Kastaom

Syfte

Jag tänkte försöka mig på ännu ett tema. Teman i denna blogg, vet jag av erfarenhet, består inte alltid. Men det kan ju vara schysst med lite friska vindar. Istället för i kategorin "Hat är ett starkt ord" kommer jag nu att placera pretentiösa, bittra, konstaterande inlägg under en ny kategori: "Popluggen har talat". Inlägg som enbart är drivna av hat - och inte bara av irritation och viljan att berätta att någon tycker fel - kommer självklart fortsättningsvis att finnas under "Hat är ett starkt ord"-kategorin. Likaså kommer mat-inlägg som vanligt att placeras under "Mat är ett starkt ord".

Historien bakom namnet

Efter den första timmen, den första dagen på universitetet i Kalmar bestämde jag mig för att gå fram och prata med någon. Jag såg mig omkring och en bit bort, rökandes i ett hörn, lade jag för första gången märke till Mr Crack. Till skillnad från min långa lugg (numera avklippt) var hela hans kalufs i axellängd, och iklädd den obligatoriska bandanan och en Hendrix t-shirt såg han onekligen ut som en rock-kille. För att inte tala om hela hans framträdande som sa "Fuck you, jag är här för att bli full".

Jag gick fram till Mr Crack, ställde de obligatoriska frågorna:

- Var kommer du ifrån? Ska du gå journalistik?

- Eskilstuna. Ja.

Jag kopplade genast Eskilstuna till bandet Kent.

- Kenthatare?

- Varken gillar eller hatar...

På kvällen blev vi fulla i varandras sällskap och tids nog blev vi vänner. Någonstans på vägen anammade Mr Crack ett uttryck. Det var vid tillfällen då jag kommenterade något, kritiskt lade fram min åsikt eller bara bittert konstaterade fakta. När jag gjort så sa Mr Crack: "Popluggen har talat..."

... vilken plats! Turister lockas ut till diverse sevärdheter i sydöstra Skåne, men inget är då så vackert som det här. Ett givet stopp på vägen, vart du än är på väg, om jag får säga mitt.


2010. Foto: Jakob Fyledal


2011. Foto: Kastaom

Maja skriver:

"Hej kastaom! Tack för din underbara blogg! Jag har en fråga och den lyder såhär. Varför drömmer man alltid mest på morgonen och inte under natten? Gärna ska man ha vaknat till en liten stund och sen somnat om, då hamnar man oftast direkt i en dröm"



Det var en mycket märklig fråga du ställer Maja. Drömma medan man sover, hur går det till? Åtminstone min hjärnverksamhet slås fullständigt ut så fort jag sussar in om natten. Jag vet inte om det är ett skämt du försöker dra, men jag förstår det då icke.

Drömmer gör man om dagen, det kallas att dagdrömma. Jag kan inte erinra mig om att jag någonsin läst ordet nattdrömma, vare sig i den svenska ordboken eller i någon översättning.

Ditt medicinska tillstånd låter onekligen unikt. Jag skulle rekommendera dig att uppsöka närmaste forskningscentra för undersökning - det kan du tjäna stora pengar på!

/Kastaom

Snart är det äntligen midsommar! Männens högtid. Alla vet ju att midsommarstången är en uppochnedvänd fallos ("Avbild av eregrerad penis" - Nationalencyklopedin) och har skapats för att förtrycka kvinnorna. Men för er som inte lagt märke till all symbolik i midsommarfirandet så presenterar jag här nedan en lista:

• Nypotatis - Runda och små. Symboliserar helt enkelt mannens testiklar, ergo: att det är mannen som har kraft att föra arten vidare.

• Snaps - Blir baklänges "spans", vilket på engelska betyder spännvidd. Spännvidd kan man ju bl.a mäta mellan ett flygplans vingspetsar. Och däremellan finns? Just det, flygplanskroppen. Som är formad som en penis.

• Blomsterkrans - Helt enkelt en symbol för vaginan. Kvinnor ska förtryckas genom att bära sitt eget könsorgan på huvudet.

• Janssons Frestelse - Namnet bakom rätten kommer från den gamla sägnen om Herr Jansson. Han ska på en midsommarafton ha slängt ner en massa kvinnor i en grop och sedan hällt grädde och fisk på dem. Detta gjorde enligt berättelsen Herr Jansson upphetsad. Rätten har kommit att bli en symbol för att mannen får göra som han vill med kvinnor, bara han blir tillfredsställd.

Så, glad midsommar alla män. Hoppas att förtrycket blir lyckat även i år!

På journalistutbildningen får man bl.a ha så här kul:



En skapelse som hela Kaskett-gruppen blev nöjd med. Från början visste vi bara att vi ville ha ett surrealistiskt hotell mitt ute i ödemarken på Öland. Självklart behövdes en story också som vi jobbade fram.
Det var mycket slit och släp. De duktiga skådisarna fick vi tag på i sista stund. Grejerna hämtades från diverse återbrukscentraler i Kalmar och bara djävulen vet vad vi hade gjort utan tillgången till två bilar och släp.

Till den knappt märkbara åkningen (vid 0:17) hade vi tänkt använda en dolly. Dock visade den sig vara obrukbar på gropig asfalt. Medan vi stod och svor över detta kom en man förbi och frågade om vi ville låna lite hemmabyggd räls som han hade i källaren. Denna otroliga slump var vi mycket tacksamma för. Filmen är inspelad i Kalmar och på Alvaret på Öland.

Musiken skapades av mig och (främst!) Jonas Jakobson. Mannen ska ha en stor eloge för att han på en dag lärde sig spela munspel. "Hum"-låten började som ett dåligt skämt om musik från filmen Juno, men fastnade sedan så pass i våra huvuden att den fick vara med.

Resterande urduktiga gruppmedlemmar i Kaskett är:
Stina Gustafsson, Emilia Thor, Linus Pettersson och Peter Malmgren.

"Hanna!"
En utav Camp Cracks bättre uppfinningar. En lek som från och med nu får namnet Hanna. Hanna är en utmärkt lek dagtid på festivaler - när man knäckt några första öl och inte orkar göra mycket annat än att sitta i sin solstol och skrika.
Kort och gott går leken ut på att skrika namn. Vi för vår del började skrika "Hanna" då en passerande tjej var väldigt lik en Hanna vi känner. När en annan person då vände sig om, och undrande tittade åt vårt håll, insåg vi att vi skapat världens kanske bästa lek för sådana här tillfällen.
Hela campet ska skrika ett namn för att se om någon reagerar. En bra förutsättning är att bo relativt nära en gång. Jag kan också rekommendera att börja med vanliga namn som Hanna och Emma (Hanna kan dessutom lätt misstas för Sanna, Anna eller Johanna - vilket bara är till er fördel). Efter att ha fått respons på tillräckligt många Hannor och Emmor kan man ge sig på svårare namn, som Tor-Olle.
Vår största bedrift i leken måste ha varit när någon i campet sa: "Han ser ut att heta Kalle...", alla skrek "Kalle" och killen kom fram till oss och undrade om vi kände varandra. Oerhört underhållande.

Genvägen
Samma dag som vi insåg att Systemet var stängt (kanske den värsta dagen i mitt liv) gick vi för att inhandla omotiverat dyr 3,5% öl på ICA. När vi inhandlat våra drycker och ska gå tillbaka till campingen förslår vår Norrländska vän att vi ska gå en annan väg. Hans motivering lyder:

"Förut gick vi som i ett U. Om vi går så så kommer vi hamna där vi ska va."

Smått förbryllade över vad han egentligen sa följde vi utan ork till motstånd efter. Efter att ha passerat ett bostadsområde utan att möta någon annan festivalbesökare började jag fundera på om idén var så bra. Jag gav i alla fall min vän en chans och fick ångra mig djupt. Vi lyckades gå ut ur staden Hässleholm, ja kanske till och med kommunen. Vi såg nedlagda bruk, industrijärnväg och gick till slut vid kanten av en motorfartsled. Norrlänningen gick främst, glad i hågen och lyckligtvis utom hörhåll för våra glåpord. Dryga som vi är sa vi i fortsättningen, så fort Norrlänningen ville gå någonstans: "Vadå, har du hittat en genväg?"
Vi var så elaka att han till slut åkte hem. Han skyllde på sjukdom.

"Parkour!"
På festivaler verkar jag bli som fullast när min flickvän lämnar mig utom synhåll, fråga mig inte varför. Det är inte min mening. Denna kväll hade hon hängt på en fotograferande bekant medan jag satt kvar i Camp Crack. Då jag inte var lika soltålig som de andra (Sjöwald t.ex.) så flyttade jag mig ganska snart till skuggan. När jag kom tillbaka efter ett par öl var jag väldigt törstig och tog glatt för mig av Mr Cracks apelsinläsk.
"Du Matty. Det är vin i den där. Ta det lugnt", sa han varnande.
"I den här?" frågade jag medan apelsinläsken rann nedför hakan. "Det är inget vin i den här!"
Och förrådd av smaken fortsatte jag att klunka. Sedan minns jag inte riktigt. Jag minns att jag blev glad, och som alltid när jag är glad började jag praktisera parkour, samtidigt som jag utropade "PARKOUR!" inför varje trick. Då jag inte hade så mycket fransk betongdjungel att tillgå hoppade jag mest upp på stängsel och försökte klättra längs dem. Vidare hoppade jag upp på en väns axlar, satte hälarna i sidan på honom och red glatt ned en massa andra passerande. Det hela slutade med att vi kom till ytterligare ett stängsel. Min vän bromsade och jag flög genom luften (skrikandes "PARKOUR!") för att sedan spetsa handen på ett uppstickande järn.

För längesedan gav jag upp tanken på att hamna på förstasidan som dagens bloggtips. Jag har helt enkelt inte möjlighet att stå i bikini i en pool någonstans i Thailand och blogga på min 11" notebook. Jag har inte heller möjlighet att skriva ointressant varje dag om hur jag dricker kaffe, hur jag snart ska gå ut med tjejerna och om hur min nya klänning (som alla borde köpa, men damn you copy cats om ni gör det - ni vill bara vara precis som jag!) sitter perfekt, och sedan visa detta med en närbild på min rumpa och en på mina bröst. Jag kan helt enkelt inte gå ifrån kvalitén.

Borde jag lägga in fler bilder? Det kanske är för mycket text? Fan heller. Den som inte orkar läsa mina texter utan att se en bild på min rumpa/papperskaffekopp/klänning/bikini/pool/11" notebook har helt enkelt inte gjort sig förtjänt av det. Jag tänker fortsätta så här, precis som vanligt. När jag blir skjuten efter en väldigt konstnärlig fotografering i New York och dör så kommer bloggen bli kult. Folk kommer tänka: Den där Kastaom. Han sålde aldrig ut sig.

Därför tänker jag nu skriva om skitnödiga konstnärer på Österlen.

Konstnären Gunilla Mann, som är kvinna, har enligt Wikipedia på norska "utviklet en naivistisk stil". Hon målar som ett barn. På nästintill alla hennes tavlor finns hus, en cyklande dam med ghetto ass och klänning samt en svart katt. Hon är omåttligt populär.



I går när jag stod i kön till kassorna i mataffären stod en medelålders kvinna framför mig. Hon var klädd i den obligatoriska stilen som jag kallar "Hej-jag-har-flyttat-till-Österlen-och-arbetar-med-konst-och-vill-hemskt-gärna-förbättra-kulturlivet-här-nere-för-andra-sommargäster" (märk: ej urinvånarna).

Hur som haver hade hon väl köpt lite av det vanliga (mat) och betalade för detta med sitt kort. Sedan hade hon ytterligare varor uppställda, vilka skulle skrivas upp på Gunilla Manns (still a woman) kredit. Varorna vilka konstnären skickat bud efter var enbart toalettpapper av märket Euroshopper. Mitt öga räknade snabbt till fyra stora paket - oändliga meter rövrengöring.

Tänk vad man kan få reda på bara genom att gå till affären. Nu kan jag slappna av med vetskapen (snarare förhoppningen) om att hela konstnärseliten på Österlen har drabbats av matförgiftning efter en vernissage, och nu likt en lackeringsfirma sprutar ur alla tänkbara ändar. Kanske håller det i sig så att nästa års konstrunda får ställas in, eller åtminstone försenas och väcka ilska bland världsvana stadsjeepförare, hela vägen från från Brösarp till Nybrostrand.

För att förtälja om årets - för min del - enda festivalupplevelse:

Första känslan: "Jag är för gammal"
Att Siesta! är de ungas festival, det hade jag klart för mig. Utan tvekan skulle merparten av besökarna vara yngre än mig. Ändå var det i chock vi anlände och konstaterade att besökarna var jätte-jätte-små! Klädda som för en skolavslutning i 6:an strövade de förvirrade runt och visste inte riktigt hur man gör på en festival. Vi slog oss ner på en gräsmatta för att vänta in resten av vännerna och började studera spektaklet.
Inom fem minuter hände det första gången. En tjej och en kille kom, med ansiktsuttryck utan hopp, fram och frågade: "Kan ni ta in vår alkohol?".
Vi var deras sista hopp, en slags garanti. Dom där är gamla, hade de tänkt.
Inte ens vår 29-åriga åldring hade då anlänt. Bedrövade över deras åldersbedömning tackade vi nej. Innan alla var samlade hade vi tillfrågats ytterligare två gånger och första känslan på festivalen blev: "Jag är för gammal för det här..."

Camp Crack
Camp Crack bestod av journaliststudenter från Kalmar, två bloggfans från Halland samt en söt flickvän från Skåne.
Våra grå och gröna tält sattes upp i ringformation tveksamt nära bajamajorna, i den del som kan ha varit den varmaste på campingområdet. Super Hans var något av en husgud och förutom det självklara (crack) berusade vi oss mestadels med Zumbali och Varm*.

"Jag tror på Jesus"
"Ska jag köpa med ett flak öl?", skrev min flickvän i ett sms på onsdagseftermiddagen när jag satt i bilen på väg till Hässleholm. "Nej", skrev jag. Inte skulle hon behöva släpa på det helt ensam. Vi klarade oss fint i campet där vin delades liksom mellan Jesus och hans lärjungar. Men morgonen därefter hade förrådet sinat och vi beslöt oss för att gå mot stan.
Halvvägs dit, ungefär vid den av festivalbesökare invarderade Netto-butiken, möttes vi av en besviken man som varnade oss för att gå hela vägen in till stan.
"Systemet har stängt... det är röd dag tydligen"
Jag kunde inte tro det. Systemet har stängt under festivalens första dag! Mitt utrop följdes av diverse svordomar. Jag gick som i en dimma. Jag kunde inte se, inte höra världen omkring mig. Hur skulle vi klara oss?
"Just det, det är ju Kristi Himmelfärdsdag", kom någon i gänget fram till. Ännu värre, vi tvingas dricka tre-femmor för en kristen högtid som ingen i landet firar, ingen förutom butiksägarna som fått ännu en anledning att hålla stängt.
"VEM FAN TROR PÅ JESUS ÄNDÅ?!" utbrast jag i min mest intensiva desperation
"Jag..." svarade en flicka lite skrämt, som satt på trottoarkanten nedanför mig.
Vi gick tysta därifrån.

Sjöwald - Solguden
Efter att ha haft sommarlov i cirka ett dygn kändes det inte svårt att kasta av sig tröjan och slå sig ner i en av de stulna solstolarna i Camp Crack. Solen värmde, värmde för mycket. Men tanken som gick genom allas huvuden var att nu ska man inte klaga. Inte nu när det äntligen är varmt... för varmt!
Vi satt så länge vi orkade, eller snarare tills vi orkade resa oss och göra något annat, och det kändes fint att redan i början på juni lagt en fin grund för brännan.
Följande dag vaknar jag av ett rött sken utanför mitt tält. Med smala, trötta ögon tog jag mig ut, och fick till min fasa se min vän Sjöwald, förvandlad till röd under natten.
Folk kan bränna sig, och folk kan bli röda. Men detta var utan dess like. En så röd och klar färg trodde jag inte att man kunde frammanna på mänslig hud. Sjöwald hade bränt sig, och det var vackert.
Senare under dagen tog han sig klokt nog till ett apotek i stan. Med en fnissande kö bakom sig beskrev han för kassörskan vad han behövde: Lite solkräm. Något starkt, kanske solfaktor 15?
Kom inte på fråga. Kassörskan tvingade på honom en flaska med solfaktor 50, något annat tillät hon honom inte att köpa.


*Varm kallades den 7% dryck som av Kiviks Musteri framställs under namnet "Varm & Kall". Vi upplevde att drycken nästan uteslutande var varm.

Resan hem började utan att jag blev förvånad med att Skånetrafiken blåste mig igen.
Den plötsliga känslan av spontanitet som kom till mig gjorde min hemfärd från Siesta än mer diabolisk än jag från början tänkt mig.

"Jag kan ju ta vilken väg som helst", tänkte jag. Vad mysigt att se var tåget stannar, att ta en promenad i byn/staden i fråga medan jag som en vagabond väntar på nästa färdmedel hem.

Så var inte fallet. Efter att ha hoppat av tåget från Hässleholm i Kristianstad upptäckte jag vid Simrishamnsbussens kur att nästa buss inte gick på fyra timmar - ergo: min vuxenbiljett för 96 kronor skulle ha spelat ut sin roll och busschauffören skulle utan tvekan kräva en ny.
I desperation ringde jag till min flickvän, och som den ängel hon är löste hon hela situationen. Kanske ska jag tacka hennes iPhone med vilken hon snabbt surfade fram diverse kollektiva transportvägar hem. 

Parentes: (Kan inte erinra mig att jag tidigare använt ordet surfa i skrift. Får mig också att tänka på hur min journalistlärare rättade mitt ord "siten" till "sajten" - oroväckande)

Det blev en tur som åter gick genom Hässleholm. När tågvärden i högtalarna berättade om anslutningståg till Stockholm på både svenska och utländska sjöng jag högt refrängen i Patrik Isakssons låt "Tillbaks till ruta ett".
I Lund hoppade jag av, en smula besviken över min oförmåga att spontant åka till Helsingör och ta "en kold en", och beställde på Subways en inte fullt så spännande macka av en än mindre exhalterad expedit.
Besöket avslutades ändå lyckligt med att se en gammal gammal gammal vän, som jag knappt kände igen i hans renrakade ansikte och nyklippta frisyr. Den 1,5 timmar långa bussfärden sov jag mig igenom innan jag på stationen i Simrishamn möttes av mödrar i två generationer.

"Välkommen hem!"

I det vita huset, med nylagd stengång framför dörren, bjöds jag på mat i mängder, som jag trots förkylningen jag fick betala helgens nöjen med njöt av. Resten av kvällen spenderade jag med att förundrat stå och titta på all mat som fanns i kylskåpet. Är det så det ser ut, att ha mat...

Kort sagt kan jag väl endast säga: It feels good to be home... vid havet, vid Österlens dalar!