Kastaom

Dagens ämne: Överlevnad

Att smälta in i omgivningen (som en kameleont) som försvarsmekanism uppskattas inget vidare i den moderna djungeln. Jag kan själv erkänna att jag otaliga gånger med nedlåtande ton beskyllt folk för att vara beiga. Alltså tråkiga, intetsägande.

Hur har detta eminenta sätt att skydda sig mot faror blivit så nedvärderat, så ofta medvetet bortvalt?

Vi målar upp ett scenario: En krypskytt ska lära upp sin tio-åriga dotter att lika precist som han själv träffa mål på flera hundra meters avstånd. Han hjälper henne att hålla det tunga vapnet stadigt och låter henne titta i kikarsiktet.

– Ser du kvinnan i rött där på gågatan? frågar han henne, innan han hjälper henne att försiktigt trycka in avtryckaren.

– Saaaakta...

Jag kan inte tänka mig att han (åtminstone inte till en början) ger henne den svåra uppgiften att träffa mannen i beige vindjacka, beiga khakis, ljusa glasögonbågar och mellanblond comb over. Det vore ju elakt. Den beiga mannen går vidare i livet, oberörd av farorna som lurar från hustak och andra höjder.

Vi tar ytterligare ett scenario: Kvinnan i rött har ett skotthål i vänster axel och faller pladask till marken.

Folket på gatan samlas kring henne och någon tar initiativ till hennes räddning. Mannen i fråga skriker bestämt ut order (det finns alltid någon som delar ut order i sådana här situationer. Exempel: Jack Bauer) och pekar på dem han vill ska göra något viktigt.

– Men kom igen då! Ring en ambulans sa jag! Du där...

Jack Bauers blick landar på en kille i orange jacka och hörlurar.

– Stoppa flödet av blod!

Varefter killen i orange jacka fumligt får försöka trycka tummen på hålet i venen. Jackan blir blodig liksom hans händer och hans nya, vita iPod. Det blir ett trauma för honom som resulterar i år av terapi. Mannen i beigt får lugnt promenera hem, då Jack inte så mycket som lagt märkte till honom i ringen av åskådare.