Kastaom

För att förtälja om årets - för min del - enda festivalupplevelse:

Första känslan: "Jag är för gammal"
Att Siesta! är de ungas festival, det hade jag klart för mig. Utan tvekan skulle merparten av besökarna vara yngre än mig. Ändå var det i chock vi anlände och konstaterade att besökarna var jätte-jätte-små! Klädda som för en skolavslutning i 6:an strövade de förvirrade runt och visste inte riktigt hur man gör på en festival. Vi slog oss ner på en gräsmatta för att vänta in resten av vännerna och började studera spektaklet.
Inom fem minuter hände det första gången. En tjej och en kille kom, med ansiktsuttryck utan hopp, fram och frågade: "Kan ni ta in vår alkohol?".
Vi var deras sista hopp, en slags garanti. Dom där är gamla, hade de tänkt.
Inte ens vår 29-åriga åldring hade då anlänt. Bedrövade över deras åldersbedömning tackade vi nej. Innan alla var samlade hade vi tillfrågats ytterligare två gånger och första känslan på festivalen blev: "Jag är för gammal för det här..."

Camp Crack
Camp Crack bestod av journaliststudenter från Kalmar, två bloggfans från Halland samt en söt flickvän från Skåne.
Våra grå och gröna tält sattes upp i ringformation tveksamt nära bajamajorna, i den del som kan ha varit den varmaste på campingområdet. Super Hans var något av en husgud och förutom det självklara (crack) berusade vi oss mestadels med Zumbali och Varm*.

"Jag tror på Jesus"
"Ska jag köpa med ett flak öl?", skrev min flickvän i ett sms på onsdagseftermiddagen när jag satt i bilen på väg till Hässleholm. "Nej", skrev jag. Inte skulle hon behöva släpa på det helt ensam. Vi klarade oss fint i campet där vin delades liksom mellan Jesus och hans lärjungar. Men morgonen därefter hade förrådet sinat och vi beslöt oss för att gå mot stan.
Halvvägs dit, ungefär vid den av festivalbesökare invarderade Netto-butiken, möttes vi av en besviken man som varnade oss för att gå hela vägen in till stan.
"Systemet har stängt... det är röd dag tydligen"
Jag kunde inte tro det. Systemet har stängt under festivalens första dag! Mitt utrop följdes av diverse svordomar. Jag gick som i en dimma. Jag kunde inte se, inte höra världen omkring mig. Hur skulle vi klara oss?
"Just det, det är ju Kristi Himmelfärdsdag", kom någon i gänget fram till. Ännu värre, vi tvingas dricka tre-femmor för en kristen högtid som ingen i landet firar, ingen förutom butiksägarna som fått ännu en anledning att hålla stängt.
"VEM FAN TROR PÅ JESUS ÄNDÅ?!" utbrast jag i min mest intensiva desperation
"Jag..." svarade en flicka lite skrämt, som satt på trottoarkanten nedanför mig.
Vi gick tysta därifrån.

Sjöwald - Solguden
Efter att ha haft sommarlov i cirka ett dygn kändes det inte svårt att kasta av sig tröjan och slå sig ner i en av de stulna solstolarna i Camp Crack. Solen värmde, värmde för mycket. Men tanken som gick genom allas huvuden var att nu ska man inte klaga. Inte nu när det äntligen är varmt... för varmt!
Vi satt så länge vi orkade, eller snarare tills vi orkade resa oss och göra något annat, och det kändes fint att redan i början på juni lagt en fin grund för brännan.
Följande dag vaknar jag av ett rött sken utanför mitt tält. Med smala, trötta ögon tog jag mig ut, och fick till min fasa se min vän Sjöwald, förvandlad till röd under natten.
Folk kan bränna sig, och folk kan bli röda. Men detta var utan dess like. En så röd och klar färg trodde jag inte att man kunde frammanna på mänslig hud. Sjöwald hade bränt sig, och det var vackert.
Senare under dagen tog han sig klokt nog till ett apotek i stan. Med en fnissande kö bakom sig beskrev han för kassörskan vad han behövde: Lite solkräm. Något starkt, kanske solfaktor 15?
Kom inte på fråga. Kassörskan tvingade på honom en flaska med solfaktor 50, något annat tillät hon honom inte att köpa.


*Varm kallades den 7% dryck som av Kiviks Musteri framställs under namnet "Varm & Kall". Vi upplevde att drycken nästan uteslutande var varm.