i ett träsk med vad man kan säga är ett gäng med bästa vänner. Norrlänningar och syskon, stockholmare, skåningar och vänner. Kan det bli bättre?
Jo, till viss del. Regnet störde oss lite men inte lät vi festivalen vara förstörd för det. Ett par underbara konserter, varav en var hip hop. Motha fuckin Ice Cube tog plats på Pampas-scenen samtidigt som himlen sprack upp och solen bländade denna legendariske Gangsta rappare och tvingade honom att sätta på sig sina solglasögon (En modell jag aldrig i mitt liv hade känt mig tillräckligt hård för att bära).
   Festivalen innehöll även den bästa konserten, som The Killers gav. Äntligen ett band som insett att deras låtar är så pass bra att de kan köra en av dem två gånger! Jag ger Hultsfred tummen upp, och jag hoppas att denna första stora svenska festival får överleva, för jag vill dit igen. Ännu en gång har jag gett löftet att nästa år planera ett jävligt bra camp (ett löfte jag hittills aldrig hållt) och ännu en gång har jag fått komma tillbaka till verkligheten, lättad och med en gnutta ångest. Främst för att ingen kommer förstå alla jävligt roliga interna skämt som uppstått.

En festivalens ros till Norrlänningarna Dennis, Jonas och Johannes. En till mina skånska systrar, och en till Stockholmaren Sofia för ett fint möte. Tack ska ni ha.

Jag kommer att komma tillbaka hit till bloggen också, och nästa gång med ett mer genomtänkt, kanske roligare, mattiaskt inlägg. Så keep up.

Till att avsluta med vill jag citera festivalens coolaste kille (man?) - Ice Cube såklart: