Fula fiskar
Tvingad av personen i sätet bredvid mig på bussen skriver jag nu hennes berättelse.
Hon är på väg till Malmö för att köpa låtsasfisk, alltså mat som ser ut som fisk men är gjort av något helt annat. Priset för denna icke-fisk är inget annat än skyhögt, den tillverkas i Libanon och äts främst av veganer som är trötta på röda linser.
Hon berättar att hon tänker köpa åtta stycken, motsvarande 559,00 kronor och bjuda sina föräldrar på det när de kommer på besök nästa helg. Hon hatar sina föräldrar för att de gillar att rensa rabatter och ta hand om sina undulater. Det mest enerverande i deras beteende, berättar hon, är att de kallar måltiden vid kl 12 för middag och inte lunch. Hennes föräldrar äter oftast torsk och potatis med äggsås. Nu tänker hon ge igen för sin monotona barndom genom att bjuda på denna låtsasfisk.
Men är det inte en lite väl dyr hämnd? frågar jag
- Det kommer vara värt varenda krona, svarar kvinnan och påpekar att jag under inga omständigheter får nämna hennes namn.
- De får inte komma på att det är JAG som tänker bjuda DEM på låtsasfisk.
Men hur smakar låtsasfisken, undrar jag. Är den äcklig?
- Nej, det är precis som vanlig fisk. De kommer inte att märka någonting!
Sedan skrattar hon lite märkligt genom att lyfta ena sidan av överläppen, upp och ner. Upp och ner. Hon spänner blicken i mig och lutar sig sedan tillbaka och somnar.
Vet ni...
... vad man får om man föreslår att korsa
underdelen av en kälke med mjälthugg?
Svar: Medhåll
- Amenåååh!
Kastaom svarar!
" Hej Kastaom
En bild säger mer än tusen ord, säger man. Vi kan säga att en bild säger 1200 ord - det är mer än tusen. Varje dag använder vi i genomsnitt 7000 ord. Ergo: en dag av ord kan omvandlas till 5,833 bilder.
En sanning är också att vi i genomsnitt ljuger 2-3 gånger per dag (alltså 2,5 gånger) vilket betyder att hela 42% av bilderna är lögn. Hur ska jag då kunna lita på vad bilderna säger, när nära hälften av dem är lögn?
Frågan om platt profil eller inte består. Jag skulle kunna fråga min matte om hur det ligger till, men då svaren jag söker endast består av ett ord vardera (ja eller nej) så måste jag förbruka hela hennes dagliga ordförråd på 7000 ord genom att ställa frågan 7000 gånger och därefter ta sanningen för att vara motsatsen till det svar som endast dyker upp 2,5 gånger av 7000. Då jag inte kan tala och saknar tummarna som krävs för teckenspråk kan det hela bli mycket besvärligt.
Snälla, jag behöver din hjälp!
/Per "
Svar:
För det första har du räknat fel. För det andra är du en Perserkatt, vilka oftast måste skäras upp för att få ut sina ungar. Tror du att din mamma njöt av det där eller?
Du kan ju själv tänka dig hur trevligt det är att få magen uppskuren bara för att kattbebisarna har för platta huvuden för att komma ut den naturliga vägen.
Jag tycker att du ska sluta spekulera i så obetydliga ting, läsa upp matematik B och sedan ta och göra något vettigt som hjälper stackars kattmammor som är fulla med platthuvuden i magen.
/Kastaom
Att ta del av medier - hela tiden
Idag förflöt livet i kollektivet på Kungens gata tämligen lugnt. Jag har tillsammans med min svåger/vän/sambo plockat blommor och skjutit ihjäl folk i det otroliga spelet Red Dead Redemption (Svenska: Röd död frälsning. Se: Socialdemokraternas väljarrsiffror anno 2010). Vi har också tagit del av filmatiseringen av Imorgon när kriget kom, samt inhandlat Catch's för säsongen nya snussmak. Smaken var bättre än baken och bestod av mint och vanlij - som en Ako-kola under läppen. Är det någon som minns hur de smakar?
Utöver det har jag börjat på två nya böcker varav ingen fångar mitt intresse så här inpå de små timmarna - som liksom stora timmar som 17, 18 och 23 är exakt en timme långa.
Gårdagen spenderade jag i mexikansk mundering, med ha-sex-i-en-kanot-öl och Taco-buffé på en av stadens pubar. Vi var fem pojkar som spökat ut oss och vi var alla lika rädda för den obekväma situation som skulle uppstå om vi skulle stöta på några riktiga mexikanare. Själv känner jag aldrig så stort förakt inför en människa som när hon spelar rollen som Inga (uttalas In-gaaah) i en amerikans college-film, iklädd svensk folkdräkt och babblande om hur kåt hon är samt att pappa sitter hemma i stugan på fjället.
Lyckligtvis gick det bra. Vi stötte inte på några mexikanare (tror jag) och jag är därför ännu inte föraktad av en person med denna nationalitet. Som en ren vink från en övre makt har jag däremot halkat två gånger och landat på samma blåmärks-prydda lår. Här ligger jag nu och tycker synd om mig själv för att jag är rastlös kl 02.41 en lördagkväll och tänker därför njuta av programmet Alfredsson och söner på SVT Play.
Mat är heligt...
... det är min filosofi, och vett och etikett kan vara ganska kul har jag upptäckt.
Det känns faktiskt roligt att sitta inne på lite enklare kunskaper, om hur man skålar riktigt vid en finare middag, var glas och bestick skall placeras, hur många som skall vara till bords innan maten får huggas in på m.m. Detta, som för mig kan vara sådär lagom kul att kunna, borde dock präntas in med tvång på vissa människor.
Jag är inte en så pass stor vän av ordning att jag skulle bry mig ifall någon här hemma slevade i sig som en häst, eller om någon skulle sätta fötterna på bordet när jag bjudit på nudelsoppa hemma i vardagsrummet. Självfallet ska måltider nästan alltid få vara avslappnande, bekväma, utan en bok av regler. Finns det något bättre sätt att äta en pizza på, än halvt nedsjunken framför TV:n en söndageftermiddag?
Det jag talar om är folk som inte kan uppföra sig bland andra, "ute bland folk" så att säga (vuxenpoäng eller surgubbevarning?). Jag fick under min semester i mellandagarna tyvärr erfara flera exempel av totalt nonchalanta, mat-förstörande, icke en smula vett och etikett-erfarna puckon.
Flertalet av mina måltider förtärdes i en matsal, som alltid är en matsal och därför ganska tråkig och högljudd, men ändå med ett försök av serveringspersonal, kockar och andra att göra det till en trevlig plats att äta på.
Efter 9 år i skolmatsal, och efter 20 års erfarenhet av offentliga platser har jag lärt mig att det finns något som heter kö. Att stå i kö är ett (oftast) demokratiskt system som ska göra det möjligt för (nästan) alla att ta del av det mesta utan att kaos uppstår, så även i matsalar.
Jag tror jag fyllde på min första tallrik, lugnt gående vid de olika borden för att få se vad som erbjöds, när jag sprangs över av det första puckot. Det var någon som slängde sig in i kön vid salladerna och vräkte åt sig av mozzarellan. "Jahapp.." tänkte jag, han var hungrig. Men redan vid nästa bord kom det någon till och trängde sig före. Ju längre kvällen gick, desto värre blev det. Jag fick se ett klent belgiska barn som slevade upp en halv plåt friterad bläckfisk på sin tallrik (kanske behövde han det), och tjocka engelska barn som slet åt sig nävar (alltså direkt i handen) med kakor. Barn är ju alltid barn, kan man tänka. Men sådana barn, sådana mammor.
Sista kvällen på plats hade det dukats upp för nyårs-supé. Man hälsades välkommen med ett glas champagne och folk var uppklädda så att det glittrade om hela salen. Fint, tänkte jag, i kväll blir det nog lite klass på det hela!
Men inte alls. I kön till skaldjuren fick jag tillsammans med min flickvän bevittna hur en, i blå klänning uppiffad mamma tog sig bakom bordet, tryckte sina armar genom den hängande ljusdekorationen och roffade tigerräkor med händerna. Senare blev vi separerade från varandra i kön då en annan mamma desperat armbågade sig fram till den grillade auberginen. Till slut var jag så irriterad att jag vägrade släppa tången när den tjocka engelska pojken sprang fram mot mig och klyftpotatisen. Sakta tog jag två klyftor från plåten, släppte dem på min tallrik, stannade upp ett tag för att filosofera. Bredvid mig skakade pojken av frustration. Jag tog två klyftor till, med samma procedur som innan och stannade sedan upp igen. Nu var han högröd i ansikten, och jag kunde se hur det innanför hans tjocka panna dånande ljöd: "I WANT ME FRIIIEEES!"
Vänligt försökte jag räcka över tången till nästa person i kön, men jag underskattade den lille satte engelsmannen, som snabbt ryckte åt sig den så fort den lämnat greppet från mina fingrar.
Ack, ack, ack...
