Om att komma hem. Och vägen dit.
Resan hem började utan att jag blev förvånad med att Skånetrafiken blåste mig igen.
Den plötsliga känslan av spontanitet som kom till mig gjorde min hemfärd från Siesta än mer diabolisk än jag från början tänkt mig.
"Jag kan ju ta vilken väg som helst", tänkte jag. Vad mysigt att se var tåget stannar, att ta en promenad i byn/staden i fråga medan jag som en vagabond väntar på nästa färdmedel hem.
Så var inte fallet. Efter att ha hoppat av tåget från Hässleholm i Kristianstad upptäckte jag vid Simrishamnsbussens kur att nästa buss inte gick på fyra timmar - ergo: min vuxenbiljett för 96 kronor skulle ha spelat ut sin roll och busschauffören skulle utan tvekan kräva en ny.
I desperation ringde jag till min flickvän, och som den ängel hon är löste hon hela situationen. Kanske ska jag tacka hennes iPhone med vilken hon snabbt surfade fram diverse kollektiva transportvägar hem.
Parentes: (Kan inte erinra mig att jag tidigare använt ordet surfa i skrift. Får mig också att tänka på hur min journalistlärare rättade mitt ord "siten" till "sajten" - oroväckande)
Det blev en tur som åter gick genom Hässleholm. När tågvärden i högtalarna berättade om anslutningståg till Stockholm på både svenska och utländska sjöng jag högt refrängen i Patrik Isakssons låt "Tillbaks till ruta ett".
I Lund hoppade jag av, en smula besviken över min oförmåga att spontant åka till Helsingör och ta "en kold en", och beställde på Subways en inte fullt så spännande macka av en än mindre exhalterad expedit.
Besöket avslutades ändå lyckligt med att se en gammal gammal gammal vän, som jag knappt kände igen i hans renrakade ansikte och nyklippta frisyr. Den 1,5 timmar långa bussfärden sov jag mig igenom innan jag på stationen i Simrishamn möttes av mödrar i två generationer.
"Välkommen hem!"
I det vita huset, med nylagd stengång framför dörren, bjöds jag på mat i mängder, som jag trots förkylningen jag fick betala helgens nöjen med njöt av. Resten av kvällen spenderade jag med att förundrat stå och titta på all mat som fanns i kylskåpet. Är det så det ser ut, att ha mat...
Kort sagt kan jag väl endast säga: It feels good to be home... vid havet, vid Österlens dalar!
Den plötsliga känslan av spontanitet som kom till mig gjorde min hemfärd från Siesta än mer diabolisk än jag från början tänkt mig.
"Jag kan ju ta vilken väg som helst", tänkte jag. Vad mysigt att se var tåget stannar, att ta en promenad i byn/staden i fråga medan jag som en vagabond väntar på nästa färdmedel hem.
Så var inte fallet. Efter att ha hoppat av tåget från Hässleholm i Kristianstad upptäckte jag vid Simrishamnsbussens kur att nästa buss inte gick på fyra timmar - ergo: min vuxenbiljett för 96 kronor skulle ha spelat ut sin roll och busschauffören skulle utan tvekan kräva en ny.
I desperation ringde jag till min flickvän, och som den ängel hon är löste hon hela situationen. Kanske ska jag tacka hennes iPhone med vilken hon snabbt surfade fram diverse kollektiva transportvägar hem.
Parentes: (Kan inte erinra mig att jag tidigare använt ordet surfa i skrift. Får mig också att tänka på hur min journalistlärare rättade mitt ord "siten" till "sajten" - oroväckande)
Det blev en tur som åter gick genom Hässleholm. När tågvärden i högtalarna berättade om anslutningståg till Stockholm på både svenska och utländska sjöng jag högt refrängen i Patrik Isakssons låt "Tillbaks till ruta ett".
I Lund hoppade jag av, en smula besviken över min oförmåga att spontant åka till Helsingör och ta "en kold en", och beställde på Subways en inte fullt så spännande macka av en än mindre exhalterad expedit.
Besöket avslutades ändå lyckligt med att se en gammal gammal gammal vän, som jag knappt kände igen i hans renrakade ansikte och nyklippta frisyr. Den 1,5 timmar långa bussfärden sov jag mig igenom innan jag på stationen i Simrishamn möttes av mödrar i två generationer.
"Välkommen hem!"
I det vita huset, med nylagd stengång framför dörren, bjöds jag på mat i mängder, som jag trots förkylningen jag fick betala helgens nöjen med njöt av. Resten av kvällen spenderade jag med att förundrat stå och titta på all mat som fanns i kylskåpet. Är det så det ser ut, att ha mat...
Kort sagt kan jag väl endast säga: It feels good to be home... vid havet, vid Österlens dalar!
Kommentarer
Trackback
