Kastaom

Dagens ämne: Grannosämja

Grannosämja, tyst, tyst. Så att de nästan inte hör vad du egentligen tycker om dessa små ting som förstör din tillvaro, din annars så underbara vardag.

Jag förbluffas så, kanske är jag bara dåligt uppfostrad, över hur man kan hålla tyst om saker som stör en så. Hur kan ni möta folk med leenden när ni egentligen verkar vilja strypa dem? Det är förbluffande, fascinerande, om inte fantastiskt!

Jag kanske borde hålla inne med sådant här, jag brukar ju genom min skrivstil inte helt tydligt skriva så att alla förutom de verkligt nära berörda förstår, helt och hållet. Men nu vill jag nästan inget annat än vara så tydlig det bara går. Åh, det pirrar i fingrarna, hihi! Jag vill bara ut med det, borde inte, måste, aah! Hihihi

Det förekommer en tyst, åh så tyst grannosämja här där jag bor. Nu ska jag vara tydlig, alla är inte del i det hela. Eller, vad vet jag? Men jag vill bara ha sagt, att i denna lilla gård som i mina ögon ibland kan vara som ett litet oförstört Törnrosdalen (Den vackra rosenstaden med vitputsade korsvirkeshus, i vilken (dessvärre) Tengils soldater verkar ha något slags centralfäste för sin militärdiktatur) så finns det fina själar, sådana som skulle kunna vara en av dem som släpper ut vita duvor med meddelanden om frihet, trots att det är så förbjudet. Kort sagt: vi har trevliga, fina människor som grannar. Men så är nog verkligheten inte så oförstörd som Törnrosdalen en gång var och sedan blev, innan och efter Tengils regerande. För små ting som kan liknas vid duvorna - som behövs för att folks vardag ska fungera, t.ex. vattenslangar till den lilla odlingen, brevlådor som pga. heltidsjobb, uppfostran av barn och studier inte riktigt hinner putsas fria från rost - verkar inte helt uppskattas i detta lilla grannskap. Nästan tyst pratas det mellan väggarna, bakom plank och rosenbuskar, om hur främst de nytillkomna familjerna med dessa små små företeelser (som vita duvor) förstör de andras tillvaro.

Jag skulle kunna predika mycket och länge om hur ett perfekt hus inte ägs av en människa med ro i själen. Om hur ett pedantiskt beteende är ett försök till en mur som skall dölja något annat. Men vad vet jag egentligen om det? Huset jag bor i är inte alltid tipptopp-städat (det pågår ju i och för sig fortfarande en renovering här, en liten bit i taget) så jag borde ju egentligen inte uttala mig om hur människor med tipptopp-städade vrår, rak-klippta rabatter och putsade brevlådor lever, tänker och mår. Men så kommer jag att tänka på alla de som inte klagar, trots att deras utsikt från baksidan mot norr är en utsikt över soptunnan, och vad som kan tyckas vara en ännu ej avslutad cykelauktion. Jag tänker på personer som gör mig så otroligt glad, som ger mig ett sådant hopp, ja nästan en längtan att få bli gammal och vara sådär cool. Personer som kommer fram och tackar för att man spelat hip-hop en hel natt ute i trädgården. "Det är så roligt när man får höra lite liv!"

Jag måste bara få passa på att åter en gång lite fritt citera denna granne jag tycker så mycket om:

Jag tänker på dessa människor, de som släpper ut vita duvor med meddelanden om frihet, lycka och hopp. Och så tänker jag på er, ni som kastar spjut i bröstet på dessa personer och skjuter ner duvorna med pil, med era nästan tysta kommentarer om den där vattenslangen. Jag jämför dessa två typer av människor (om man nu får generalisera) och kommer fram till frågan: