Kastaom

Nu har företaget bakom dessa i:n börjat anpassa sig ännu mer efter just individen och går ner på högst personliga plan - allt för att vi ska ha prylar som passar just oss!

"The new iRad - Exclusive release April 26th in Tjernobyl, UA only

• Check your body's current radiation level
• Create your own mutations
• New iCal -Stay updated by following the halflife process of uranium in your neighborhood
• Find closest radiation shelter with iRad-maps
• Communicate with your friends abroad, who seldom visit you

Kanske tänker ni nu att det är ett sätt att utnyttja sina föräldrar det där med att åka hem och ta för sig av det gamla goda livet (diskmaskin, dyrare mat, betald TV-licens). Men jag tror faktiskt att det är en win win situation det där. Jag tror att våra föräldrar där hemma mår bra av att få ta hand om någon igen om huset blivit halvtomt sedan man flyttat ut. Jag tror att lika mycket som vi uppskattar att någon annan lagar middag, att någon klappar oss på huvudet som om vi var små, så uppskattar de vårt sällskap nu när vi inte längre hänger och hasar efter dem i benen. Nu när vi inte sitter där i soffan hela dagarna och inte plockar undan efter oss.

Nu blev tyvärr min helg något av en blixtvisit. Jag hann bara använda diskmaskinen ett par gånger, och någon middag hann jag inte äta med familjen då jag var fullt upptagen med att umgås med flickvän och vänner. Lill-syrran hade bestämt sig för att åka iväg just denna helg, och mor och far var bjudna på kräftskiva på lördagen. Jag tänkte att vi kanske hade söndagen åtminstone, men då hade tyvärr mor fått i sig en dålig kräfta och mådde inte alls bra. Hur som helst kändes det ändå skönt att för ett litet tag få vara hemma-barn igen. Och fast det var jag som klappade lilla mor på huvudet, och fast jag nu fick värma fredagens middag i mikrovågsugnen så kunde jag känna att det här hade min pappa lagat. Så den enda tanken som fyllde mitt huvud när jag satt där i soffan, innan jag plockade undan efter mig var: "Gud, vad underbart att inte behöva laga middagen själv! Det här borde alla prova på!"

Detta är ett utmärkt sätt att spara ork lika mycket som det kan vara en räddning när du på väg hem från efterfesten inser att du inte har någon färdig matlåda till skoldagen som följer. Står du redan vid spisen och ska laga en maträtt så tio-dubbla satsen och frys in vad som blir över i lagom stora portionsförpackningar!

Tryter fantasin? Jag ger er här receptet på en duo-komponerad köttfärs, en eminent sådan, för vilken jag och min rumskamrat slog våra fina hjärnor ihop och skapade i kväll.

1 pkt tärnad bacon

1 pkt krossade tomater m. vitlök

2 medelstora lökar

1 stor morot

2 vitlöksklyftor

1 dl matlagningsgrädde

1 st CD: Cornelis Vreeswijk - Cornelis Live (från 1991) alt. ett Spotify-konto

1 par skidglasögon

 

Salt

Chiliflakes

Grovmalen svartpeppar

En gnutta kanel

 

Gör så här:

1. Sätt på Cornelis Vreeswijks skiva

2. Hacka löken, vitlöken (glöm ej skidglasögon) och riv moroten (här kan skidglasögonen tas av igen)

3. Fräs löken och vitlöken tillsammans med bacontärningarna

Njut av dofterna!

4. Tillsätt köttfärsen, dela med slev/trägaffel och fräs tills allt kött

fått färg. Krydda (mycket chiliflakes)

5. Tillsätt tomaterna, grädden och till slut morötterna

Sänk värmen och låt puttra i ca 5 minuter

Servera med valfri pasta, eller något helt annat

 

/Kastaom

Dagens ämne: Ät makaronerna direkt ur grytan

Dagens ämne: Sista dagen på jobbet

- 666? Det är ondskans nummer enligt bibeln, visste du det?

- Jo då, hehe

- Ja, det fick man lära sig i skolan när jag var ung. Lär ni er det än?

- Nja, det är väl från musiken

- Musiken, jaha! Ja, djävulens nummer är det, just det.

Finns det en poplåt som handlar om det?

Då jag i våras var fruktansvärt arbetslös ägnade jag mig en hel del åt diverse skrivövningar för att fördriva tiden. När jag nu packar inför flytten till staden där jag i höst ska börja studera journalistik, har jag hittat några av dessa nedklottrade ark, och känner att det kanske är värt att dela med mig ett utav dem till er, mina läsare. (Är ni fortfarande två?). Stycket som följer får heta just "Helt utan e:n", för det är just vad det är. Ett stycke skrivet helt utan bokstaven "E".

Ja, man kan ju kanske säga att det är en cynisk berättelse med tragiskt slut. Knappast försöker den lyfta fram fantasi som något positivt, snarare som en synd som ska bestraffas med döden. Men så har man ju inte så stort ordförråd att plocka ifrån om en enda bokstav förbjuds att användas. Sensmoralen i detta korta stycke? - Utan e:n skulle vi kanske inte få några lyckliga slut i berättelserna vi skriver, läser och hör om, och det skulle jag inte alls tycka om. Så tack, alfabetets skapare för denna lilla enkla bokstav. Tack för att vi inte är helt utan e:n! (Som ängen, förälskad i trädslaget ene kanske skulle ha sagt).

Ja juste! Jag har ju glömt att uppdatera min Celebrity Spotting i Simrishamn-lista, vilken utförs på mitt ena jobb som är lägligt placerat i hamnen. Numer ser listan ut så här:

Dagens ämne: Grannosämja

Grannosämja, tyst, tyst. Så att de nästan inte hör vad du egentligen tycker om dessa små ting som förstör din tillvaro, din annars så underbara vardag.

Jag förbluffas så, kanske är jag bara dåligt uppfostrad, över hur man kan hålla tyst om saker som stör en så. Hur kan ni möta folk med leenden när ni egentligen verkar vilja strypa dem? Det är förbluffande, fascinerande, om inte fantastiskt!

Jag kanske borde hålla inne med sådant här, jag brukar ju genom min skrivstil inte helt tydligt skriva så att alla förutom de verkligt nära berörda förstår, helt och hållet. Men nu vill jag nästan inget annat än vara så tydlig det bara går. Åh, det pirrar i fingrarna, hihi! Jag vill bara ut med det, borde inte, måste, aah! Hihihi

Det förekommer en tyst, åh så tyst grannosämja här där jag bor. Nu ska jag vara tydlig, alla är inte del i det hela. Eller, vad vet jag? Men jag vill bara ha sagt, att i denna lilla gård som i mina ögon ibland kan vara som ett litet oförstört Törnrosdalen (Den vackra rosenstaden med vitputsade korsvirkeshus, i vilken (dessvärre) Tengils soldater verkar ha något slags centralfäste för sin militärdiktatur) så finns det fina själar, sådana som skulle kunna vara en av dem som släpper ut vita duvor med meddelanden om frihet, trots att det är så förbjudet. Kort sagt: vi har trevliga, fina människor som grannar. Men så är nog verkligheten inte så oförstörd som Törnrosdalen en gång var och sedan blev, innan och efter Tengils regerande. För små ting som kan liknas vid duvorna - som behövs för att folks vardag ska fungera, t.ex. vattenslangar till den lilla odlingen, brevlådor som pga. heltidsjobb, uppfostran av barn och studier inte riktigt hinner putsas fria från rost - verkar inte helt uppskattas i detta lilla grannskap. Nästan tyst pratas det mellan väggarna, bakom plank och rosenbuskar, om hur främst de nytillkomna familjerna med dessa små små företeelser (som vita duvor) förstör de andras tillvaro.

Jag skulle kunna predika mycket och länge om hur ett perfekt hus inte ägs av en människa med ro i själen. Om hur ett pedantiskt beteende är ett försök till en mur som skall dölja något annat. Men vad vet jag egentligen om det? Huset jag bor i är inte alltid tipptopp-städat (det pågår ju i och för sig fortfarande en renovering här, en liten bit i taget) så jag borde ju egentligen inte uttala mig om hur människor med tipptopp-städade vrår, rak-klippta rabatter och putsade brevlådor lever, tänker och mår. Men så kommer jag att tänka på alla de som inte klagar, trots att deras utsikt från baksidan mot norr är en utsikt över soptunnan, och vad som kan tyckas vara en ännu ej avslutad cykelauktion. Jag tänker på personer som gör mig så otroligt glad, som ger mig ett sådant hopp, ja nästan en längtan att få bli gammal och vara sådär cool. Personer som kommer fram och tackar för att man spelat hip-hop en hel natt ute i trädgården. "Det är så roligt när man får höra lite liv!"

Jag måste bara få passa på att åter en gång lite fritt citera denna granne jag tycker så mycket om:

Jag tänker på dessa människor, de som släpper ut vita duvor med meddelanden om frihet, lycka och hopp. Och så tänker jag på er, ni som kastar spjut i bröstet på dessa personer och skjuter ner duvorna med pil, med era nästan tysta kommentarer om den där vattenslangen. Jag jämför dessa två typer av människor (om man nu får generalisera) och kommer fram till frågan:

Men så är det ju det nya så välformulerat! Mottot fick jag från ett naturprogram på TV, och det är såhär djur i nordligare, kalla trakter - t.ex. björn och ren - lever för att klara sig som bäst.

Således följer... mitt nya livsmotto, var goda!

"Största möjliga energiintag, med minsta möjliga energiåtgång"

 

/Kastaom

Amenåååh!

Under färden hem i natt efter årets första studentfest fick jag lyssna till min flickvän som sjöng med i bl.a Carola Häggkvists oskuldsfulla 80-tals hit "Främling". Kanske hade jag inte annat än förtjänat detta då hon som vanligt fick vara chaufför, och då min plan att vi "bara skulle svänga förbi" gick rent åt skogen. Men att denna min favorit-radiokanal #1 väljer att ta Sveriges sämsta tradition snäppet närmre kommandot "flytta till papperskorgen" kan jag inte förstå. Kanske mår redaktionen, och hela landet för den delen så dåligt över att vi valde att försöka göra vår dag till något allvarligt, tankfullt - istället för som våra grannar i väst, till en fest - att ingen riktigt bryr sig längre.

Nationaldagen är som världens sämsta födelsedag. Jag kan ta P3 i handen, och liksom när jag fyllde tre år slänga paketen nerför trappan (då helt oförklarligt) för att på så sett föra fram min ilska gentemot landet, staten, folket... för att vi inte gjorde något bättre utav det.

Förväntansfulla gångade vi nedför trappan som från parkeringen på kullen leder neråt sjön och stugan som ligger ett klent stenkast därifrån. Till min förfäran har denna min barndomsidyll gått ner sig lite under den vargavinter som plågat oss, och taket över utomhusdiskplatsen (vilket ord!) hängde halvt kollapsat på sned. Inte mycket att göra åt detta, tänkte jag och längtade in till stugan när vi rundade dess hörn till altanen. Nyckeln sattes i låset, och jag vred om hälsade alla "VÄLKOMNA TILL VÅR.. vad fan?"







Som tur var var det bara en uggla, och vi döper honom till Magnus innan vi begraver honom i backen med tal och tvivelaktig körsång. När vi senare fyllt våra magar med varmkorv och öl och vin, något sorgsna över Magnus tragedi och olyckssamma öde, så finner vi ändå tröst i följande:

Dagens ämne: Film

Se och njut av denna konstart som kallas stumfilm, som jag hoppas inte än

har sett sina sista dagar!

Jag ger er "Livet på landet":

- Det är svårt hitta bra snö nu.

Dagen fortsätter med en promenad, då jag hittar alla möjliga skatter som jag plockar på mig. Benen känns starka och bär mig snabbt över de skånska vidderna. Vilken dag! Väl hemma igen ber alla mig att laga den där goda maten jag brukar göra. Självklart gör jag så, och ingenting går fel. Äggen knäcker nästan sig själva rakt ner i pannan och rostat bröd har aldrig varit krispigare.

Dagens ämen: Roliga nyheter

Oj oj oj. Jag studerar statistiken och kan konstatera att det då och då dyker upp så mycket som ett tjog unika läsare i bloggen. Man tackar, ödmjukast!