Kastaom

Jag är en så kallad arbetssökade, fortfarande, ganska ofokuserad. Sökandet består mest i att kolla platsbanken då och då, skicka in ansökningar till omöjliga-jobb-att-få, samt att drömmande sitta med mormor över en kopp kaffe och diskutera kyrkovaktmästarjobb. Jag gör inte så mycket för att förbättra min situation, som snart går över till "ung vuxen som bor hemma", en i antalet som "inte får egen bostad", en del i summan som i skrift chockerar det svenska folket. Vissa skulle nog kalla mig oambitiös. När en dag bestående av en promenad i solskenet, skrivandet av en text och tittande på ett flertal filmer samt matlagning åt familjen på kvällen, i mina ögon är en av de mer produktiva dagarna, så har de kanske rätt.

Medan mina vänner och folk man hör talas om tar sig till Indien, flyttar upp till Stockholm, hänger med rockstjärnor i Londons drogträsk eller pluggar en kurs i akademikerstaden här intill (och inte att förglömma satsar hårt för att göra sig ett namn inom studentfest-livet), så sitter jag fortfarande här och tänker att min dag den kommer också någon gång. Men så är jag kanske ganska nöjd? I varje val som någon annan gör lyckas jag hitta något jag ogillar, något som "inte riktigt är min grej", och väljer helt enkelt därför att inte göra samma sak.

Men så undrar jag, ska jag hålla löftet jag gav till mamma som liten? Eller ska jag ta mig i kragen och göra något av mitt liv?