Kastaom

Dagens ämen: Min sentimentala sida


Nu ska jag lista saker jag ser framför mig som jag hade klarat mig gallant utan:

1. Mitt ps2 som jag aldrig använder
2. TV-n som mest ger ifrån sig brölande reklamfilmer
3. DVD
4. TV-box

Detta är alltså vår TV-hörna här hemma jag sitter i. Och det slog mig nu att det skulle kunna vara en utmärkt umgås-hörna istället. Vi har en kamin (en fin sådan), sköna soffor (ni vet som sovit här efter en fest, eller hur?) och ett bord och en stor fåtölj med fotpall. Allt som behövs för en mysig hörna alltså. Ett stort plus är ju att det är öppet upp till taknocken och att det däremellan sitter fina takbjälkar.

Nu undrar ni, "Har den här killen jobbat som mäklare eller?" och så svarar jag: Nej!
Men jag har faktiskt praoat på en mäklarfirma, två gånger. Fråga mig inte varför, jag kan bara svara på att andra gången hittade jag inget annat och fick gå tillbaka dit jag kom från. (Nej inte det småländska höglandet).

Men på tal om kaminer som ju har en hel del med eld att göra. Jag kom att tänka på en gammal vän, som vi här kan kalla för RP, så som jag vill minnas honom. En hel del mindre snälla människor hade känt igen honom som BF men detta var jag aldrig del av. Denne RP hade jag hängt ihop med sedan jag gick hos dagmamman, och jag måste säga att det var han som gav mig den där barndommen full med upptåg, påhitt, och hyss (som man säger där jag kommer ifrån). Självklart var även andra personer del i detta, och jag tackar er, men nu är vi inne på RP. Första gången jag var hemma hos RP minns jag att han bodde i ett konstigt hus där köket låg på övervåningen. Detta kunde jag inte alls förstå. Och hur kunde nedervåningen bara vara ett litet rum med en trappa upp? Vad gjorde de med resten av huset? Vilket slöseri! I vilket fall minns jag att vi spelade ett uråldrigt TV-spel. Sådant där man kopplar ett tangentbord in i TV och styr med Joystick. Sådana är väl rätt värdefulla idag? Efter TV-spelet kommer jag ihåg att vi tog ett helt paket kalaspuffar, gick till närmsta träddungen, som kom att bli vårt tillhåll, och åt allihop...

I det där huset bodde RP ett tag. Men senare flyttade han ut på landet. Kanske var det därför han blev lite mer galen. Jag vet inte hur stort tidshoppet är, men vi går några år framåt. Det som nu hade öppnat sig för oss var upptåg på en helt ny nivå! Mopeder. Vi var inte 15, för då hade det inte alls varit spännande. Men vi kan ha varit 12-13, kanske. RP hade i vilket fall av någon anledning redan börjat handla med mopeder. Det mesta som brummade, small, eller gick på bensin fascinerade honom, och gör det nog än idag. Jag kan nämna motorerna kort för att sedan gå vidare in på det jag egentligen ville komma till. Utan för RP's hus fanns en grusväg. Den kan inte har varit mer än 100 meter lång. Där körde vi fram och tillbaka på knappt startbara mopeder flera dagar i veckan. Problemet, och senare källan till att jag så gott kan skratta åt det hela, var bara att man var tvungen att springa igång mopeden han för tillfället hade i sin ägo. Detta tog för oss mindre starka pojkar lite tid och när mopeden äntligen var igång hade man nästan nått slutet på grusvägen. Då var det alltså bara att vända om och börja om från scratch. Jag kom nu på en annan sak vi brukade göra, som jag hoppas att han mamma aldrig kom på. RP hade privilegiet att ha ett luftgevär hemma. Och så fort vi såg att hans mamma lämnat grusvägen med bilen satte vi igång. Vi gick igenom loppmarkanden som stod i dvala inne i deras stall och tog fram diverse porslinsfigurer vi kunde hitta. Sedan ställde vi upp dem på gården och sköt huvudet av söta små rådjur och kaniner. Väldigt kul tyckte vi.

Jag kommer nu fram till en period ännu lite efter mopedtiden. Eller gick de kanske lite in i varandra? Men detta var i vilket fall eldperioden. Av någon anledning hände det just i en liten by utanför den stad jag själv bor i. Här bodde bl.a RP men även flera av mina dåvarande vänner. Vi fick på något sätt tag på bensin eller annan välbrinnande vätska, stack en bit utanför byn och hällde ut det över marken. Sedan tände vi eld på det och var som i extas! Vem gillar inte att elda liksom? Speciellt barn måste ha något speciellt för det här. Eller så vågar de bara få utlopp för det på ett helt annat sätt. Som äldre lär man ju sig att det är farligt. Och skulle man gå runt och tända eld på saker skulle man ju bli utsatt för häxjakt och häktad av polis för cykelstöld.

Jag vet inte om det var så stor poäng i hela den här historien. Men jag vet att jag kommer att minnas våra upptåg alltid.
Detta var bara en bråkdel, och jag vet att sätter jag mig ner och tänker en stund kommer säkert fler att dyka upp ur minnet.  Idag umgås jag inte längre med RP. Det är som med alla, att man går ett steg ifrån varandra i taget. Han hamnade lite fel ett tag, och vi pratade ändå. Sen försvann han ett tag, och vi sågs då och då. Nu hälsar han inte när vi ses på tåget längre. Antagligen tycker han att jag blivit en konstig typ som har konstiga kläder och ägnar sig åt helt fel saker. Men jag kommer som sagt alltid minnas gott om honom, om allt vi gjorde och hur bra det var.

Det som kan sägas vara en slutpoäng med det hela är väl att när jag får barn, vilket jag faktiskt väldigt gärna vill någon gång i framtiden, så ska jag göra mitt bästa för att de ska få ha en riktig barndom, med något mer än saker man skulle klara sig utan.



Hej.