Hur jag mötte "Han" (gestikulerar med händerna ovanför huvudet, något som ska föreställa en stor frisyr)
Jag känner att innan nästkommande inlägg passar det här väldigt bra. Även efter föregående är placeringen helt okej. Jag är ju inte en man som kan resa i tiden och därför är det ingenting att göra åt saken. Skulle jag däremot vara en av dessa män, eller kvinnor för den delen... (Eller kan kvinnor resa i tiden? En sak de kan göra är att resa sig och...
Dagens skånska förkortning: SPP = Sätta po pantofflorna = Börja koka potatisen
... men det hör väl inte hit) ...som kan resa i tiden skulle jag nog ändå inte ändra ordningen på blogginläggen.
Så mycket bryr jag mig inte, helt enkelt.
Dagens skånska förkortning: SPP = Sätta po pantofflorna = Börja koka potatisen
... men det hör väl inte hit) ...som kan resa i tiden skulle jag nog ändå inte ändra ordningen på blogginläggen.
Så mycket bryr jag mig inte, helt enkelt.
Här kommer Dagens Ämne: Kärlek (gay)
Det var min kära lilla arbetsgivare som beskrev honom så, min vän Mr Tubby. Hon gestikulerade ovanför huvudet något som skulle vara en stor frisyr, kom jag på efter en liten stund. "Är hon fortfarande tillsammans med Han?" (hår-gesten), frågade hon en dag på jobbet. Det var nog så man bäst beskrev honom, eller kände igen honom på den tiden. Kaluffsen var rejäl. Dottern till denna arbetsgivare skrek när hon en gång klev in i bilen och fick se monstret från Norrland. Jag minns även en gång när vi hämtat upp honom på centralstationen och håret liksom inte fick plats, utan vek sig under biltaket. Jag och min syster skrattade i smyg (förlåt).
Jag har nämnt honom en del här i bloggen, och nu kände jag att det var dags att berätta hur vi möttes och hur vår vänskap kom att byggas upp till något av det finaste (gay) och roligaste i mitt liv faktiskt. Tragiskt? Nej.
Han kom som ett yrvärder (bokstavligt talat - håret) en juli-morgon för några år sedan, in i mitt kök i Skåne. Jag hade hört talas om Besten från Norrland och var en aning nervös. Jag visste mycket väl att han var i huset, men jag försökte liksom spela obemärkt (vilket inte kan ha gett någon större effekt eftersom jag var fruktansvärt blyg på den här tiden, så jag såg antagligen bara blyg ut). Det första han sa till mig var: "Jo tjena... jag ska visst klippa dig!"
"NAAAJ!" tänkte jag på skånska. Men det gjorde han ändå. Men det blev ingen sån där kaluffs. Det blev en emo-frisyr, långt innan "emo" ens var ett ord i Svenska Ordlistan.
Hur som helst. Jag var som sagt ganska blyg på den här tiden, och det leder som ni alla blyga där ute vet, till att man inte så ofta hakar på händelser, och därför hade jag inte riktigt upplevt de där revolterande ungdomens händelser som: fylla, halsbloss och rockkonsert.
Men den här kvällen jag talar om hade jag nog för tråkigt helt enkelt. Det gick till så att min kära mor går fram till Besten från Norrland och säger på ljuv skånska:
"Du Dännis, kan ni ente ta me Mattias ikväll? Han behöuvor göura något rolit!" och Besten svarar något i stil med: "Schuuuuop".
Och på den vägen var det. Jag följde med min kära syster och Besten till Malmöfestivalen, och här vände livet.
Efter att ha druckit Rebenschoppen (här fick jag även lära mig dricka på allmän plats-knepet "plastpåsen") i Slottsparken (en tradition jag hållt väldigt hårt på) så vandrade de och vinglade jag mot Mölleplatsen. Där fick jag uppleva mitt livs första Danko Jones-konsert (läs inlägget längre ner om Danko Jones). Det var svettigt, det var ös, jag var lycklig. Jag nockade Besten med min armbåge, dock inte med flit - jo med flit, och hoppade som en full kalv på grönbete.
Efter konserten gick jag nöjt och gjorde min första "pissa på allmän plats" och när jag kommer tillbaka till de tu sätter Dennis en cigarett i munnen på mig (en tradition han hållt hårt på) och tänder den...
"De ä int din föschta va? Höhö!"
"Naaaj, di ej de ente..." (Jo, det var det)
Och så lär Dennis mig dra halsbloss.
"Peeeeppaaarkaaakaaa" sa jag medan jag drog in, och hostade.
Sedan dess har vi varit vänner.
Clownen för mig
Dagens ämne: Klassens clown
Clowner är olyckliga varelser, eller åtminstone osäkra. Clowner bär en mask, ett påmålat leende. Och kanske pekar det groteskt överdrivna i detta misslyckade försök att säga "jag är lycklig", på just vad som finns där under. Kanske är det ett rop på hjälp, som om clownen där under sitt upp till öronen utdragna leende, men med sorgsna ögon, ber om hjälp att räddas. Som skriker han, fast med stumma uttryck: Ta mig ifrån den här cirkusen!
Jag tänkte berätta historien bakom denna bild, tagen på en högstadieskola i en småstad, någon gång mellan 2004-2005.
Historien är som följer:
Bildlektionerna i högstadiet gick till stor del ut på att, när man hade ritat klart sin uppgift, utforska allt spännande som fanns i rummen bakom bildsalen där vi satt. Det här är ett skyddsrum. Vi hittade en clownmask som sattes på mig med tejp under exhalterade förhoppningar, om att ännu en gång göra dödtiden på bildlektionerna till ett minne för livet. Eller åtminstone för högstadiet.
Efter att masken satts på, och efter kontroller att den säkert satt fast, bestämde sig mina klasskamrater för att tejpa fast även mig, då i en stol. Efter ett par roliga minuter fyllda av skratt och snabba kommentarer, som ofta används i sådana här situationer för att ännu mer förgylla tillfället, väljer kamraterna att ta det hela ännu ett steg längre: de stänger skyddsdörren och släcker lyset.
Så där sitter jag i kanske ett par minuter i mörkret, ensam, innan jag bestämmer mig för att nu får det vara nog. Jag hoppar med stolen under mig, en bit i taget, fram till dörren och försöker sedan förgäves få upp den. Som sagt hopplöst och jag vet inte vad jag ska göra. Jag börjar svettas under gipsmasken och det kliar ganska intensivt i mitt ansikte. Händerna är fastsatta i en efter ett par minuter ganska obekväm ställning, och mörker har jag aldrig riktigt gillat. Bara om det är självvalt. Men så till slut kommer räddningen, tror jag...
Dörren öppnas och solens ljus slår mot mina vid mörkret vanda ögon. I den breda öppningen står en gestalt, men jag kan inte urskilja vilkens den är. En kompis tänker jag, men jag har väldigt fel. Det är bildläraren som står där. Och hade jag kunnat se något utav hans ansikte hade jag förväntat mig en aningen bitter min.
"Ta av dig den dära!" säger han med en ton som ger intrycket av att det här inte alls är kul. "Ta av den säger jag!" ryter han ännu en gång, men jag sitter oförmögen att röra mig, eller tala. Vad skulle jag göra? Jag var fasttejpad. Så där sitter jag och skäms under en tid som känns ganska lång och väldigt pinsam, innan läraren till slut inser att jag är oförmögen att utföra den handling han uppmanat mig att utföra. Kompisarna ropas in i rummet.
"Ta loss honom" säger läraren. Och de tar loss masken från mig, och mig från stolen. Medan jag reser mig undviker jag, liksom mina kamrater när de går förbi, att se läraren i ögonen. Våra ansikten är ett försök till att inte visa sig allvarliga, men de visar nog snarare ingenting. Sedan går vi därifrån tillsammans, under skratt, och lektionen är slut.
Clowner är olyckliga varelser, eller åtminstone osäkra. Clowner bär en mask, ett påmålat leende. Och kanske pekar det groteskt överdrivna i detta misslyckade försök att säga "jag är lycklig", på just vad som finns där under. Kanske är det ett rop på hjälp, som om clownen där under sitt upp till öronen utdragna leende, men med sorgsna ögon, ber om hjälp att räddas. Som skriker han, fast med stumma uttryck: Ta mig ifrån den här cirkusen!
Jag tänkte berätta historien bakom denna bild, tagen på en högstadieskola i en småstad, någon gång mellan 2004-2005.
Historien är som följer:
Bildlektionerna i högstadiet gick till stor del ut på att, när man hade ritat klart sin uppgift, utforska allt spännande som fanns i rummen bakom bildsalen där vi satt. Det här är ett skyddsrum. Vi hittade en clownmask som sattes på mig med tejp under exhalterade förhoppningar, om att ännu en gång göra dödtiden på bildlektionerna till ett minne för livet. Eller åtminstone för högstadiet.
Efter att masken satts på, och efter kontroller att den säkert satt fast, bestämde sig mina klasskamrater för att tejpa fast även mig, då i en stol. Efter ett par roliga minuter fyllda av skratt och snabba kommentarer, som ofta används i sådana här situationer för att ännu mer förgylla tillfället, väljer kamraterna att ta det hela ännu ett steg längre: de stänger skyddsdörren och släcker lyset.
Så där sitter jag i kanske ett par minuter i mörkret, ensam, innan jag bestämmer mig för att nu får det vara nog. Jag hoppar med stolen under mig, en bit i taget, fram till dörren och försöker sedan förgäves få upp den. Som sagt hopplöst och jag vet inte vad jag ska göra. Jag börjar svettas under gipsmasken och det kliar ganska intensivt i mitt ansikte. Händerna är fastsatta i en efter ett par minuter ganska obekväm ställning, och mörker har jag aldrig riktigt gillat. Bara om det är självvalt. Men så till slut kommer räddningen, tror jag...
Dörren öppnas och solens ljus slår mot mina vid mörkret vanda ögon. I den breda öppningen står en gestalt, men jag kan inte urskilja vilkens den är. En kompis tänker jag, men jag har väldigt fel. Det är bildläraren som står där. Och hade jag kunnat se något utav hans ansikte hade jag förväntat mig en aningen bitter min.
"Ta av dig den dära!" säger han med en ton som ger intrycket av att det här inte alls är kul. "Ta av den säger jag!" ryter han ännu en gång, men jag sitter oförmögen att röra mig, eller tala. Vad skulle jag göra? Jag var fasttejpad. Så där sitter jag och skäms under en tid som känns ganska lång och väldigt pinsam, innan läraren till slut inser att jag är oförmögen att utföra den handling han uppmanat mig att utföra. Kompisarna ropas in i rummet.
"Ta loss honom" säger läraren. Och de tar loss masken från mig, och mig från stolen. Medan jag reser mig undviker jag, liksom mina kamrater när de går förbi, att se läraren i ögonen. Våra ansikten är ett försök till att inte visa sig allvarliga, men de visar nog snarare ingenting. Sedan går vi därifrån tillsammans, under skratt, och lektionen är slut.
