Kalmars centralstation är ett helvete.
Dagarna i ända står jag och väntar på att bommarna ska gå upp, känns det som.
Varenda gång jag är på väg till andra sidan staden, centrum eller skolan, så tycks klockorna börja ljuda vid just det tillfälle att jag inte hinner ta mig över, utan får stå och vänta... och vänta, och vänta. I live on the wrong side of the tracks, som ett katolskt barn i 70-talets Belfast.
Lika vanligt är det, vid de få tillfällen då bommarna går ner först efter att jag passerat spåren, att jag skriker ett segerrop, drar upp ett långfinger åt bommarna och tänker:
"Det ska ni fan i mig ha!"
Nu är det inte bara så att bommarna går ner titt som tätt. Skulle något liknande den tågolycka som inträffade i Kristianstad (en lastbil fastnade mellan bommarna varefter tåget rammade den) börja utvecklas i Kalmar skulle man med lugn och ro kunna plocka isär lastbilen bit för bit innan tåget nådde den. Det tar år för det faktiska tåget att komma efter att de livsräddande bommarna fällts ner, och det är med onödigt långsam fart som bommarna sedan letar sig tillbaka till sin lodräta position. Kalmars centralstation med omnejd är ett helvete, och det fick jag i dag bekräftat.
Efter att ha försovit mig trampade jag på utav bara fan (uttalas i det här fallet ungefär som fawn) på min cykel, ilandes mot tågstationen var mitt 191 kronor dyra tåg väntade. När jag når Slottsvägen börjar klockorna ringa, ett tågbommarnas stridsrop, och jag tänker "Jaja, det är lugnt. Jag hinner väl ändå". Men vad har man för fredsförslag?
Jag fick stå och se på hur ett Krösatåg* körde fram till den korsande vägens slut, stod still... stod still och stod still, innan det så småningom backade tillbaka in på spåret bredvid det som det från början kom från. Ett spårbyte mitt i morgontrafiken, vilken idé, KLT!
En smula förargad, tämligen piss-sur, kom jag sedan fram till själva stationen och fick där genast svar på om man inte borde göra något åt den rådande situationen runt Kalmars central. Där stod det nämligen ett gäng vägarbetare och gjorde perrongen fin!
*Smålands motsvarighet till Skånes Pågatåg. Svensk översättning är "Lingontåg" - En demonstration enbart bestående av menstruerande kvinnor.
Varenda gång jag är på väg till andra sidan staden, centrum eller skolan, så tycks klockorna börja ljuda vid just det tillfälle att jag inte hinner ta mig över, utan får stå och vänta... och vänta, och vänta. I live on the wrong side of the tracks, som ett katolskt barn i 70-talets Belfast.
Lika vanligt är det, vid de få tillfällen då bommarna går ner först efter att jag passerat spåren, att jag skriker ett segerrop, drar upp ett långfinger åt bommarna och tänker:
"Det ska ni fan i mig ha!"
Nu är det inte bara så att bommarna går ner titt som tätt. Skulle något liknande den tågolycka som inträffade i Kristianstad (en lastbil fastnade mellan bommarna varefter tåget rammade den) börja utvecklas i Kalmar skulle man med lugn och ro kunna plocka isär lastbilen bit för bit innan tåget nådde den. Det tar år för det faktiska tåget att komma efter att de livsräddande bommarna fällts ner, och det är med onödigt långsam fart som bommarna sedan letar sig tillbaka till sin lodräta position. Kalmars centralstation med omnejd är ett helvete, och det fick jag i dag bekräftat.
Efter att ha försovit mig trampade jag på utav bara fan (uttalas i det här fallet ungefär som fawn) på min cykel, ilandes mot tågstationen var mitt 191 kronor dyra tåg väntade. När jag når Slottsvägen börjar klockorna ringa, ett tågbommarnas stridsrop, och jag tänker "Jaja, det är lugnt. Jag hinner väl ändå". Men vad har man för fredsförslag?
Jag fick stå och se på hur ett Krösatåg* körde fram till den korsande vägens slut, stod still... stod still och stod still, innan det så småningom backade tillbaka in på spåret bredvid det som det från början kom från. Ett spårbyte mitt i morgontrafiken, vilken idé, KLT!
En smula förargad, tämligen piss-sur, kom jag sedan fram till själva stationen och fick där genast svar på om man inte borde göra något åt den rådande situationen runt Kalmars central. Där stod det nämligen ett gäng vägarbetare och gjorde perrongen fin!
*Smålands motsvarighet till Skånes Pågatåg. Svensk översättning är "Lingontåg" - En demonstration enbart bestående av menstruerande kvinnor.
Att vara beige
"Termen kommer ursprungligen från beige kläde, ett ulltyg kvarställt i dess naturligaste färg" - Wikipedia.org
Dagens ämne: Överlevnad
Att smälta in i omgivningen (som en kameleont) som försvarsmekanism uppskattas inget vidare i den moderna djungeln. Jag kan själv erkänna att jag otaliga gånger med nedlåtande ton beskyllt folk för att vara beiga. Alltså tråkiga, intetsägande.
Hur har detta eminenta sätt att skydda sig mot faror blivit så nedvärderat, så ofta medvetet bortvalt?
Vi målar upp ett scenario: En krypskytt ska lära upp sin tio-åriga dotter att lika precist som han själv träffa mål på flera hundra meters avstånd. Han hjälper henne att hålla det tunga vapnet stadigt och låter henne titta i kikarsiktet.
– Ser du kvinnan i rött där på gågatan? frågar han henne, innan han hjälper henne att försiktigt trycka in avtryckaren.
– Saaaakta...
Jag kan inte tänka mig att han (åtminstone inte till en början) ger henne den svåra uppgiften att träffa mannen i beige vindjacka, beiga khakis, ljusa glasögonbågar och mellanblond comb over. Det vore ju elakt. Den beiga mannen går vidare i livet, oberörd av farorna som lurar från hustak och andra höjder.
Vi tar ytterligare ett scenario: Kvinnan i rött har ett skotthål i vänster axel och faller pladask till marken.
Folket på gatan samlas kring henne och någon tar initiativ till hennes räddning. Mannen i fråga skriker bestämt ut order (det finns alltid någon som delar ut order i sådana här situationer. Exempel: Jack Bauer) och pekar på dem han vill ska göra något viktigt.
– Men kom igen då! Ring en ambulans sa jag! Du där...
Jack Bauers blick landar på en kille i orange jacka och hörlurar.
– Stoppa flödet av blod!
Varefter killen i orange jacka fumligt får försöka trycka tummen på hålet i venen. Jackan blir blodig liksom hans händer och hans nya, vita iPod. Det blir ett trauma för honom som resulterar i år av terapi. Mannen i beigt får lugnt promenera hem, då Jack inte så mycket som lagt märkte till honom i ringen av åskådare.
Dessa scenarion visar att det är oförståeligt att livsstilen beige fått det nedsvärtade rykte det idag har. Det är ju det bästa man kan göra för att lugnt få leva vidare, sitt lilla lagom-liv, i ett beiget och regnigt Sverige.
