Sportmänniskor kan inte skämta
Dagens ämen: Sport...
Nu kan det vara så att jag går över en gräns, för jag har faktiskt vänner som gillar sport, och ni är roliga. Men det jag tänker ta upp är Sportmänniskor i medier - TV och tidningar.
Dessa människor verkar helt och hållet sakna ett bra (och då snackar vi inte dugligt utan BRA som i fenomenalt) sinne för humor. Man kan ju undra varför sportikoner så ofta utsätts för vad som kallas "parodier". Det har jag garanterat svaret på. Dessa personer, vi kan ta Karolina Klüft som ett exempel, förstår inte. Jag slår vad om att när Hey Baberiba står där och gör en version av Klüft som är snudd på utvecklingsstörd, så sitter hon i soffan och tänker "Men titta, där e ju ja".
På galor som fotbollsgalan måste dessa ikoner skratta lite tillgjort för att inte se dumma ut, men kolla in deras ansikten! Tony Richardson sitter och tittar på sig själv i form av Robert Gustavsson och det skulle inte förvåna mig om han någon gång under sketchen vände sig om till sin bordskamrat och sa "Fan vad den där killen är lik mig. Och speedway kör han också... märkligt".
Sedan har vi intervjuerna. Den enda som kan tänkas vara rolig är ju Zlatan, men enbart för att han helt och hållet missat Sveriges viktigaste lag, den med högst straff dessutom - Jantelagen. Han sitter och skryter på om sig själv på ett härligt sätt, och han blir då... härlig. Men när Filip och Fredrik gjorde ett tappert försök att liva upp en presskonferens fanns där inte ett gram humor att hitta. Varken från förbundskaptenen Lagerbäck, Zlatan, eller någon av de andra journalisterna.
Sportmänniskor saknar humor, och kanske är det därför jag inte klarar av sport. Jag slänger sportdelen från tidningen här hemma i elden så fort jag bara kan! För får jag se en till ordvits i rubriken för en fotbollshändelse så kräker jag fan...
Men titta! Här sitter ju Lagerbäck på en ponny.
Kanske är han en jävligt galen kille ändå?
/Kastaom
MSS16 del 2
Jag lovade för en herrans massa år sedan att jag skulle skriva en del två till inlägget "MSS16 del 1" (My super sweet sixteen). Detta ska jag göra nu. Men istället för att helt hålla mitt löfte, och skriva om mitt dröm-SS16, så ska jag skriva om det mest trovärdiga utifrån mina skånska, mindre rika förutsättningar.
Dag 1, Inbjudan:
En SS16-fest är något exklusivt, speciellt här i Skåne där jag inte tror att de existerar överhuvudtaget. Och därför måste man välja gäster med noggrannhet. Då jag skulle fylla sexton år gick jag alltså i högstadiet, och högstadiet var inte min tid om man säger så. Jag kände inte många, och många visste inte vem jag var, så jag har bara ett litet utbud av potentiella gäster. Vi säger att jag har tio mer eller mindre nära vänner. För att göra min tillställning exklusiv måste jag välja att inte bjuda in en eller ett par av dem. Helst någon som står mig nära, så att det kan bli lite drama.
Har man tittat på MSS16 (MTV) så vet man att också utdelningen av inbjudningarna måste vara något lite extra. Därför får jag skjuts av min enda kompis som har moped, och skiter som tack för hjälpen i att bjuda honom. Där har vi dramat, och jag får känna mig speciell.
Dag 2, Kostymen
I den här delen av MSS16-processen brukar det faras till den lokala bästa skräddaren. Men eftersom ingen sådan finns att hitta i min stad så åker vi till Stadens Modehus. Eftersom det är en liten stad jag kommer ifrån så är utbudet på kostymer likaså. Jag får nöja mig med den enda kostymen, som inte alls är sydd efter min kroppsbyggnad (en klen sådan), men jag måste ändå bråka med min mamma om vilken jag ska ta. Alltså måste jag stå och stampa i golvet för att jag inte får gå naken på min egen fest.
Dag 3, festlokalen
Festlokaler finns det få där jag bor. Och särskilt få är de med klass. Jag får välja mellan en fiskestuga och ett syförenings-hus. Detta ska så klart omdekoreras, och i mitt fall blir det med ett party-kit från Netto.
Dag 4, artisten
Här ska jag driva min pappa till vettet. Jag måste ha en känd artist på min fest om det överhuvudtaget ska räknas som ett riktigt SS16. Men det är få svenska band som gör hemma hos-spelningar, och vi har inte råd att boka Robyn. Här blir det självklara valet bandet Joddla med Siv, som sjunger på skånska.
Dag 5, festen och presenten i form av ett fordon
Den stora dagen är här. Vi har hängt upp girlanger i takbjälkarna och Joddla står och soundcheckar. Mycket bråk med mina föräldrar om att jag inte är nöjd är obligatoriskt, men till slut ger jag min pappa en stor kram som säger:
Gästerna börjar sedan att anlända, och när alla nio är på plats gör jag min storslagna entré. Detta brukar ske på någon slags trappa. Men i syförenings-huset finns det bara en brant stege upp till ett sovloft, så denna tar jag mig snyggt nedför i min förstora kostym. Sedan går bandet igång, och kameran ska sedan gå från ansikte till ansikte på alla som skriker som galningar över vilken fet fest det är. Jag får köra en låt med bandet (Inte ens en kolvastång) och det är sedan ett faktum att jag nu är coolast i stan. Då kommer det som alla, och som inte minst jag själv har väntat på - min present! Mina föräldrar tar mikrofonen och ber alla gå ut till framsidan. Och där står det, mitt fordon. En röd Yamaha DT från 1995, som min pappa köpt upp av pappan till kompisen som jag inte bjöd. Jag trampar igång motorn, vinkar mina gäster adjö, och kör sedan ut i det ljuva livet som 16-åring...
"Jag älskar dig när jag får saker"
Gästerna börjar sedan att anlända, och när alla nio är på plats gör jag min storslagna entré. Detta brukar ske på någon slags trappa. Men i syförenings-huset finns det bara en brant stege upp till ett sovloft, så denna tar jag mig snyggt nedför i min förstora kostym. Sedan går bandet igång, och kameran ska sedan gå från ansikte till ansikte på alla som skriker som galningar över vilken fet fest det är. Jag får köra en låt med bandet (Inte ens en kolvastång) och det är sedan ett faktum att jag nu är coolast i stan. Då kommer det som alla, och som inte minst jag själv har väntat på - min present! Mina föräldrar tar mikrofonen och ber alla gå ut till framsidan. Och där står det, mitt fordon. En röd Yamaha DT från 1995, som min pappa köpt upp av pappan till kompisen som jag inte bjöd. Jag trampar igång motorn, vinkar mina gäster adjö, och kör sedan ut i det ljuva livet som 16-åring...
"Kostym funkar väl alltid på killar?"
"JAAAA!" skrek jag i morse när Tilde De Paula ställde den ledande frågan i Nyhetsmorgon i morse. Hon har helt rätt, och den där bloggaren Emma...
Parentes: (Emma är Sveriges näst vanligaste namn enligt siten svenskanamn.se. Detta kan man också lätt räkna ut om ni själva tänker på hur många Emmor ni hånglat med)
... höll helt med.
Kostym är den ultimata klädseln pågar! Och nu sitter säkert Mr Tubby och upprepar i sitt huvud vad han sa till mig när jag besökte honom i Norrland:
"Jag vet inte om det kommer bli tillfälle för att ha den där på sig", när jag berättade att jag så klart hade kostymen med mig. Det kan vara det dummaste han har sagt.
En annan vän sa däremot något förträffligt i frågan, när vi en kväll skulle festa ganska lugnt, och jag såklart hade kostymen på mig. Jag citerar:
"Varför är du så där stilig? Eller det behövs fan ingen speciell anledning för att klä upp sig!" - det kan vara det smartaste han har sagt.
På juldagen var det obligatorisk utgång, och jag valde att inte skolka. Jag blev dock förfärad när jag insåg att kostymen min var skitig och att jag inte alls kunde bära den under kvällen. Nu var allt förstört tänkte jag, det kommer inte funka, lika bra att stanna hemma. Jag tänkte på ett kommande How I met your mother-avsnitt (Just det, DIN mamma) som heter "Girls Versus Suits", såg Barney uppklädd framför mig, och grät lite grann. Hur skulle min kväll utvecklas om jag inte var så stilig jag bara kunde? På något konstigt sätt gick det ändå vägen, men jag rekommenderar ingen av er att för detta strunta i att Suita upp (Verb som borde tas med i Svenska Ordlistan).
Nu närmar sig nyår med stormsteg, och jag är bjuden på en fest med 40-tals tema. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska bära Tysk Uniform eller vara en blodig, sargad ryss. Men så hänger världens snyggaste Blazer (röd i sammet) - mitt bästa kap någonsin - i garderoben, så det ska nog lösa sig.
Jag önskar er alla ett gott nytt år, och rekommenderar alla män där ute att ta på sig kostymen, kvällen till ära. Hoppas att ni alla kan kallas Doppare-Dan år 2010! Själv ska jag så fort det nya året satt igång ta mig till Thailand, och där införskaffa mig min första skräddarsydda!
Saknad
När jag sitter här i min ensamhet så börjar jag sakna. Jag saknar att vakna kl 16 och göra frukost åt min sambo. Jag saknar att försöka väcka honom i en halvtimme för att sedan äta frukosten till Hell's Kitchen på tv. Jag saknar ICO - det jävla spelet - och att kalla flickan i det för "Dumma h*ra!" Jag saknar att dricka en back läsk på två dagar, och att åka till max och ta ett Frisco-mål.
Jag saknar vårt adjö sådär vid midnatt, när jag kryper upp i soffan för att kolla TV tills min sambo kommer hem från jobbet i sina Posten-kläder. Jag saknar frågan "Ska vi käka frukost på Caf?" och de varma mackorna med Orientdressing tillsammans med en stor kopp kaffe med mjölk. Jag saknar att gå och lägga mig kl 7 och doften av frukt och cigarettrök. Jag saknar att göra allt det där om och om igen, som världens bästa rutin...
Vad fan, åt jag bara frukost i Norrland?
Normandie?
Dagens ämne: Fylla & fight
Det här är historien om mig, mina kamrater som kämpat vid min sida, och vår gemensamma lördagskväll.
Efter ett par järn uppe vid garnisonen på Korsavadsvägen begav vi oss ut på vårt patrulluppdrag i natten. Vi korsade väg 9 österut och tog oss in bland buskagen och träden. Då det ryktats om att skogsvägen var bevakad kastade vi oss nedför sluttningen och svingade oss i träden nedåt samtidigt som vi gled fram på snön. Överste Hernia Disci förorsakades här nästan med ryggen mot ett träd, men klarade sig utan större skador. Vidare tog vi oss över fjärde bron söderifrån räknat, över Tommarpsån för att sedan ta oss vidare över fältet (den snabbaste vägen till havet).
Väl på fältet, som mer kom att likna en förfrusen sumpmark, stötte vi på problem i framkomlighet. Några av oss sackade efter resten av gruppen, men väl framme vid fältets slut och gångstigen vid havet slöt vi alla upp igen. Här ledde oss General Ballnose vidare. Vi skulle försvara vårt "Vaterland" sa han, och så gjorde vi. Vi förväntade oss ett anfall av amerikanarna (svin) och engelsmännen (för vi var ju i Normandie) så Löjtnant Wiking kallade på förstärkning från plutonerna inåt landet, men nekades hjälp. Trots detta svek från de våra egna klarade vi oss bra. Det måste varit information från mindre trovärdiga källor som nått oss angående anfallet, ty ingen kom.
Vi sökte upp bunkern där min bundsförvant Hans satt tryckt med sin pluton. Och efter ett par misslyckade försök med att öppna ingången skrek vi ner i ventilationssystemet: "Öffnen Hans! Es ist deine bundsvervanten. Wir haben ein hunderd Norske oschkulden", men Hans öppnade aldrig. Så drog vi oss vidare västerut där vi kom från. Vårt uppdrag hade inte lett någonstans. I besvikelsen sprang två ur gruppen i förväg och vi blev tre lämnade bakom.
Vi irrade ett tag runt i en bebyggelse vi inte kände till, men lyckades dock få tag på ammunition i form av en spackelspade. Denna använde på hemvägen Löjtnant Wiking som tortyrredskap för att försöka få fram information från bland annat lyktstolpar, men med mindre framgång. Väl framme vid garnisonen vid Korsavadsvägen igen så var vi väl förtjänta av ett mål mat. Vi slog oss ner framför kaminen i rummets mitt, och somnade sedan gott. Löjtnant Wiking avled framåt morgontimmarna av sina skador.
Löjtnant Wiking, 1919-1944
En julsaga
Då jag känner mig kreativ idag,
och då julstämningen nu är hög
tänkte jag ge er min egen julsaga:
'Det är kul med jul', säger barnen i stugan
'Ja', instämmer far, och ser sig om efter frugan
Hon har varit borta en bra stund nu
Undra vem som med disken ska ta itu
Mycket senare, när barnen gröt har fått
In kommer mamman, som flera mil har gått
'Var har du varit?' frågar far'n i hög barsk ton
'Jag ska berätta', svarar mamman, 'att jag börjat träffa Jon'
'Var träffa du honom?' frågar barnen i kör
'Nej, vad jag menar är att jag ligger med honom gör!'
Far blir då ilsken, och reser sig fort
Och välter i farten jul-ljuset stort
Plötsligt står stugan och barnen i brand
'Spring!' skriker pappan, 'rädda sig den som kan'
Men klappar har staplats i farstun full
Och barnen i lågor faller omkull
Spraket från elden kväver CD:n med Carola
Far börjar bortåt mot mamman att åla
'Satan din kärring', blir han sista ord
Innan julen i stugan är tillintetgjord
/Kastaom
"Åhnej! Det är cheers på tv"
Dagens ämne: Natt-tv
Hur många råkar ibland bli kvar vid 6:ans kvällstablå? Jag är en av dem, räcker upp min hand. Några av mina vänner har varit där, det vet jag, så räck upp era händer! TV6:s kvällstablå brukar se ut så här på ett ungefär:
Family Guy
Simpsons
Simpsons
Simpsons
Scrubs
Scrubs
How I met your mother (Just det, din mamma!)
Seinfeldt
Cops
Simpsons
osv, osv....
Det är alltså en kväll fullspäckad av vad jag vill kalla Slö-tv. Man kan sitta ett bra tag och titta utan att titta, och då det en gång i tiden sades att Simpsons var roligt så stannar man lätt kvar vid TV:n när det ena programmet avlöser det andra. Men det är efter 18 avklarade avsnitt av Simpson, 4 av Scrubs och 2 av Seinfeldt som det börjar bli farligt. Varför 6:an överhuvudtaget har gjort så här har jag ingen aning om, men efter en hel kväll med helt okej slö-tv kommer ett avsnitt av Cheers ("Skåul" på skånska) - serien vilken "Fraiser" blev en succéartad spin-off på. Har ni aldrig sett Cheers, så är jag glad för er skull. Cheers är inge kul. Det är inte ett lika farligt dåligt program som Våra värsta år (som får 20 u-landsbarn att dö varje gång det sänds) men det är fan inte roligt!
Här får man ett förtroende för 6:ans helt okej utbud av serie-maraton, och så väljer de att avsluta varje kväll med Cheers! Det är som att de vill djävlas med en. Det är som om din tjej skulle ge dig världens bästa förspel, i flera timmar, för att sedan slå dig i huvudet med ett baseball-trä upprepade gånger! Det är sjukt helt enkelt!
Här kommer ett visdomsord från en av mina vänner, om att sitta vid tv:n för länge (till kl 01.20) och se när ett avsnitt av Cheers börjar:
"När Cheers börjar, då är det dags att gå och lägga sig"
Samt ett citerat rop på hjälp, från en vän över hundra mil härifrån:
"Åhnej! Det är Cheers på tv"
Första säsongen på DVD - köp den inte!
Tack och hej, Tv-out!
/Kastaom
Familjesyndromet
Nästan hela min familj lider av vårt eget lilla Familjesyndrom. Vi kan kalla det L's Syndrom (förkortat LS). Syndromet kännetecknas i tre olika områden:
1. Beslutsångesten (från mammas sida)
2. Att skjuta upp sysslor
3. Att aldrig bli klar att gå
Beslutsångesten kommer utan tvekan från min mors sida. Jag tror att den främst drabbat mig och min äldre syster i nästa generation. Den har färgat av sig på mig sedan jag som liten kunde gå runt i timmar på Bo Ohlsson i jakt på rätt lego...
Parentes: (Lågprisvaruhuset Bo Ohlsson är en hemsk plats, vilket man inte inser när man är ett litet oskyldigt barn. Jag var där för sista gången i förrgår och blev fruktansvärt deppig. Fula människor och fula lokaler is no good for you!)
... till att jag nu för tiden måste rådfråga hälften av mina kvinnliga vänner innan jag ens kan köpa en vårjacka. Mor har just nu mest beslutsångest över minsta detalj i vårt blivande badrum.
Att skjuta upp sysslor är nog pappas grej. Detta drabbar främst familjen när han till exempel har lovat att betala en räkning, men likväl blir förbannad och svär när påminnelsen med extra avgift kommer 14 dagar senare.
Denna del av syndromet har också drabbat min lillasyster väldigt hårt. När vi för ett par år sedan skulle flytta kom mamma upp på hennes rum och fick till sin förskräckelse se att ingenting var nedpackat, och flytten skulle gå under veckan. Då ser min lillasyster lugnt upp på henne och säger: "Äh, jag tar det mot slutet"
Att aldrig bli klar att gå drabbar nog främst våra vänner. Vi är familjen som kommer sist på släktmiddagar, och folk har slutat förvånas. Jag minns hur vi i panik och i kampen mot klockan grät som barn i bilen, när pappa gick in i huset en femte gång för att hämta något.
Jag kan erkänna att jag själv drabbats väldigt hårt av den där genen. Det vet förmodligen också ni som någon gång varit hemma hos mig när vi ska gå någonstans, hur det på något konstigt sätt alltid tar en jävla tid för mig att komma utanför dörren, bara för att sedan komma på att jag glömt något och bli tvungen att gå in igen.
Till alla er som någon gång påverkats negativt av LS säger jag bara förlåt, vi kan inte hjälpa det. Det är generna! Till er som lyckats påverkas positivt säger jag, bra gjort?
Från burk till dosa
Dagens ämne: ?
Jag kom hem efter flera dagar borta, bland vänner och utan datorer, och tänkte "nu ska jag slå mig ner och göra något roligt vid datorn", men insåg genast att det inte alls var kul. Detta gjorde mig omotiverad till att skriva ett inlägg, och därför funderar jag nu istället på att ta min dosa med Kronan White och föra över snusen i den till min nu nästan tomma Lucky Strike White-dosa (den har bjudlock, vilket är bättre än att inte ha bjudlock). Nu ska jag göra det... (OBS! Jag väljer att låta tre av KW-snusen ligga kvar i KW-dosan för att kunna hitta den och bli sjukt lycklig när jag tror att jag är out of snus)... Nu gör jag det... (Fast observera att LSW-dosan inte är helt tom, utan i botten ligger även där tre snus kvar, nu av sorten LSW för att jag ska bli sjukt lycklig när jag tror att jag snusar KW men inser att det smakar LSW - det handlar om att lura sig själv för att bli lycklig!)... Nu ska jag föra över snusen...
Skrrrriiiitch.... klopp.... klopp... vluff... kluff...
... På tal om snusen så har jag blivit skadad och börjat förkorta namnen i mitt huvud. Flickan i filmbutiken visste inte alls vad LSW (uttalas ELL-ESS-VE) var och det förstår jag nu i efterhand. Därför fick det bli en dosa KW (uttalas KÅ-VE) istället.
Till sist en lista över mina godaste snus just nu:
- LSW
- GPW
- KW
- RL
- GP
- VJSSHODÄK
(Pluspoäng till den som listar ut alla förkortningar) Puss
Lukas: MVG +
Ord som rimmar på Knark...
- Stark
- Bark
- Mark (som i Levengood som i "Lever gott" som i knarkar)
- Djurpark
- Frispark
- Monark
- Sark (Luciadräkt på skånska)
- Snark
- Snöspark
- Clark (knarkarnamn)
God öl btw! Rysk...
"En vän med knark skapar vänskap stark" - farmor
Min släkting på Titanic
Dagens ämne: Ett svin?
För något år sedan fick jag nys om en släkting, några generationer bak, som tydligen fanns med ombord på det ganska kända, sk. osänkbara skeppet Titanic. Hade jag fått reda på detta ännu tidigare, si sådär när jag gick i lågstadiet hade jag nog dött då jag var en riktig entusiast. Jag och en kompis brukade rabbla fakta som: Hur många som överlevde, hur många som var ombord, vid vilket klockslag Jack stack sin penis i Rose osv...
Men nu fick jag alltså reda på det för ett par år sedan då både intresset och mina kunskaper avtagit en hel del. Men ändå coolt, tänkte jag. Så dök ämnet släktforskning upp på släktmiddagen för en vecka sedan och jag började tänka närmre på det hela. Borde jag vara stolt?
Faktum är att min släkting, Herr Lundström, var man samt reste i 3:e klass. Och ser man då på hans förutsättningar att överleva så är de ganska små. För det första: "Kvinnor och barn först", för det andra "Nej, tyvärr. Då ni reser i tredje klass har ni inte betalat för plats i livbåtarna. Vänligen stå kvar innanför den låsta grinden och hoppas på tur."
Alltså borde han inte överlevt? Vad gjorde min släkting för att få en plats i livbåten egentligen? Jag och min far spekulerade i hurvida troligt det kan vara att han faktiskt kastade kvinnor och barn överbord för att själv ro vidare mot Amerikat. Jag kommer så klart aldrig få reda på hur han bar sig åt, men misstankarna är stora. Jag vill inte ha ett svin i släkten!
Ännu en tragisk del i historien är att han länge försökte övertala sina svärföräldrar att få ta med sin Branteviks-flicka på resan. Trots att detta inte gicks med på så stack de ändå, båda två. Och gissa vem som dog?
Pannkakor borde heta Gladkakor
Dagens ämne: Något helt annat
För någon vecka sedan passerade jag och en god vän den här löpsedeln i en sydlig Skånsk ort:
Genast kände jag mig tvungen att fota den och skicka till medlemmarna i min familj, med den påhittade nyheten att "Vellinge kommun har lämnat in ett förslag på att Sjöbo kan ta emot flytkingbarnen istället". Då fick jag det här svaret av min far:
"Det låter ju bra. Sjöbo är ju
en öppen och fördomsfri
kommun med stor mångfald
av olika afrikanska kulturer.
Man dansar och skrattar på
gator och torg."
Det tycker jag var bra sagt!
Vi har fått en hantverkare...
Dagens ämne: Husdjur?
Jag tror det började för någon månad sen. Jag vaknade av ett fruktansvärt buller i väggar och golv, och undrade om någon bestämt sig för att kasta stora grenar på mitt hus medan jag sov. Ljuden kunde inte lokaliseras riktigt av mina nyvakna öron, och verkade för en stund komma överallt ifrån. Så kom insikten till mig, som en macka med hjärtsalami kommer in i sovrummet mitt i natten när man har en flickvän, oväntat men ändå så självklart. Vi hade fått en hantverkare i huset!
Till en början ändrade han ofta form. Han gick från äldre snickare till medelålders rörläggare. Till slut hittade han ändå sig själv och blev en murare i 40 års-åldern. Nu har han varit här ett tag, och liksom blivit en del av huset. Orsaken till att han kom, den vet vi inte helt och hållet än, men han renoverar vårt badrum. Detta är ju jättesnällt, men det kan också bli lite besvärligt. Badrummet ligger placerat vägg i vägg med mitt sovrum på övervåningen och detta kan leda till mindre sömn för min del. Han har en tendens att banka i väggar och golv närhelst han känner för det. "Kanske är han hungrig", sa jag till pappa. Bankandet är i vilket fall en stor faktor i att jag har börjat gå upp tidigare. Som har min hjärna ställt in sig på att väcka min kropp tidigare än vanligt, för att den insett att detta är bättre än att väckas till chocken av hantverkarens oljud och skrikande. Min mor ser så klart fördelarna i detta och har laddat ner applikationen Väckarklocka till hantverkaren, så att jag inte ska ligga i sängen hela dagarna.
Hur länge han ska stanna vet vi inte. Men vi har liksom börjat vänja oss. Godmorgon, hälsar jag varje morgon när jag passerar badrummet, och han brukar på ett skämtsamt vis hälsa tillbaka. Kanske stannar han för evigt, kanske drar han sig tillbaka dit han kom ifrån (undrar vart) när han känner att jobbet är slutfört. Det kanske är så att vi har fått en hantverkare. Det är ju alltid bra?
Från början
Dagens ämne: Belöningen som ingen fått (än)
Jag känner mig tvungen att ta upp det här igen, vad som skrevs i mitt allra första inlägg. Nu har det gått en tid och några sidor - trots att jag är en väldigt inaktiv bloggare. Och nej, jag kommer aldrig skriva flera inlägg om dagen. Däremot blir det i fortsättningen som vanligt: Ett inlägg då och då, men med utsökt kvalitet. Det är som med guld och tryffel, rariteten höjer värdet!
I vilket fall så uppmanade jag mina läsare (hur många är ni, tre?) att lista ut vad bloggens namn Kastaom har med innehållet att göra. Och ska jag vara helt ärlig så vet jag inte riktigt om det stämmer längre. Men tanken fanns där, och har jag lyckats till viss del är jag nöjd. Men det finns en risk att jag bara spårat...
Jag blir då och då tillfrågad av någon vän om de "har listat ut rätt?", och jag kan inte låta bli att smickras och förundras över deras genomarbetade förslag. Dock har ingen haft rätt än, och det förvånar mig inte. Tro mig, kopplingen befinner sig på en så fruktansvärt långsökt nivå, och namnet dök upp som av en slump nästan, att det är inget att behöva känna sig dum för. Jag hade aldrig kommit på det. Fast det gjorde jag ju i och för sig...
Här kommer i alla fall hjälpen, i form av TRE LEDTRÅDAR, som jag tycker att ni (tre) läsare mer än väl förtjänar:
TRE LEDTRÅDAR
- I första inlägget finns ett oerhört ledande ord
- Som andra ledtråd ber jag er fundera över mina informationskällor... mhm...
- Och till sist (egentligen inte alls nödvändig om ni kommit på kopplingen mellan ledtråd 1 och två) ger jag er ledtråden: Grekiska
Som en bonus nämner jag än en gång att kopplingen mellan bloggens innehåll och dess namn kanske inte alls är lika självklart när jag nu skrivit ett tag. Men tanken fanns där... mhm... mhm... till en början
