Magnus Uggla
Händelsen jag ska beskriva utspelade sig i början av den gångna helgen, när jag och ett gäng skåningar anlände till min familjs sommarstuga i Glasriket.
Förväntansfulla gångade vi nedför trappan som från parkeringen på kullen leder neråt sjön och stugan som ligger ett klent stenkast därifrån. Till min förfäran har denna min barndomsidyll gått ner sig lite under den vargavinter som plågat oss, och taket över utomhusdiskplatsen (vilket ord!) hängde halvt kollapsat på sned. Inte mycket att göra åt detta, tänkte jag och längtade in till stugan när vi rundade dess hörn till altanen. Nyckeln sattes i låset, och jag vred om hälsade alla "VÄLKOMNA TILL VÅR.. vad fan?"
Som tur var var det bara en uggla, och vi döper honom till Magnus innan vi begraver honom i backen med tal och tvivelaktig körsång. När vi senare fyllt våra magar med varmkorv och öl och vin, något sorgsna över Magnus tragedi och olyckssamma öde, så finner vi ändå tröst i följande:
Synen som mötte mig var prydnanssaker, så som ljuslyktor och dylikt, slängda på golvet. Trots att jag inte riktigt kunde sätta fingret på exakt vad som var fel, så var det inte detta som brukar möta mig när jag anländer ett år efter senaste besök. Stugan lämnas alltid prydligt städad, och visserligen instängd i gammal luft, men ändå i ordning av den som åker därifrån sist. Så var inte fallet.
Jag vänder mig om till min syster och resten av gänget som glatt knäckt första ölen ute på altanen, och fortsatt att släpa upp packning. Ingen har lyssnat på mig. Min första tanke var att vi haft inbrott...
Parentes: (Ett antal gånger har stugan och andra i omgivningen utsatts för inbrott. Då har tjuvarna i fråga oftast fått med sig saker som kepsar och flugsmällare)
... och jag ryckte i min syster för att få hennes uppmärksamhet. Tillsammans gick vi in i stugan och jag pekade på de nedvälta tingen. Vad har hänt?
Då får vi syn på inkräktaren: Under köksbordet ligger en stor fågel med ryggen mot oss, alldeles stilla. Och samtidigt som vi drar slutsatsen att denna ställt till med all röra, får jag också upp ögonen för all spillning han dekorerat stugan med. Köket är fullständigt nerskitet på såväl möbler som golv, och elgrillen vi tänkt grilla vår efterlängtade middag på likaså. Vi ropar till oss de andra och pekar på fågeln.
"Det är en uggla" säger den mest naturintresserade av oss, och eftersom han också är manligast får han äran att dödförklara den. Ugglan läggs på trädgårdens baksida medan vi börjar sanera stugan. Medan jag följer fågelbajsspåren (vilket ord!) längre in i stugan ber jag samtidigt till Gud att en hel koloni med ugglor inte ska ha uppstått.
"Det är en uggla" säger den mest naturintresserade av oss, och eftersom han också är manligast får han äran att dödförklara den. Ugglan läggs på trädgårdens baksida medan vi börjar sanera stugan. Medan jag följer fågelbajsspåren (vilket ord!) längre in i stugan ber jag samtidigt till Gud att en hel koloni med ugglor inte ska ha uppstått.
Som tur var var det bara en uggla, och vi döper honom till Magnus innan vi begraver honom i backen med tal och tvivelaktig körsång. När vi senare fyllt våra magar med varmkorv och öl och vin, något sorgsna över Magnus tragedi och olyckssamma öde, så finner vi ändå tröst i följande:
1. Antagligen var Magnus stupfull och hög på en stor dos crack, vilket ledde honom till att leta fyllekäk mitt i natten. Han tar sig ner genom skorsstenen, och redan nära döden börjar han febrilt leta efter föda. Men ack, blir han inte förbannad när han upptäcker att han inte har några tummar, och därför inte kan öppna skåp, och bestämmer sig då istället för att under sina sista levande timmar skita ner hela stället som hämd.
2. Det hade varit mycket jobbigare om det faktiskt hade varit en inbrottstjuv som tagit sig in genom skorsstenen, slagit sönder prydnadssakerna, skitit över hela stället och sedan dött under köksbordet.
Kommentarer
Trackback
