Kastaom

Man kan inte ens gå ner på ICA och köpa sina Findus färdigrätter utan att någon jävla solskensstråle ska sitta där i kassan och kvittra fram ett "59,50 tack. Kvitto?"

"NEEEJ!!!"

Inte blir det bättre av att man kommer hem och tror sig kunna få lugn och ro. Nej nej. Då slår man på Idol och hoppas få se lite krossade drömmar, besvikna miner och ren SMÄRTA! Och till en början verkar allt bra. Folk verkar så känslomässigt instabila efter sina uppträdanden att de får tårar i ögonen.

"Gråt, gråt gråt" tänker jag "Snälla gråt!"

Men icke! "Jag är så lycklig, så kär" trycker de fram, och börjar LE under tårarna.

VAD ÄR DET FÖR FEL?! VARFÖR ÄR DU LYCKLIG?! NÅGON AV DINA KOMPISAR KOMMER ÅKA UT IKVÄLL! KANSKE DU TILL OCH MED!

Reza. Vad fan är det med denna Reza?! Kan hon säga annat än "Tack", "Nice" eller "Jag är så klad"

Hon stod och log där på scenen fast hennes familj är 10,000 mil bort. Vad är det?! Jag får ju ägna hela kvällen åt att rösta på alla de andra deltagarna så att denna tacksamma naivist kan åka ut och sluta le!

Allt kändes så bra förut. I somras kunde jag stå och kolla på ett barn och få det att gråta. Nu verkar de tycka om det, och ler mot mig om jag går förbi. Detta måste få ett slut. Alla leenden, allt solsken. Det är november för fan!

Nej, jag får ta saken i egna händer. Nästa gång det händer att någon ler mot mig ska jag trycka upp dem mot närmsta träd, ta fram min galna blick och häftigt flåsa dem i ansiktet:

Sen ska jag spotta dem i ansiktet och knäa dem i magen.

Ps. Glöm inte att läsa Norrlandsbloggen som numera skrivs av min kära vän Frilansaren Julia Persson. Hon är så söt!

Föurrätt: Sunna rullar man får po thaikioskårna po Kivigs mårknad!
Dom va hejlt okaj, men dar vau inged kyd i. Lide föur krispia å varma. Hannes brännde si i flabben! Kånsti såus fick man ti, den åud jau ente.

Jag gav upp idén om att klaga på Lunds kollektivtrafik i Ystads Allehanda ganska tidigt. Så nu tänker jag gnälla på något annat, och det har med konserter att göra.

Jag och en bunt kära vänner begav oss igår kväll mot lärdomsstaden Lund (Lynd) för att avnjuta en konsert tillsammans, varpå det skulle bli klubb. En helbra kväll helt enkelt. Efter en bra förfest (som gjordes ännu bättre tack vare att en av mina kvinnliga vänner åt jätte mycket falafel) med vinet och ölen och rommen, så var peppheten på topp. I garderoben står jag och väntar på att vännerna ska hänga in sina jackor och kan knappt bärga mig tills vi får gå in framför scenen. Mina fötter kan inte hålla sig still, jag vill dansa, jag är så otålig. Så äntligen är de klara!

Jag drar i dem, tränger mig fram genom folkmassan, och försöker över musiken säga "Vi går ner dit", och pekar mot golvet framför scenen. Där blir det mest tryck, tänker jag. Bäst dans. Men icke! Väl nere är det som att vara del i en jättestor nyjäst deg, en seg sådan. För folk har skapat en mosh-pit, på den här konserten! Det kunde jag aldrig förvänta mig. Det ska ju inte få hända? Vi ska hoppa, stampa, svänga!

Vi försöker, och mina vänner har vissa fördelar; en av dem är mycket längre och större än de flesta i lokalen, och kan därför gunga fritt över allas huvuden; några av dem är små och lyckas liksom få rum att dansa i de små luftbubblor som skapas mellan alla andra människor. Men jag, jag är inte stor och inte liten. Så jag blir en del av degen helt enkelt. Jag försöker hitta takten, och jag har takten, jag känner var gunget ska vara, men det går inte!

Degen drar i otakt fram och tillbaka... fram.... och... tillbaaaaaaka!

Efter konserten går jag ut, jag måste ha luft. I kön till klubben börjar jag bli yr. Deg-gunget sitter kvar i hjärnan. Jag lämnar mina vänner i kön och uppsöker närmaste buske för att spy av otakt.

Vi slussades in i en av byggnaderna på sjukhusområdet och folk fick varsin fin, gul nummerlapp och sedan varsin injektion i armen. Far sa till mig när vi kom hem att han minsann tänkte vara lite mer BOLD* och ta den i pannan när det blir hans tur.

Idag har jag sovit större delen av dagen på grund av febern svinen gav mig, men jag går inte baklänges i alla fall.

Enligt en säker källa - aftonbladet.se - har en person råkat ut för det här. Efter att ha vaccinerat sig mot influensan i USA så fick hon en hjärnskada som gjorde att när hon allt utom gick baklänges fick svåra spasmer - jobbigt!

Detta har jag sluppit i alla fall, och resten av min familj också. Men för att skoja till det lite gick vi på väg mot bilen, när vi passerade fönstren till väntrummet, just baklänges. Oj, vad barnen där inne skrek!

Till tjejens ära (hon som går baklänges) skrev jag och en norrländsk vän en låt. Den kommer snart att ges ut som singel. Så här går texten:

*Lucky Strike har lanserat en ny snus vid namn Bold, starkare än tidigare. Jag hoppas jag får chans att smaka den snart!