"Juste!"
Dagens ämne: En uppdatering
Ja juste! Jag har ju glömt att uppdatera min Celebrity Spotting i Simrishamn-lista, vilken utförs på mitt ena jobb som är lägligt placerat i hamnen. Numer ser listan ut så här:
Ja juste! Jag har ju glömt att uppdatera min Celebrity Spotting i Simrishamn-lista, vilken utförs på mitt ena jobb som är lägligt placerat i hamnen. Numer ser listan ut så här:
- Lena Endre
- Grotesco-Per Andersson
- Lennart Jähkel (NY!)
"Ge mig en sill med mos, Skånedjävel!"
"Men bonuskort då?"
Med ett ganska stort glapp ifrån inlägget "Personlig status" från i mars, kan jag nu meddela att jag arbetat en tid och kommer flytta hemifrån till okänd ort i slutet av augusti. På mitt ena jobb (ja, jag har flera!) så sitter jag i kassan i en matvarubutik. Det jag nu ska berätta kan liknas vid en försmak på den typ av domedag som kanske skulle drabba oss människor allra värst: Teknikens svek!
Dagens ämne: Teknikens svek genemot människligheten
Dagens ämne: Teknikens svek genemot människligheten
Idag gick jag glad till jobbet, eller nej... Glad var jag, men det var med il och hast som jag sprang upp för trappan till omklädningsrummet, då jag var nästan försenad. Stolt över att ha hunnit stämpla in precis den tid jag skulle börja låter jag fötterna glida nedför trappan igen, ner till butiken. Jag hoppar in i en tom kassa och uttalar de finaste ord som man som kund kan höra i en välbefolkad matvarubutik:
"Det går bra här med"
Sedan rullar det på: koder knappas in och steckkoder läses av i stäckkodsavläsaren (vilket ord!), medan kunderna en efter en får lämna butiken med sina införskaffade förnödenheter. Jag är beredd på det värsta, det är jag alltid. Det värsta är när telefonen bredvid mig ringer...
Parentes: (Jag har nog inte berättat om mina fobier, detta blir ett ypperligt tillfälle för mig att få skryta med lite svåra ord. Förutom extrem akrofobi, mild klaustrofobi och viss ornitofobi så lider jag nog även av lite telefonfobi. Jag avskyr att svara i telefon, det är lika sant som oförståeligt)
... eller när saker och ting kör ihop sig när köerna är som längst. Idag utsattes jag för en enorm kvantitet utav det förstnämnda, samt det sistnämnda i högkoncentrerad form.
Allting verkar gå fint. Fast köerna är långa så rullar det på i sin lugna takt. En efter en tas kunderna om hand. En man står framför mig och ska betala. "Varför fungerar inte kortet?"
"Du kanske ska prova med ett annat?" Mannen sätter in sitt andra kort i kortterminalen, men ack nej, inte heller detta fungerar. "Har du kontanter?"
"Nej tyvärr"
"Kan någon hjälpa mig här? Det går inte att läsa av mannens kort" ropar jag till kassan framför mig. Men ingen uppmärksammar mitt rop på hjälp, alla verkar ha sina egna problem. "Hallå?"
Affären står still, vi slungas in i ett ovetande så påtagligt att det kan beskrivas som tystnaden innan en atombombsexplosion. BOOOOM! Vi chockeras av nyheten, inga kort går att läsa av i hela butiken. "Men bonuskort då?" ropar damerna förskräckt ifrån de långa köerna.
Telefoner ringer, därtill också min, och jag drar mig för att svara. Det är från kassan längst bort. "Hallå?"
"Fungerar inte din heller?" Nej, är svaret på allas läppar. Allas ögon riktas mot de långa köerna som vindlar långt in i butiken, samt mot de icke fungerande kortterminalerna som blivit teknikens vapen i ett uppror mot mänskligheten. Chefen för bygget kallas ner, och han ropar ut i högtalarna att endast kontanter fungerar. Kortanvändarna hänvisas till närmsta bankomat. Detta är en krissituation, och våra hjärnor ställs genast om för att anpassa sig till den.
Frågan "Betalar ni kontant?" som vi aldrig förberetts med, då ett sammanhang för denna ses som obefintligt, kommer plötsligt ur alla kassörer och kassörskors munnar. Familjer börjar givmilt skramla ihop sina kontanta tillgångar för att kunna få maten med sig hem, och till och med en liten pojke stäcker fram sin tio kronors veckopeng till sina föräldrar. Men samtidigt infinner sig en tryckt stämning. Hur länge ska detta fortsätta, och kommer vi klara av att hantera det? Som tur var gick det hela över på tio minuter, och det berodde på något större fel - i hela södra Skåne fick jag höra.
I denna korta stund av stress, någonstans mellan de hundratals telefonsamtal från en anställd någon annanstans i butiken - som bestämt krävde att få prata med en person som inte var tillgänglig (åh, vad jag svettades av dessa samtal) - kom jag att tänka på vad som en gång kan ske. Någon gång kanske tekniken lägger av, av en eller annan anledning, och vad gör vi då? Vad händer med mänskligheten, om en tiominuters-blackout i en matbutik kan framkalla panik som den jag idag bevittnade? Kommer vi som barnfamiljen samarbeta för att klara oss, eller kommer vi för våra liv, utan tankar på någon annan, kämpa oss fram till den undermåliga räddningen (2 bankomater inom 200 meters räckvidd)? Jag insåg ungefär samtidigt som jag tänkte detta att det var en löjlig tanke att framkalla utifrån den lilla kris som det faktiskt var där på jobbet idag. Inte kommer tekniken lägga av. Jag slänger mina funderingar i papperskorgen tillsammans med kvittot från den senast lyckade kortbetalningen, loggar av kassan och promenerar sedan nöjt hem med en påse gratis frukostbullar i handen.
Tack
... till Er som med tiden bara blir fler och fler. Tack till just Er, som bara genom ert sätt att leva ger mig tydliga exempel på hur jag själv aldrig vill bli.
Dagens ämne: Grannosämja
Dagens ämne: Grannosämja
Grannosämja, tyst, tyst. Så att de nästan inte hör vad du egentligen tycker om dessa små ting som förstör din tillvaro, din annars så underbara vardag.
Jag förbluffas så, kanske är jag bara dåligt uppfostrad, över hur man kan hålla tyst om saker som stör en så. Hur kan ni möta folk med leenden när ni egentligen verkar vilja strypa dem? Det är förbluffande, fascinerande, om inte fantastiskt!
Jag kanske borde hålla inne med sådant här, jag brukar ju genom min skrivstil inte helt tydligt skriva så att alla förutom de verkligt nära berörda förstår, helt och hållet. Men nu vill jag nästan inget annat än vara så tydlig det bara går. Åh, det pirrar i fingrarna, hihi! Jag vill bara ut med det, borde inte, måste, aah! Hihihi
Det förekommer en tyst, åh så tyst grannosämja här där jag bor. Nu ska jag vara tydlig, alla är inte del i det hela. Eller, vad vet jag? Men jag vill bara ha sagt, att i denna lilla gård som i mina ögon ibland kan vara som ett litet oförstört Törnrosdalen (Den vackra rosenstaden med vitputsade korsvirkeshus, i vilken (dessvärre) Tengils soldater verkar ha något slags centralfäste för sin militärdiktatur) så finns det fina själar, sådana som skulle kunna vara en av dem som släpper ut vita duvor med meddelanden om frihet, trots att det är så förbjudet. Kort sagt: vi har trevliga, fina människor som grannar. Men så är nog verkligheten inte så oförstörd som Törnrosdalen en gång var och sedan blev, innan och efter Tengils regerande. För små ting som kan liknas vid duvorna - som behövs för att folks vardag ska fungera, t.ex. vattenslangar till den lilla odlingen, brevlådor som pga. heltidsjobb, uppfostran av barn och studier inte riktigt hinner putsas fria från rost - verkar inte helt uppskattas i detta lilla grannskap. Nästan tyst pratas det mellan väggarna, bakom plank och rosenbuskar, om hur främst de nytillkomna familjerna med dessa små små företeelser (som vita duvor) förstör de andras tillvaro.
Jag skulle kunna predika mycket och länge om hur ett perfekt hus inte ägs av en människa med ro i själen. Om hur ett pedantiskt beteende är ett försök till en mur som skall dölja något annat. Men vad vet jag egentligen om det? Huset jag bor i är inte alltid tipptopp-städat (det pågår ju i och för sig fortfarande en renovering här, en liten bit i taget) så jag borde ju egentligen inte uttala mig om hur människor med tipptopp-städade vrår, rak-klippta rabatter och putsade brevlådor lever, tänker och mår. Men så kommer jag att tänka på alla de som inte klagar, trots att deras utsikt från baksidan mot norr är en utsikt över soptunnan, och vad som kan tyckas vara en ännu ej avslutad cykelauktion. Jag tänker på personer som gör mig så otroligt glad, som ger mig ett sådant hopp, ja nästan en längtan att få bli gammal och vara sådär cool. Personer som kommer fram och tackar för att man spelat hip-hop en hel natt ute i trädgården. "Det är så roligt när man får höra lite liv!"
Jag måste bara få passa på att åter en gång lite fritt citera denna granne jag tycker så mycket om:
"Jag förstår inte varför man vill ha det så tyst. Till slut hamnar man ju ändå
på hemmet och då får man lugn och ro så att det står en upp i halsen"
Jag tänker på dessa människor, de som släpper ut vita duvor med meddelanden om frihet, lycka och hopp. Och så tänker jag på er, ni som kastar spjut i bröstet på dessa personer och skjuter ner duvorna med pil, med era nästan tysta kommentarer om den där vattenslangen. Jag jämför dessa två typer av människor (om man nu får generalisera) och kommer fram till frågan:
Om folket omkring er mår bra och trivs med att släppa duvor fria, varför hakar ni upp er på fågelskiten som råkar komma på köpet?
/Kastaom
Att vara ett med naturen
Jag tror jag har skaffat mig ett nytt livsmotto. Visserligen kan det tyckas snarlikt mitt gamla: "Ät vad du vill och träna om du orkar"
Men så är det ju det nya så välformulerat! Mottot fick jag från ett naturprogram på TV, och det är såhär djur i nordligare, kalla trakter - t.ex. björn och ren - lever för att klara sig som bäst.
Således följer... mitt nya livsmotto, var goda!
"Största möjliga energiintag, med minsta möjliga energiåtgång"
/Kastaom
