Kastaom

"Hanna!"
En utav Camp Cracks bättre uppfinningar. En lek som från och med nu får namnet Hanna. Hanna är en utmärkt lek dagtid på festivaler - när man knäckt några första öl och inte orkar göra mycket annat än att sitta i sin solstol och skrika.
Kort och gott går leken ut på att skrika namn. Vi för vår del började skrika "Hanna" då en passerande tjej var väldigt lik en Hanna vi känner. När en annan person då vände sig om, och undrande tittade åt vårt håll, insåg vi att vi skapat världens kanske bästa lek för sådana här tillfällen.
Hela campet ska skrika ett namn för att se om någon reagerar. En bra förutsättning är att bo relativt nära en gång. Jag kan också rekommendera att börja med vanliga namn som Hanna och Emma (Hanna kan dessutom lätt misstas för Sanna, Anna eller Johanna - vilket bara är till er fördel). Efter att ha fått respons på tillräckligt många Hannor och Emmor kan man ge sig på svårare namn, som Tor-Olle.
Vår största bedrift i leken måste ha varit när någon i campet sa: "Han ser ut att heta Kalle...", alla skrek "Kalle" och killen kom fram till oss och undrade om vi kände varandra. Oerhört underhållande.

Genvägen
Samma dag som vi insåg att Systemet var stängt (kanske den värsta dagen i mitt liv) gick vi för att inhandla omotiverat dyr 3,5% öl på ICA. När vi inhandlat våra drycker och ska gå tillbaka till campingen förslår vår Norrländska vän att vi ska gå en annan väg. Hans motivering lyder:

"Förut gick vi som i ett U. Om vi går så så kommer vi hamna där vi ska va."

Smått förbryllade över vad han egentligen sa följde vi utan ork till motstånd efter. Efter att ha passerat ett bostadsområde utan att möta någon annan festivalbesökare började jag fundera på om idén var så bra. Jag gav i alla fall min vän en chans och fick ångra mig djupt. Vi lyckades gå ut ur staden Hässleholm, ja kanske till och med kommunen. Vi såg nedlagda bruk, industrijärnväg och gick till slut vid kanten av en motorfartsled. Norrlänningen gick främst, glad i hågen och lyckligtvis utom hörhåll för våra glåpord. Dryga som vi är sa vi i fortsättningen, så fort Norrlänningen ville gå någonstans: "Vadå, har du hittat en genväg?"
Vi var så elaka att han till slut åkte hem. Han skyllde på sjukdom.

"Parkour!"
På festivaler verkar jag bli som fullast när min flickvän lämnar mig utom synhåll, fråga mig inte varför. Det är inte min mening. Denna kväll hade hon hängt på en fotograferande bekant medan jag satt kvar i Camp Crack. Då jag inte var lika soltålig som de andra (Sjöwald t.ex.) så flyttade jag mig ganska snart till skuggan. När jag kom tillbaka efter ett par öl var jag väldigt törstig och tog glatt för mig av Mr Cracks apelsinläsk.
"Du Matty. Det är vin i den där. Ta det lugnt", sa han varnande.
"I den här?" frågade jag medan apelsinläsken rann nedför hakan. "Det är inget vin i den här!"
Och förrådd av smaken fortsatte jag att klunka. Sedan minns jag inte riktigt. Jag minns att jag blev glad, och som alltid när jag är glad började jag praktisera parkour, samtidigt som jag utropade "PARKOUR!" inför varje trick. Då jag inte hade så mycket fransk betongdjungel att tillgå hoppade jag mest upp på stängsel och försökte klättra längs dem. Vidare hoppade jag upp på en väns axlar, satte hälarna i sidan på honom och red glatt ned en massa andra passerande. Det hela slutade med att vi kom till ytterligare ett stängsel. Min vän bromsade och jag flög genom luften (skrikandes "PARKOUR!") för att sedan spetsa handen på ett uppstickande järn.